Sverige behöver en högre ambition med integrationen

Målet för integrationspolitiken kan inte stanna vid svenska språket eller ett arbete. Invandrarens identifikation som svensk och ansvarskänsla inför samhällsgemenskapen måste istället vara det övergripande målet, menar Christian Carlsson, vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

Invandringstakten till Sverige är i dag mer än dubbelt så hög som för tio år sedan och enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) utgjorde personer med utländsk bakgrund drygt 20 procent av befolkningen år 2013. På grund av fruktansvärda situationer i omvärlden söker allt fler asyl i Sverige och allt fler får också bifall. Under 2013 stod Sverige ensamt för cirka 20 procent av alla beviljade asylansökningar i EU. Närmare 26 400 flyktingar beviljades under förra året asyl i Sverige enligt EU:s statistikbyrå Eurostat. Det är 300 fler än antalet i Tyskland och ungefär dubbelt så många som i Storbritannien. Faktum är att inget land i Europa beviljade så många asylansökningar som Sverige. Det totala antalet beviljade uppehållstillstånd i Sverige uppgick dock till 116 587 personer under samma period, varav de allra flesta var anhöriginvandrare.

Invandring utgör på många sätt en tillgång för Sverige. Vi behöver bli fler som arbetar för att vi ska klara vår framtida välfärd. Det är dock ingen hemlighet att ovan nämnda utveckling samtidigt gör att vårt land ställs inför en rad utmaningar. Vi har under lång tid haft stora problem med att integrera invandrare i det svenska samhället och mot bakgrund av det ser vi att invandrings- och integrationsfrågorna vuxit i betydelse för stora grupper medborgare. Allt fler medborgare har börjat ställa frågan vad som är målet med integrationspolitiken och vart svensk invandringspolitik egentligen är på väg.

Det är i ett sådant läge oroväckande att ”integration” och ”integrationspolitik” har blivit överflödiga begrepp för vissa politiker och opinionsbildare. Socialdemokraternas partistyrelse skrev exempelvis i ett motionssvar till sin egen kongress att ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda”. Det är att förringa betydelsen av en integration värd namnet.

Ett annat exempel på det är Kifah Qasem Mohammads artikel på DN debatt den 30 juli 2014 där han argumenterar för en stat som avskaffar alla gemensamma referensramar som samlat det svenska samhället och i stället förhåller sig fullständigt neutral till kultur, religion och tradition. Konsekvensen skulle bli att det offentliga inte längre får markera ut högtider som jul och midsommar och i skolorna kommer man inte längre att få sjunga traditionella sånger och psalmer. På det särskilda boendet som drivs av kommunen måste påskbordet dras in och det gula korset som står tecknat på Sveriges fana skulle bli en omöjlighet.

Väljarna förtjänar mot bakgrund av ovanstående svar på sina frågor om svensk invandrings- och integrationspolitik. Om inte alla partier är tydliga med sin syn på invandring eller vad som är målet med svensk integrationspolitik är det föga värdefullt att vare sig diskutera invandringens volym eller språk- och medborgarskapstest, instegsjobb, ytterligare satsningar på svenska för invandrare (SFI) eller helt andra reformer som skulle kunna leda till en bättre integration.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) förespråkar inte fri invandring, men vi är inte heller för stängda gränser. Vi anser att det faktum att människor bosätter sig i Sverige för att arbeta och forma sin framtid är något positivt. Det är med vår människosyn också självklart att Sverige precis som andra länder har ett moraliskt ansvar att erbjuda skydd åt människor som flyr undan krig och förföljelse tills det att de kan återvända. Om de därefter hellre väljer att stanna i Sverige för att arbeta och bidra till vår gemensamma välfärd istället för att återvända hem så välkomnar vi det och förväntningarna på dem blir då desamma som för andra invandrare.

Vad gäller integrationspolitiken instämmer vi i att svenska språket och arbete är nycklar till en god integration, men vi är också tydliga med att målet med integrationspolitiken inte kan stanna vid kunskap i svenska språket eller ett arbete. Sverige behöver en högre ambition med integrationen. Det långsiktiga målet måste istället vara att de som invandrat till Sverige integreras med det svenska samhället på ett sätt som gör att personerna i fråga 1) identifierar sig som svenskar, 2) känner ansvar för samhällsgemenskapen och 3) tar till sig vår gemensamma västerländska värdegrund. För oss är det självklart att samhällsgemenskap ska vara vägledande för integrationspolitiken.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundets mål med politiken är att varje människa ska få möjlighet att utveckla sin person och förverkliga sin potential i gemenskap. Vårt mål är också ett samhälle där det råder solidaritet mellan människor och ansvarskänsla för gemenskapen. En sådan samhällsgemenskap rymmer etnisk och kulturell mångfald, men den måste också vila på en fast värdegrund. Det finns vissa grundläggande värden som alla som vill forma sin framtid i Sverige måste ställa sig bakom för att vår samhällsgemenskap ska klara av att hålla samman – värden som inte är förhandlingsbara. Det handlar om alla människors lika värde, demokrati, yttrandefrihet, jämlikhet, varje människas rätt att få möjlighet att förverkliga sin potential och rättsstatliga principer.

Den som invandrat till Sverige utan att ställa upp på dessa grundläggande västerländska värderingar kan omöjligt räkna med att betraktas som en integrerad del av Sverige. Det är en helt avgörande gränsdragning för framgång för såväl den som invandrar till vårt land som för det svenska samhället som helhet. De kulturrelativistiska resonemang som säger att ”det finns inte bra och dåliga kulturer utan bara olika kulturer” är redan förbrukade. Påståendet leder inte bara svensk integrationspolitik mot en avgrund. Det är också felaktigt, vilket blir extra tydligt med beaktande av företeelser som hederskultur och sharialagar.

Vi kristdemokrater har talat om samhällsgemenskap som ett centralt begrepp sedan partiet bildades och redan Edmund Burke såg vikten av denna känsla av gemenskap för att främja medmänsklighet och offervilja i ett samhälle. Samhällsgemenskap är dock ingenting som uppstår ur tomma intet och det är inget som kan reduceras till arbetslinje, funktionalitet, språkkunskaper eller rättsstatliga principer. Också våra gemensamma referensramar – våra traditioner, vår historia och vår kultur spelar en stor roll.

Det krävs kraftansträngningar för att Sverige bättre ska lyckas med sin integrationspolitik. Jobb, kunskap i svenska språket och det civila samhället fungerar som värdefulla nycklar till integration men KDU menar också att vår kultur och svenska traditioner i högre grad skulle kunna fungera som verktyg. Det är nämligen vår övertygelse att förståelse för det egna samhällets historia, traditioner och kultur både underlättar integration in i det nya samhället och får samhällsgemenskapen att stå sig starkare.

Vi har alla i egenskap av politiker, arbetsgivare, skolkamrater, föreningsaktiva, medborgare eller medmänniskor ansvar för att se till att ovan nämnda nycklar till integration och den svenska samhällsgemenskapen erbjuds. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet menar dock att invandrarens identifikation som svensk, medborgarens ansvarskänsla inför samhällsgemenskapen och dess fasta värdegrund i fortsättningen måste vara det övergripande målet för såväl regeringens integrationspolitik som vår gemensamma strävan mot ett Sverige som håller samman.

Christian Carlsson är vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)