Sverige behöver en jämställd arbetslinje

Sverige är ett internationellt sett jämställt land. Men inte på arbetsmarknaden. Nu föreslår den nya regeringen dessutom reformer som kommer att öka könsskillnaderna på arbetsmarknaden ytterligare, skriver Nima Sanandaji.

Sverige är ett internationellt föredöme när det kommer till jämställda värderingar. Kvinnor kom tidigt ut på den svenska arbetsmarknaden och har av egen kraft kämpat sig fram till höga poster inom den politiska sfären. Därför är det ingen slump att World Economic Forum nyligen rankade Sverige som världens fjärde mest jämställda land, tätt efter våra nordiska grannar. Vad som kanske är mer förvånande är att samma index placerar Sverige på 71:a plats när det kommer till jämställda löner. Anledningen är att politiska strukturer står i vägen för kvinnors karriärmöjligheter. Det är strukturer som den sittande regeringens politik snarare riskerar att förstärka, men som kan åtgärdas genom en jämställd arbetslinje.

Få kvinnor på toppen

Det är ingen nyhet att Sveriges inte lyckas omsätta den unikt höga jämställdheten till goda utfall för kvinnor på arbetsmarknaden. Redan 1995 visade studien The European Structure of Earnings Survey att andelen kvinnliga höginkomsttagare var låg i Sverige. Jämfört med tretton andra länder hamnade Sverige först på nionde plats, sett till hur många kvinnor som hade höga inkomster. Så är fallet ännu i dag. En offentlig studie från Tyskland uppskattade för några år sedan andelen kvinnliga chefer i det europeiska näringslivet. Andelen i Sverige på 26 procent var klart under EU-snittet på 33 procent.

Tydligast blir skillnaden om vi tittar på verkställande direktörer. En kartläggning baserad på tidigare opublicerade data från Eurostat visar att Sverige hamnar på tredje plats, från botten, när det kommer till andelen kvinnliga verkställande direktörer. Andelen kvinnor bland vd:ar uppgår till knappt elva procent i Sverige, jämfört med EU-snittet på 24 procent. Den genomsnittliga andelen kvinnliga vd:ar är 13 procent för Norden, den region som klarar sig sämst i Europa. Det kan jämföras med hela 32 procent i Öst- och Centraleuropa.

Källa: Jämställdhet ur ett Europeiskt Perspektiv. Rapporten finns på www.sanandaji.se

Fler kvinnor på topp i Baltikum

De jämställda nordiska länderna tål att jämföras med våra grannar på andra sidan Östersjön. Baltikum präglas knappast av lika lång jämställdhetstradition som Sverige. Det är dessutom vanligare med hemmafruar i Estland, Lettland och Litauren. Trots det klarar sig dessa länder genomgående bättre än de nordiska länderna sett till andelen kvinnor på toppen i näringslivet. Detta förhållande gäller oavsett vilket mått på jämställdhet man utnyttjar. Hur kommer det sig då att Sverige och de övriga nordiska länderna klarar sig så dåligt?

Källa: Jämställdhet ur ett Europeiskt Perspektiv. Rapporten finns på www.sanandaji.se

Platt lönesättning och brist på konkurrens

Svaret är inte dolda utan fullt synliga politiska strukturer, som hämmar kvinnor i karriären. De kvinnodominerade offentliga sektorerna präglas fortfarande av brist på konkurrens. I samma sektorer finns en påtaglig brist på löneutveckling för de enskilda medarbetarna. Den privata sektorn ersätter medarbetarna för deras individuella karriärutveckling. I den kvinnodominerade offentliga sektorn är lönestrukturen platt. De begränsade löneökningar som sker med tiden har dessutom ofta en svag koppling till individens prestation.

En stor del av Sveriges kvinnor jobbar därmed i en situation där incitamenten till karriärutveckling är begränsad. Ovanpå detta bygger den svenska jämställdhetsmodellen på att många kvinnor förvärvsarbetar, men många investerar inte den tid som krävs för att faktiskt nå långt i karriären. Den genomsnittliga mannen som är sysselsatt i Sverige arbetar drygt 21 procent fler timmar än den genomsnittliga förvärvsarbetande kvinnan. I Litauen är motsvarande skillnad 13 procent. I Estland och Lettland så låg som 7 procent.

Starten på karriären är jämställd…

En traditionell bild är att samhället präglas av genomgående diskriminerande strukturer. Lyckligtvis finner detta inte stöd i den faktiska statistiken. Medlingsinstitutet har till exempel skrivit att det inte råder ”någon skillnad i lönenivå för kvinnor och män vid 18 års ålder”. I den nya studien Explaining Early Career Gender Earnings Gap for College Graduates visar Magnus Carlsson, Abdulaziz Abrar Reshid och Dan-Olof Rooth att unga män och kvinnor efter högskolestudierna har mycket jämställda villkor på arbetsmarknaden. Genom att skicka ut liknande jobbansökan med manliga respektive kvinnliga signaturer finner forskarna rentav att arbetsgivare har preferens för kvinnliga anställda.

… men skillnader i arbetstid sätter stopp

En tidig start på arbetslivet räcker dock inte, eftersom bristen på konkurrens inom den kvinnodominerade sektorn och stora skillnader i arbetad tid sätter stopp. Baserat på djupgående statistik från SCB beräknade jag nyligen att de största skillnaderna i arbetstid finns i botten av karriärstegen. Hos arbete med maximalt två års eftergymnasial utbildning arbetar männen drygt en fjärdedel mer än kvinnorna, motsvarande ett könsskillnad på 440 timmar per år. Könsskillnaden består även i toppen av karriärstegen. Bland dem med ledande befattningar jobbar männen nio procent mer, motsvarande 190 fler timmar per år. Vi har alltså en struktur där könsskillnaderna i arbetstid hindrar kvinnor från att ta sig till toppen, och även präglar utfallet för de kvinnor som når högre ställningar.

Källa: Kvinnors Karriärer och Arbetstid. Rapporten finns på www.sanandaji.se

En jämställd arbetslinje

Kunskapen om de utmaningar som finns är utbredd. Sverige behöver mer lösningar som RUT, som gör det möjligt att köpa privata tjänster trots höga skattekilar. RUT-liknande lösningar får fart på kvinnors företagande, skapar arbetstillfällen för framför allt kvinnor och möjliggör för personer i karriären att köpa sig den tid de behöver för att kombinera jobb och familj. Konkurrens och mer individuell lönesättning i den offentliga sektorn är avgörande. Redan för tio år sedan skrev Lars Calmfors och Katarina Richardson i en rapport för IFAU att ökad konkurrens i välfärden och mer decentraliserad lönesättning i synnerhet gynnar kvinnors karriärer.

Intressant nog behöver vi också mer av den arbetslinje som var kärnan i Alliansens reformpolitik och som den nya regeringen har börjat rulla tillbaka. Sedan arbetslinjen infördes har framför allt kvinnors delaktighet på arbetsmarknaden stimulerats, något som bland annat visas i forskningsrapporten Jämställt arbete? som nyligen skrevs för Delegationen för jämställdhet i arbetslivet.

En jämställd välfärdslinje

Jämställdheten i Sverige kan också vinna på en smartare välfärd. Det har blivit en norm i Sverige att föräldrar måste hämta sina barn så tidigt från förskolan att åtminstone en av föräldrarna knappast hinner med en hel arbetsdag före hämtning. Kanske är det dags för en barnpassning som är mer anpassad till det moderna karriärslivet? En väg dit kan till exempel vara att ha förskolor i nära anslutning till arbetsplatser och högskolor.

Ytterligare en relevant sak är att minska köerna till välfärden. Enligt en ny studie från Anna-Britt Sand har hela 100 000 kvinnor i gruppen över 45 år minskat sin arbetstid eller helt slutat förvärvsarbeta för att hjälpa till med omvårdnad av närstående. En mer flexibel och inkluderande välfärd, med större inslag av individuella lösningar, skulle möjliggöra för fler att hantera balansgången familjeliv och arbete.

Den nya regeringens politik leder åt fel håll

Sveriges sittande regering är uttalat feministisk. På lokal nivå samverkar de rödgröna partierna rentav med Feministiskt Initiativ. Av ideologiska skäl verkar dock regeringspartierna och Feministiskt Initiativ mot RUT, konkurrens i välfärden och arbetslinjen. Vid sidan av kvoterad föräldraförsäkring har regeringen ingen tydlig agenda för att minska könsklyftan i arbetad tid. Parallellt vill Miljöpartiet, Vänsterpartiet och i viss mån även Socialdemokraterna verka för sänkt arbetstid framför allt inom den kvinnodominerade offentliga sektorn. I Göteborg beslöt sig partierna tidigare i år för sex timmars arbetsdag inom just offentlig sektor. Politiken är aktivt inriktad på att öka könsklyftan i arbetstid ytterligare. Resultatet kan inte bli annat än större könsskillnader i karriärutfall.

Slutsats

Sammanfattningsvis finns i dag goda skäl att driva på en pragmatisk reformlinje som kan främja kvinnors karriärmöjligheter. En sådan politik ligger nära till hands för de borgerliga partierna. Trots allt förespråkar allianspartierna redan i dag arbetslinjen, RUT, konkurrens i välfärden och en mer individanpassad välfärd. Vad som saknas är kunskapen om att det är just dessa former som behövs för att realisera Sveriges jämställda potential.

Nima Sanandaji är teknologie doktor vid KTH och författare. Han har författat böckerna Jämställdhet inom Räckhåll (Captus, 2009) samt Att Spräcka Glastaken (Volante, 2013).