Sverige i Nato?

Det säkerhetspolitiska läget i Europa är fortsätter att vara ansträngt och frågan om svenskt Natomedlemskap väcker alltmer intresse. Zebulon Carlander har läst Sten Tolgfors inlägg i debatten.

Med boken ’’Sverige i Nato’’ (Timbro förlag, 2016) skriven av tidigare försvars- och handelsminister Sten Tolgfors kommer ett sakligt och värdefullt bidrag till den nationella debatten.

Boken tar ett helhetsgrepp kring Natofrågan och analyserar dess eventuella konsekvenser för den nationella säkerheten, samt adresserar olika myter och missförstånd om Nato. Tolgfors avhandlar stegvis säkerhetspolitik i Europa, den ryska utrikespolitiken, Sveriges relation med Nato och argumenten för ett medlemskap.

En av de mest intressanta delarna med boken är utläggningen om Sveriges resa till medlemskapet i den Europeiska Unionen, och hur man kan se tydliga – och i någon utsträckning oroande – likheter mellan det och dagens Natodebatt.

I början av 1990-talet hade Tolgfors en tjänst på Sekretariatet för säkerhetspolitik och långtidsplanering inom totalförsvaret (SSLP) vid Försvarsdepartementet, och var med att översätta till svenska de delar i Maastrichtfördraget från 1992 som berörde utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik.

Det var med Maastrichtfördraget som Europeiska Unionen fick sitt namn och utvecklade fler ansvarsområden. Det svenska medlemskapet var en historisk brytpunkt för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. För även om olika medlemstaters särskilda säkerhetspolitiska egenheter respekterades i fördraget innebar medlemskapet att Sverige avsade sig neutralitetsdoktrinen i förmån för att politiskt tillhöra den europeiska gemenskapen – även om regeringen Carlsson kom att hävda motsatsen till att börja med.

Statsminister Ingvar Carlssons omsvängning i frågan om medlemskap är en fascinerande del i den här berättelsen. Innan man tillkännagav att ett medlemskap var önskvärt och nödvändigt hade man hävdat i åratal att det inte var förenligt att vara EG-medlem och samtidigt upprätthålla den svenska neutralitetsdoktrinen. Istället poängterar Tolgfors att man istället – precis som idag med Nato – försökte hitta olika särlösningar och alternativa arrangemang till att vara medlem i klubben; gärna partnerskap och samarbete, ja, allting så länge det inte var medlemskap.

När den dramatiska vändningen i frågan om medlemskap kom gick det starkt emot socialdemokratisk partidoktrin. På kort tid skulle företrädare och aktivister för partiet skolas om och börja plädera för EG-medlemskap. Den här bristen på förankring var mycket omskakande för många och leda till starka interna splittringar – ärr som socialdemokraterna bär kvar än idag.

Som noterat påpekar Tolgfors att det här liknar den situation vi har idag med Nato, där socialdemokraterna förnekar de överväldigande argumenten för Natomedlemskap och istället försöka hitta alternativa optioner. Det som är särskilt bekymmersamt med det här är att det som krävdes för att upphäva motståndet mot EG-medlemskap var en stor kris, i det fallet ekonomiskt.

Det som därmed skulle kunna vara det som krävs för att socialdemokraterna ska sluta hålla sig fast i en utdaterad doktrin är en säkerhetspolitisk kris; en kris som skulle belysa Sveriges och Östersjöområdets utsatta position och fragmenterade säkerhetsarkitektur. Men frågan är om dörren till Nato skulle vara öppen för Sverige under en sådan kris eller om det då är för sent.

Utöver det delar Tolgfors också med sig av sina erfarenheter från tiden som försvarsminister om hur det är att verka inom ramen för Nato och dess strukturer, som exempelvis de formella och informella nätverk som man använder för att få inflytande och kunna påverka beslutsfattandeprocesser. Som Tolgfors noterar finns det gränser till hur mycket en icke-medlem kan ta del av och påverka. Det är säkert något som blivit ännu mer tydligt för Sveriges del efter Rysslands aggression mot Ukraina och den kraftigt försämrade säkerhetsmiljön i Europa.

Det är därför som ett Natomedlemskap är så viktigt, eftersom det ger en röst och en plats vid bordet hos den viktigaste institutionen för europeisk säkerhet och försvar – och det är bara ett argument utav många om varför Sverige borde skicka in en medlemskapsansökan.

Sammanfattningsvis är boken en bra handbok för den som vill sätta sig in den moderna historiken kring utvecklingen av Sveriges säkerhetspolitik, den militärstrategiska situationen i Östersjöområdet och Nordeuropa, och de många argument för ett svenskt Natomedlemskap. Det finns också en del att hämta hem för den som sedan tidigare är bekant med frågorna, som färska resonemang och argument kring Natomedlemskap samt intressanta insikter i den säkerhetspolitiska skapandeprocessen. Sveriges framtid är i Nato, och den här boken visar en väg dit.

Zebulon Carlander är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet