Sverige behöver färdplan mot Nato

Vill vi på allvar stärka Sveriges och Finlands säkerhet är Nato det enda alternativet som ger ett reellt resultat, skriver Hans Wallmark.

För några dagar sedan stod jag vid Ravlunda i Skåne. Ute på vattnet låg brittiska marinens flaggskepp HMS Ocean. Det var dags för övning i Östersjöområdet i form av Baltops.

För egen del vill jag inte endast se HMS Ocean när det tränas och drillas. Än viktigare är att fartyget tillsammans med allierade finns i Östersjön i händelse av oro och hot. Och för detta behövs en politisk scenförändring i svensk försvars- och säkerhetspolitik!

Sverige behöver en färdplan mot Nato-medlemskap. Vi måste vara förberedda på de viktiga vägval vi har framför oss. Med rätt förberedelser skulle en ansökan vara möjlig under nästa mandatperiod. Gärna tillsammans med Finland.

För att få till stånd en färdplan behövs en bred och faktabaserad diskussion. Både Sverige och Finland har regeringar som understryker respektive lands alliansfrihet. Men medan Nato tycks vara en politisk otänkbarhet för den socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven har hans centerpartiske kollega Juha Sipilä ett mer pragmatiskt förhållningssätt där medlemskap ses som en möjlighet.

Det är mycket mer än en nyansskillnad! Den finländska hållningen innebär faktiskt att verklighetens villkor och utmaningar är överordnade någon form av ideologisk nit eller nostalgiskt kvarhållande av positioner från 1970- och 80-talet vilket de svenska socialdemokraterna uppvisar. Skygglapparna är kvar. Det är dags att ta bort dem!

Vill vi på allvar stärka Sveriges och Finlands säkerhet är Nato det enda alternativet som ger ett reellt resultat. Om Sverige och Finland skulle vara delar av Nato kunde vi inom ramen för det medlemskapet även ha ett bättre bilateralt samarbete som inte bara skulle vara begränsat till fredstid.

Vid statsminister Sipiläs besök i Stockholm för en tid sedan – den första utlandsresa han gjorde som nyvald regeringschef – betonades vikten av att gå vidare när det gäller samarbetet inom det försvarspolitiska området. Men det finns rimligtvis anledning för Sverige och Finland att också fördjupa samtalen kring de viktiga säkerhetspolitiska vägval länderna står inför.

I den finländska regeringens program slås fast: ”Regeringen kommer att stärka ett omfattande transatlantiskt samarbete, både bilateralt och genom EU. Finland ska bevara sitt nationella handlingsutrymme i sina utrikes- och säkerhetspolitiska lösningar. Finland tillhör ingen militär allians, men bedriver ett praktiskt partnerskap med Nato och bevarar möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato.”

Kan alliansfria Finland se medlemskap som ett möjligt alternativ vore det klokt ifall Sverige tänkte i liknande banor. För ifall det Finland vi starkt önskar samarbeta med skulle ansluta sig till Nato utan att Sverige var villigt att ta samma steg vore det djupt allvarligt. Har S-MP-regeringen för avsikt att agera så att Sverige kan bli kvarlämnat på stationen när tåget rullar iväg?

Likheten mellan Sverige och Finland är att i båda länderna finns det för närvarande en majoritet i parlamenten som är emot tanken på Natomedlemskap. Men av regering och riksdag i Helsingfors ses detta steg som en option medan majoritetsretoriken i Sverige mer handlar om att helt utesluta det som handlingsväg.

Det finns all anledning för Löfven att följa Sipilä! Och vi har alla skäl att hoppas att HMS Ocean kan återkomma till Östersjöområdet som ett vänligt och allierat fartyg. En del av den Nato-flotta Sverige och Finland förhoppningsvis också kan kalla gemensam!

Hans Wallmark är försvarspolitisk talesperson (M).