Sverige behöver en polis med lokal närvaro

Polisens omorganisation har gått över styr och trots allt tal om decentralisering lyser polisen med sin frånvaro på gator och torg. Det är dags att inrätta en kommunal polis, menar Torsten Elofsson.

Vanligtvis brukar man inte tala om förändringar direkt efter stora omorganisationer, men för polisens del känns det mer angeläget för var dag som går. Sammanslagningen till en myndighet verkar ha gått överstyr och missnöjet i leden är kompakt över såväl lönesättning som chefstillsättningar i kombination med allmän oklarhet om verksamhetens mål och inriktning. Varningsflagg hissas här och var i riket. Åtta av tio poliser sägs se sig om efter annat jobb. Svarstiderna på ledningscentralerna är oacceptabelt långa och den lokala närvaron lyser med sin frånvaro trots allt tal om decentralisering och kommunala satsningar. Uppklaringen av brott är rekordlåg. Detta samtidigt som polisen har att hantera gränskontroller, ett ökat terrorhot och oro på och kring asylboenden, något som sammantaget tär på en redan hårt ansträngd verksamhet.

Talet om att vi aldrig haft fler poliser och att ”vi klarar uppdraget” ekar alltmer ihåligt. Exempelvis så har antalet trafikpoliser reducerats år efter år och är nu nere på bottennivå där ingen ljusning finns i sikte. Kvarvarande poliser med specialutbildning närmar sig pensionsåldern och inget talar för att de ersätts i den nuvarande organisationen. Svaret på detta är att den nya polismyndigheten vill anställa bilinspektörer. En sådan nedrustning på området får allvarliga konsekvenser för trafiksäkerhetsarbetet och för den brottsbekämpande verksamheten. En polisiär närvaro på våra vägar bidrar kraftigt till uppklaring av andra brott.

Överhuvudtaget verkar anställning av civil personal vara något av en universallösning för den nya polismyndigheten. Utöver bilinspektörer så rekryteras bland annat polischefer, brottsutredare, personal till anmälningsupptagning och operatörer till ledningscentralerna externt. En märklig tingens ordning kan tyckas då många av arbetsuppgifterna löses bäst av erfarna och utbildade poliser. Istället för att rekrytera och utbilda poliser väljer man andra vägar som inte är till gagn för verksamheten. Inte så att det inte behövs civil arbetskraft, men de ska inte ta över polisiära arbetsuppgifter.

En oroande utveckling är att antalet utanförskapsområden har ökat kraftigt i antal. Vittnesmålen är många om otrygghet och social oro. Risken för uppkomst av parallellsamhällen med egen rättsskipning och territoriell kontroll är idag en ytterst påtaglig verklighet liksom förekomsten av organiserad brottslighet och en ökande radikalisering. Samtidigt har antalet poliser i yttre tjänst stadigt minskat. Faktum är att det var fler poliser i yttre tjänst under 70-talet än idag. Samtidigt har Sveriges befolkning ökat, vilket rimligen borde medfört ett ökat antal poliser i yttre tjänst.

För en tid sedan offentliggjordes en satsning på fjorton särskilt utsatta bostads-områden. Initiativet är lovvärt, men även i det fall den kungjorda satsningen kommer igång är det fortsatt ett stort antal områden som säkert när en önskan om och har ett stort behov av en ökad polisnärvaro. Tidigare har polisen i en rapport redovisat att det idag finns 55 områden som präglas av utanförskap och kriminalitet. Kännetecknande för dessa områden är att polis och räddningstjänst tidvis har svårt att verka på plats utan att vidta särskilda säkerhetsåtgärder till skydd för den egna personalen. Antalet områden med liknande problematik är i ökande. Insatser för att vända utvecklingen är en angelägenhet för hela samhället och inte enbart en polisiär fråga. Dock är en hög och kontinuerlig polisnärvaro av fundamental betydelse för att skapa lugn och trygghet för boende, näringsidkare och yrkesverksamma i dessa områden och en förutsättning för vända den negativa utvecklingen. I dagsläget finns dessvärre inte mycket som talar för att den nya polismyndigheten har förmåga att klara sitt uppdrag i den delen.

I akt och mening att ge medborgarna en känsla av trygghet och delaktighet har den nya polismyndigheten tillsatt ett antal tjänster som kommunpoliser. I korthet innebär det att en polis utgör kontaktyta mellan kommun och polis. Det låter måhända bra, men sanningen är den att dessa kommunpoliser saknar egna resurser och att de därför är beroende av högre chefers goda vilja och prioriteringar. Samtidigt blir det allt svårare för den enskilde medborgaren att få direkt kontakt med ”sin” polis.

Sanningen är också den att polisens arbetsuppgifter blivit allt mer omfattande och till en del även mer komplexa. Sverige har idag en organiserad brottslighet som var helt okänd för några decennier sedan. Teknikutvecklingen har medfört en accelererande ökning av it-relaterade brott med allt vad det innebär. Sverige är idag en del av det globala samhället med ett stort mått av gränsöverskridande brottslighet. Många ärenden är ytterst omfattande och därför resursslukande. Samtidigt ökar beviskraven och folks ovilja att medverka utredningarna. Antalet uppklarade och redovisade brott har uppvisat en nedåtgående trend under lång tid och inget talar i nuläget för en förbättring. Snarare är det så att anmälda brott och förundersökningar skrivs av även då bevisläget är gott.

Svensk polis har idag stora utmaningar. Antalet polisanställda står inte i proportion till vare sig arbetsbelastning eller befolkningsökning. De senaste årens höga inflöde av asylsökande och andra migranter innebär en ökad anspänning. Sverige har hitintills inte lyckats särskilt väl med integrationen av utlandsfödda och utsikterna att vi skall lyckas bättre i en nära framtid ter sig allt mindre ljusa. Risken är därför påtaglig att många utlandsfödda, särskilt yngre män, hamnar i kriminalitet och/eller radikaliseras.

Vår bedömning är att den nuvarande polisverksamheten under lång tid i första hand måste fokusera på den kriminalitet som utgör ett hot mot vår demokrati och vårt rättssamhälle där utbredningen och tillväxten av den organiserade brottsligheten utgör det största hotet. Likaså måste polismyndigheten avsätta resurser för utrednings- och ingripandeverksamhet, gränsöverskridande brottslighet och särskilda händelser.

En sådan inriktning innebär rent konkret att den brottsförebyggande verksamheten och trafikövervakningen blir eftersatt, något som rent faktiskt sker redan i dagsläget. Viljan finns säkert, men den befintliga yttre resursen används i första hand till ingripandeverksamhet och till punktvisa insatser i oroliga områden.

Istället för att bygga på den nuvarande organisationen anser vi att det finns skäl att överväga inrättandet av en kommunal polis med huvudsaklig inriktning på det brottsförebyggande arbetet. Det finns idag ett antal företeelser som sällan eller aldrig blir föremål för lagföring. Exempel på sådana är brott mot ordningslag och lokal ordningsstadga, nedskräpning, trafikförseelser, brott mot tobaks- och alkohollag. Listan kan göras lång. Likaså finns brister i tillsynen av handel samt ett nära stöd
och samverkan med skolor, sjukvård och sociala inrättningar. Till en del kompenseras en bristande polisnärvaro med ordningsvakter som har begränsade befogenheter. Bättre då med en kommunal polis med utbildning och mandat för sitt uppdrag. Lönekostnaden lär vara ungefär densamma.

I dagsläget är ansvarsfördelningen för det brottsförebyggande arbetet något oklar mellan kommun och polis. En av fördelarna med en kommunal polis är att kommunledningen får ett tydligare ansvar för detta samtidigt som resurser frigörs inom den ordinarie polisverksamheten, vilket möjliggör ett ökat fokus och en bättre satsning på den grova och organiserade brottsligheten. En kommunal polis ger nödvändig kontinuitet och långsiktighet i de skilda stadsdelarna med hög grad av synlighet och i nära samverkan med övriga kommunala organ. En ökad synlighet och hög närvaro i oroliga områden skulle verka förtroendeskapande och sannolikt ha en dämpande effekt på brottslighet och radikalisering.

Många andra länder har idag en kommunal polis som arbetar framgångsrikt. Det mest lysande exemplet är nog New York där en satsning på hög polisnärvaro medfört att staden, trots sin storlek, betraktas som en säker stad med låg brottslighet.
Införandet av en kommunal polis i Sverige kräver vissa ändringar av bland annat polislagen och polisförordningen. Likaså måste ansvarsförhållanden och arbetsfördelning lösas, vilket kräver viss utredning. Något som talar för att en kommunalisering av delar av polisverksamheten skulle lyckas är det faktum att det i nuläget finns ett antal mycket erfarna och kvalificerade polischefer som inte erhållit nya tjänster i den nuvarande polismyndigheten. Detta är en i nuläget till stor del outnyttjad resurs som skulle komma väl till pass i ett sådant arbete.

Rekryteringen till den kommunala polisen bör ske lokalt med krav på lägst gymnasieexamen. En ettårig utbildning med en mix av teori och praktik bör vara tillräcklig för de förväntade arbetsuppgifterna.

Vi är fullt medvetna om att det krävs en hel del arbete innan en kommunal polis kan se dagen, men vi är övertygade om att verksamheten skulle utgöra ett värdefullt komplement till den nuvarande polismyndigheten och ge en ökad stadga i kommunernas brottsförebyggande arbete.

Torsten Elofsson är styrelseledamot i Kristdemokraterna i Malmö och fd polis med över 40 års erfarenhet, bl a som chef för kriminalpolisen i Malmö.