Sverige behöver mer än en liberal arbetskraftsinvandring

Sverige har ett av OECD-ländernas mest liberala regelverk för arbetskraftsinvandring. Trots detta är andelen arbetskraftsinvandrare betydligt lägre än i andra jämförbara länder. Om vi ska kunna locka till oss de talanger vi behöver för att stärka vår internationella konkurrenskraft behövs fler reformer. Det skriver Nima Sanandaji och Fabian Wallen, författare till rapporten ”Kampen om talangerna”.

USA har länge, likt en magnet, attraherat talanger från hela världen. Det har gett landet ett stort ekonomiskt, men också teknologiskt, försprång. Nära hälften av de 100 Nobelpris som forskare i USA belönades med under perioden 1901-1991 mottogs exempelvis av personer som var utlandsfödda eller andra generationens invandrare. Ett annat illustrativt exempel på värdet av att locka till sig talang berör framgångarna i Silicon Valley. Detta högteknologiska kluster har, sedan Hewlett-Packard började tillverka datorer där 1939, behållit en tätposition inom informationsteknologin och stått för mycket av utvecklingen inom dator- och elektronikindustrin.

En central förklaring till regionens framsteg har varit förmågan att locka välutbildade arbetskraftsinvandrare, liksom talangfulla studenter som efter studierna stannat kvar för att arbeta. Redan 1990 utgjordes en tredjedel av de ingenjörer och forskare som arbetade i Silicon Valley av invandrare. 1998 stod enbart de kinesiska och indiska invandrarna för en fjärdedel av de nya högteknologiska företag som startades i regionen. Dessa företag anställde 60 000 personer och hade en försäljning på nära 17 miljarder dollar. En studie har visat att en majoritet av de nystartade företagen i regionen år 2005 hade minst en utlandsfödd grundare.

Men USA har inte förvaltat sin förmåga att attrahera talanger väl. Mycket tyder på att landet snarare tappat sitt försprång, i takt med att det har blivit svårare att emigrera till USA i kölvattnet av terrorattacken den elfte september 2001. De senaste årens ekonomiska nedgång, samt hot om höjda marginalskatter, har inte heller hjälpt. Samtidigt har andra länder medvetet satsat på att öka sin attraktionskraft för högkvalificerad arbetskraft. Under sommaren 2011 påbörjades exempelvis EU:s införande av ett så kallat ”blue card”, som i likhet med USA:s system med ”green cards” ska underlätta flödet av arbetskraft. Länder som Kanada, Australien och Nya Zeeland har särskilda poängsystem för arbetskraftsinvandring som underlättar för högutbildade att få inträde. I Storbritannien, Tyskland, Frankrike och andra europeiska länder har smidiga inträdessystem skapats för invandrare med höga kvalifikationer, framförallt inom informationsteknik. Det omfattande intresset för att attrahera kvalificerad arbetskraft förvånar inte. I takt med att världsekonomin successivt blir alltmer kunskapsbaserad ökar också betydelsen av humankapital.

I sammanhanget kan det vara intressant att se hur Sverige klarar sig i den globala tävlan om att locka till sig talanger. Av en forskningsartikel, som baseras på data från 2007, framgår att Sverige tills nyligen hade det mest restriktiva systemet för arbetskraftsinvandring jämfört med andra moderna ekonomier. Anledningen är att höga krav ställdes på dem som önskade komma som arbetskraftsinvandrare, samtidigt som Sverige utmärkte sig genom att ha en överlag restriktiv arbetsmarknad.

Sedan dess har dock ett radikalt skifte skett i svensk politik, då möjligheterna för arbetskraftsinvandring blivit betydligt mer liberala. Den nya lagstiftning för arbetskraftsinvandring som infördes i slutet av 2008, i kombination med att inga övergångsregler infördes för invandring från nya EU-medlemsländer, har lett till att Sverige övergått från ett ovanligt restriktivt regelverk till det kanske friaste regelverket för arbetskraftsinvandring bland OECD-länderna (något som fortfarande kan sägas gälla trots att regeringen stramade upp lagstiftningen något i början av 2012).

Hur framgångsrika är vi då när det handlar om att faktiskt locka till oss talang? Mellan 1999 och 2008 uppgick inflödet av arbetskraftsinvandrare till Sverige till enbart 0,15 procent av den arbetsföra befolkningen per år. Detta är klart lägre än 0,44 procent för det genomsnittliga OECD-landet (Den senare siffran fås när Luxemburg och Nya Zeeland, som har ovanligt hög andel arbetskraftsinvandrare, exkluderas. Om de inkluderas stiger medelvärdet till hela 0,87 procent). Sedan den nya lagstiftningen infördes har flödet till Sverige förvisso ökat, till cirka 0,36 procent av arbetskraften årligen mellan 2009-2011. Även den nya nivån är dock lägre än OECD-snittet. Dessutom förklaras hela ökningen av ett ökat inflöde av temporär arbetskraft (som säsongsarbetare, au pairer, praktikanter, artister samt gästforskare) och inte de högkvalificerade experter som det finns störst behov av.

Att Sverige inte lyckas locka talanger på bästa sätt förvånar tyvärr inte, eftersom liberala regelverk i sig inte är en tillräcklig förutsättning. Under senare år har en ny forskningslitteratur vuxit fram som analyserar varför vissa länder lyckas bättre med att attrahera talangfulla personer. Studierna visar att marginalskatter, liksom lönerna för högkvalificerade personer, påtagligt influerar attraktionskraften. Detta gäller oavsett om vi tittar på stjärnorna på den europeiska fotbollsmarknaden eller på andra högkvalificerade arbetskraftsinvandrare. I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att köpkraften för svenska chefer är relativt låg ur ett internationellt perspektiv. En studie från managementkonsultbyrån Hay Group visar att enbart finska chefer har en lägre köpkraft än svenska chefer då köpkraften, med hänsyn tagen till skatter och prisnivåer, jämförs mellan OECD-länderna. Vi är ett av de länder som är allra sämst på att belöna individuell talang.

Det sägs ofta att Sverige har svårt att locka till sig talangfull arbetskraft eftersom vårt kalla klimat och ovanliga språk utgör ett stort hinder. Men i själva verket har Sverige ett mycket gott rykte utomlands, och en naturlig konkurrensfördel genom närhet till naturen. Dessutom är Sverige hem för en rad världskända storföretag, med omfattande behov av internationell expertis. Vi behöver heller inte locka till oss lika många experter som exempelvis USA, Australien eller Kanada för att klara oss väl i den internationella konkurrensen – utan bara lika många som andel av vår relativt begränsade befolkning.

Sverige har en klar möjlighet att utmärka sig i den internationella konkurrensen om talang. Men för att nå dit behöver det nya fria regelverket kompletteras med en sänkning av de högsta marginalskatterna, som idag framförallt fyller rollen att bestraffa framgång snarare än att öka skattekistans intäkter. Ett avskaffande av den statliga inkomstskatten skulle tveklöst vara konstruktivt i sammanhanget. Lösningen med expertskatten som idag finns är mer problematisk. Denna riktade skattesänkning för utländska experter skapar snedvridning jämfört med inhemska experter, är inte tillgänglig för alla högkvalificerade arbetskraftsinvandrare och är dessutom tidsbegränsad. Utöver skattereformer finns det goda skäl att riva ned byråkratiska hinder som gör att det kan ta flera år för exempelvis läkare och sköterskor med utländsk examen att validera sin utbildning i Sverige.

En viktig drivkraft bakom de tillväxtfrämjande reformer som har genomförts i Sverige sedan 1980-talet har handlat om att hänga med i den internationella konkurrensen om att attrahera investeringar och uppmuntra inhemskt entreprenörskap. I en tid när humankapitalet blir allt viktigare ökar på samma sätt behovet av nya skatteregler som gör Sverige mer lockande för högkvalificerad arbetskraft. De skattereformer som kan stärka vår konkurrenskraft på den internationella talangmarknaden har fördelen att de också stimulerar fler att utbilda sig, klättra i karriärstegen och satsa på entreprenörskap. Det finns få skäl att inte genomföra dem.

Nima Sanandaji och Fabian Wallen är författare till rapporten ”Kampen om talangerna” (Svenskt Näringsliv)