Sverige i världen
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Sverige 1 världen
En diplomat, representerande ett för sin
kyligt realistiska politik känt land i orienten, gav för någon tid sedan Sverige en
komplimang, lika älskvärd i form som dubiös i sak.
Ni svenskar, sade han, är verkligen
skickliga i att bygga upp ert nationella
självförtroende. När man hör svenskaregeringsmedlemmar tala eller studerar svensk
press får man ett intryck av att Sverige,
om icke politiskt eller ekonomiskt, så åtminstone moraliskt bär den övriga världen
på sina axlar. Särskilt framstående har Ni
varit i att glorifiera er u-landshjälp. Där
talar Ni utåt och inåt med ett patos och
en myndighet, som om Ni gjorde en ledande insats. I verkligheten tävlar Ni ju med
Canada om bottenplaceringen t o m per
capita räknat. Näst efter er förmåga att genom en smart politik hålla er utanför två
världskrig, en prestation som tycks legitimera er roll som världssamvete, är er ulandspolitik ett ypperligt bevis på hur en
politisk profil skall byggas upp. Jag gratulerar.
Att reflexionerna är träffande kan svårligen bestridas; tvärtom ger Sveriges Radio och en stor del av den svenska pressen snart sagt dagligen belägg för den nationella självöverskattning, som präglar
opinionsbildningen i Sverige och som –
dessvärre – livligt underblåses av det
»statsbärande» partiets officiella talesmän.
Det är väl frågan om vi svenskar nå-
gonsin höjt vår andes stämma i världen
i så anspråksfulla tonfall sedan den gamle
Olof Rudbecks Atlantica kom till. Det är
sant, vi påstår inte längre att Sverige är
de andra folkens urhem. Men den sträva
högheten i våra statsmäns tillrättavisningar av de ignoranter, som leder USA:s politik, den vårflodssjudande optimismen
bakom vår utopijagande skolpolitik, den
ljusa tilltron till skatteprogressivitetens resursskapande förmåga, den i ömsint humanitär tolerans bottnande floden av pornografi och revolutionär våldsagitation inom
kulturlivet, allt detta tillhopa (annat i
samma stil att förtiga) vittnar om att opinionsbildningen i vårt land har spårat ur.
Samhällsdebatten har tappat kontakten
med verkligheten och därför överskattar vi
himmelsvitt vår betydelse. Hur har denna
olycka tillkommit?
Respekten för fakta, sinnet för proportioner, förståelsen för realiteterna bakom
ytan, dessa oundgängliga förutsättningar
för en konstruktiv debatt, har skjutits åt
sidan i svenskt politiskt liv av krafter som
hellre agiterar än resonerar. Den subjektiva förvrängningen av verkligheten liksom den medvetet förfalskade bevisningen
för förutfattade meningars absoluta sanning hyllas av dem som moraliskt överlägsna. Högsta etik i samhällsdebatten har
börjat bli – inte att bevisa att den egna
ståndpunkten är riktig utan att tro att den
är det.
Inte undra på att det högröstade skikt
av kulturradikaler och extrema vänstersocialister, som dominerar massmedia och
litteratur, blivit förgiftade av sin egen agitation. De tycks i god tro föreställa sig
att de såsom tidsandans fackelbärare leder
ett det radikala kulturskapandets egendomsfolk, som ger löfte om att bli ett föredöme för mänskligheten vid sidan av bl a
Kina, Cuba och Nordvietnam. Det gäller
bara att krossa kapitalismen och bryta ner
borgerlighetens kulturvärderingar.
Dylika fenomen vore inte så oroande –
en tidsandas facklor brukar ha kort bränntid – om det inte vore för de partipolitiska effekterna av det vänsterextremistiska
massmedietrycket. Detta tryck når djupt
in i ungdomsrörelserna, t o m folkpartiets
och centerpartiets ungdomsförbund står i
dag till vänster om socialdemokratins äldre generation. Den numera tämligen konservativa koalition av socialdemokratiska
yrkespolitiker och fackföreningsbyråkrater
som så länge styrt vårt land känner sig
tvingad till en eftergiftspolitik gentemot
sin radikala vänsterflygel- en politik, som
mången grånad socialdemokratisk patricier torde se på med stigande bekymmer.
Besynnerligast i denna politik är onekligen
jämlikhetskravets apoteos. Ty om det är
något, som vår ekonomiska överklass, alltså kategorien Alva Myrdal, Arne Lundberg, Knut Johansson o s v måste inse,
3
så är det att en radikal jämlikhetspolitik
med skattepolitiken som redskap kan leda
till en nationell katastrof.
Sverige kan inte ställa sig vid sidan av
den allmänna politiska, tekniska och ekonomiska utvecklingen i världen annat än
genom att draga ned en järnridå runt
gränserna. Men det vill vi ju inte – inte
ens de människor, som nu styr oss i kraft
av enpartiväldet. Åtminstone säger de, att
också Sverige bör försöka komma med som
likaberättigad partner i det europeiska
ekonomiska samarbetet. Ett inträde i EEC
medför emellertid fri arbetsmarknad och
fria kapitalrörelser. Vi kan alltså driva
precis så mycket ekonomisk jämlikhetspolitik, som den allmänna europeiska utvecklingen medger.
Är det inte på tiden att vi alla – och
inte minst socialdemokraterna – gör oss
förtrogna med tanken att det inte är ett
den ekonomiska nivelleringens fritidsparadis, som står för dörren, utan ett samhälle där intelligens, initiativ, arbete och
sparsamhet fortfarande måste belönas.
En diplomat, representerande ett för sin
kyligt realistiska politik känt land i orienten, gav för någon tid sedan Sverige en
komplimang, lika älskvärd i form som dubiös i sak.
Ni svenskar, sade han, är verkligen
skickliga i att bygga upp ert nationella
självförtroende. När man hör svenskaregeringsmedlemmar tala eller studerar svensk
press får man ett intryck av att Sverige,
om icke politiskt eller ekonomiskt, så åtminstone moraliskt bär den övriga världen
på sina axlar. Särskilt framstående har Ni
varit i att glorifiera er u-landshjälp. Där
talar Ni utåt och inåt med ett patos och
en myndighet, som om Ni gjorde en ledande insats. I verkligheten tävlar Ni ju med
Canada om bottenplaceringen t o m per
capita räknat. Näst efter er förmåga att genom en smart politik hålla er utanför två
världskrig, en prestation som tycks legitimera er roll som världssamvete, är er ulandspolitik ett ypperligt bevis på hur en
politisk profil skall byggas upp. Jag gratulerar.
Att reflexionerna är träffande kan svårligen bestridas; tvärtom ger Sveriges Radio och en stor del av den svenska pressen snart sagt dagligen belägg för den nationella självöverskattning, som präglar
opinionsbildningen i Sverige och som –
dessvärre – livligt underblåses av det
»statsbärande» partiets officiella talesmän.
Det är väl frågan om vi svenskar nå-
gonsin höjt vår andes stämma i världen
i så anspråksfulla tonfall sedan den gamle
Olof Rudbecks Atlantica kom till. Det är
sant, vi påstår inte längre att Sverige är
de andra folkens urhem. Men den sträva
högheten i våra statsmäns tillrättavisningar av de ignoranter, som leder USA:s politik, den vårflodssjudande optimismen
bakom vår utopijagande skolpolitik, den
ljusa tilltron till skatteprogressivitetens resursskapande förmåga, den i ömsint humanitär tolerans bottnande floden av pornografi och revolutionär våldsagitation inom
kulturlivet, allt detta tillhopa (annat i
samma stil att förtiga) vittnar om att opinionsbildningen i vårt land har spårat ur.
Samhällsdebatten har tappat kontakten
med verkligheten och därför överskattar vi
himmelsvitt vår betydelse. Hur har denna
olycka tillkommit?
Respekten för fakta, sinnet för proportioner, förståelsen för realiteterna bakom
ytan, dessa oundgängliga förutsättningar
för en konstruktiv debatt, har skjutits åt
sidan i svenskt politiskt liv av krafter som
hellre agiterar än resonerar. Den subjektiva förvrängningen av verkligheten liksom den medvetet förfalskade bevisningen
för förutfattade meningars absoluta sanning hyllas av dem som moraliskt överlägsna. Högsta etik i samhällsdebatten har
börjat bli – inte att bevisa att den egna
ståndpunkten är riktig utan att tro att den
är det.
Inte undra på att det högröstade skikt
av kulturradikaler och extrema vänstersocialister, som dominerar massmedia och
litteratur, blivit förgiftade av sin egen agitation. De tycks i god tro föreställa sig
att de såsom tidsandans fackelbärare leder
ett det radikala kulturskapandets egendomsfolk, som ger löfte om att bli ett föredöme för mänskligheten vid sidan av bl a
Kina, Cuba och Nordvietnam. Det gäller
bara att krossa kapitalismen och bryta ner
borgerlighetens kulturvärderingar.
Dylika fenomen vore inte så oroande –
en tidsandas facklor brukar ha kort bränntid – om det inte vore för de partipolitiska effekterna av det vänsterextremistiska
massmedietrycket. Detta tryck når djupt
in i ungdomsrörelserna, t o m folkpartiets
och centerpartiets ungdomsförbund står i
dag till vänster om socialdemokratins äldre generation. Den numera tämligen konservativa koalition av socialdemokratiska
yrkespolitiker och fackföreningsbyråkrater
som så länge styrt vårt land känner sig
tvingad till en eftergiftspolitik gentemot
sin radikala vänsterflygel- en politik, som
mången grånad socialdemokratisk patricier torde se på med stigande bekymmer.
Besynnerligast i denna politik är onekligen
jämlikhetskravets apoteos. Ty om det är
något, som vår ekonomiska överklass, alltså kategorien Alva Myrdal, Arne Lundberg, Knut Johansson o s v måste inse,
3
så är det att en radikal jämlikhetspolitik
med skattepolitiken som redskap kan leda
till en nationell katastrof.
Sverige kan inte ställa sig vid sidan av
den allmänna politiska, tekniska och ekonomiska utvecklingen i världen annat än
genom att draga ned en järnridå runt
gränserna. Men det vill vi ju inte – inte
ens de människor, som nu styr oss i kraft
av enpartiväldet. Åtminstone säger de, att
också Sverige bör försöka komma med som
likaberättigad partner i det europeiska
ekonomiska samarbetet. Ett inträde i EEC
medför emellertid fri arbetsmarknad och
fria kapitalrörelser. Vi kan alltså driva
precis så mycket ekonomisk jämlikhetspolitik, som den allmänna europeiska utvecklingen medger.
Är det inte på tiden att vi alla – och
inte minst socialdemokraterna – gör oss
förtrogna med tanken att det inte är ett
den ekonomiska nivelleringens fritidsparadis, som står för dörren, utan ett samhälle där intelligens, initiativ, arbete och
sparsamhet fortfarande måste belönas.