Sverige inför Europa
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVERIGE INFÖR EUROPA
ÄNNU vm tiden för andra världskriget var den vanliga inställningen
till utrikespolitiska frågor i Sverige hos den stora allmänheten närmast isolationistisk. Man betraktade det som en lycka att leva i
ett land som var så litet och så avlägset att det inte behövde föra
någon utrikespolitik. Man räknade
med att den traditionella svenska
neutraliteten skulle vara tillräcklig för att vi skulle få leva i fred
och slippa blanda oss i besvärliga,
ofta omoraliska internationella intriger. Och dessutom hade man en
allmänt skeptisk och negativ inställning till utlänningar, som förmodades vara mera fördomsfria,
om också kanske listigare än svenskarna.
Under tiden efter 1945 har den
inställningen undergått en stark
förändring, särskilt hos ungdomen.
Det svenska folket har blivit mera
utåtriktat, mera medvetet om att
händelserna i världen berör också
oss. Det har många olika orsaker.
En av dem är att Sverige blivit ett
exportland, vars ekonomi till utomordentligt stor del beror av ekonomiska förbindelser med andra
länder. En annan är det växande
kulturutbyte, där de moderna kommunikationsmedlen, icke minst teAv professor GUNNAR HECKSCHER
levisionen, spelar en betydande
roll. Och viktigt är slutligen också
det rent personliga utbytet mellan
länderna. Svenskarna reser mer än
de någonsin gjort, och medan det
för fyrtio år sedan var ett undantag att träffa någon som varit utomlands är det nu åtminstone i de
yngre generationerna snart sagt
svårt att finna någon som inte varit det. Med flyg, buss, bil och motorcykel, eller helt enkelt »på tummen», reser svenska folket ut i
Europa. Utländska turister besöker
också Sverige i mycket stor utsträckning. Hela den xenophobi
som förut var så vanlig är på god
väg att försvinna.
Det är nu knappast längre fråga
om tvekan mellan isolering och utlandskontakter, utan snarast om
hur långt ut i världen kontakterna
skall sträcka sig. En och annan sö-
ker sig till den motsatta ytterligheten c.ch koncentrerar sitt intresse
på avlägset liggande länder och på
folk inom andra kulturkretsar.
Men detta måste ändå förbli undantag. I stort sett är det kontakterna
med de fria folken i Europa, som
spelar någon roll för oss, och därför kan man i dag på ett helt annat
sätt än bara för tjugofem år sedan
tala om att ett Europamedvetande
.•’!
180
åtminstone håller på att växa fram
hos den svenska allmänheten.
Betyder detta bara att vi passivt,
abstrakt godtar grundsatsen om
vårt folks nära anknytning till
andra folk i Europa, eller har det
en mera positiv, praktisk innebörd?
Naturligtvis finns det här som eljest åtskilligt av lojhet – vilket
folk skulle kunna svära sig fritt
därifrån? – men man kan ändå
räkna med att det inte kommer att
stanna där. Svensken börjar bli
medveten om att de nya, vidare
kontaktmöjligheterna ställer krav
också på oss. Svenskens nationella
stolthet (som verkligen existerar!)
kräver ett positivt svenskt bidrag
till Europa på olika områden: kulturellt, ekonomiskt och politiskt.
Enklast är det att förklara innebörden på det kulturella området.
I ovanligt hög grad har den svenska kulturutvecklingen under ett
halvt årtusende präglats av inflytanden utifrån. På 1500- och 1600-
talen kom de särskilt från Tyskland och betingades till stor del av
samhörighetskänslan mellan protestantiska länder, som kämpade
för sin religiösa frihet. Under 1700-
talet, när den kampen redan var
vunnen, var de franska inflytandena i Sverige så dominerande, att
exempelvis den svenske konungen
Gustaf III skrev sitt namn på
franskt sätt och ofta uttryckte sig
bättre på franska än på svenska.
Under samma period var också den
svenska litteraturen, konsten och
teatern helt präglade av franska
förebilder. Början av 1800-talet
förde med sig nya tyska inflytanden, som mot århundradets slut
och under 1900-talet lämnade plats
för en allt starkare anknytning till
den anglosachsiska kulturkretsen.
Modernt svenskt språk och modern svensk kultur bevarar spår av
alla dessa växlande inflytelser. Vår
kultur är i hög grad eklektisk, och
det är därför i vårt land lättare än
på många håll att sammanknyta
det nationella kulturlivet med andra
europeiska inslag, som redan tidigare på olika sätt satt sin prägel
på vår tillvaro. De praktiska konsekvenserna härav innebär många
olika ting. En mycket stor del av
den svenska allmänheten läser utländsk litteratur, vanligen i översättning, ser på utländsk film och
lyssnar till utländsk musik minst
lika gärna som man tar del av inhemska kulturprodukter. Kraven
på språkkunskaper är höga: en
svensk student har vanligen studerat alla de tre språken engelska,
franska och tyska under sammanlagt åtta år innan han kommer till
universitetet, och numera får alla
svenska barn i skolan undervisning i minst ett eller två främmande språk. Svenskar studerar
utomlands i mycket betydande utsträckning, och så långt språksvårigheterna medger det tar vi
också gärna och villigt emot utländska studenter i vårt land.
De ekonomiska sammanhangen
utgör idag det stora diskussionsämnet. För åttio år sedan var Sverige ett underutvecklat land. För
närvarande har svenska folket den
högsta genomsnittliga levnadsstandarden i Europa och den näst högsta
i världen. Bakom denna välståndsutveckling ligger framför allt Sveriges förvandling till exportland.
Här tillverkas varor som andra
vill köpa till priser som andra vill
betala, och en i stort sett liberal
handelspolitik tillåter oss också
att i stor utsträckning köpa andra
folks produkter och låta dem ingå
som ett naturligt moment i välståndssamhällets konsumtion.
Den svenska utrikeshandeln, bå-
de export och import, innebär till
2 j3 ett varuutbyte med andra västeuropeiska länder. Vi har ett importöverskott i förhållande till
EEC-länderna, ett exportöverskott
i förhållande till England och vissa
andra länder utanför EEC. Vi har
också ett ingalunda betydelselöst
handelsutbyte med den amerikanska kontinenten, medan däremot handelsförbindelserna med
kommunistblocket och med de nya
länderna utanför Europa har skä-
ligen blygsam omfattning.
Det är uppenbart att Sverige därför har starkt intresse i ett livligt
handelsutbyte. Detta utgör grunden
för vårt välstånd. Det är länge sedan det uppfattades såsom någon
huvuduppgift för svensk handelspolitik att skydda den egna marknaden. Undantaget är hos oss liksom överallt annars jordbruket, där
särskilda omständigheter, främst
181
kanske behovet av tryggad livsmedelsförsörjning vid krig eller avspärrning, lägger hinder i vägen
för fri handel. Men det förtjänar
att hållas i minnet att den svenska
jordbrukspolitiken efter kriget, till
skillnad från vad som varit fallet
nästan överallt annars i Europa,
inriktats på medveten begränsning
av jordbruksproduktionens omfattning till vad som är betingat av
försörjningshänsyn och särskilda
sociala omständigheter. Det svenska
jordbruket har genomsnittligt hög
produktivitet, framför allt därför
att rationaliseringen drivits tämligen långt, men produktivitetshöjningen har icke fått ge anledning
till någon ökning av den samlade
produktionen.
Det sägs ibland utomlands att
Sverige »tjänar på» sitt handels~
utbyte. Det är ett föråldrat, merkantilistiskt betraktelsesätt. Ett väl
organiserat handelsutbyte innebär
en arbetsfördelning mellan folken,
till lika stor fördel för både köpare
och säljare. Om Sverige har intresse av friare handelsutbyte med
andra europeiska länder, är det
därför att vi med dessa delar intresset för en ekonomisk utveckling i Europa, vilken inte kan möjliggöras därförutan.
Svårast är det utan all fråga att
klargöra vad som ligger i Sveriges
politiska anknytning till Europa.
Det är svårt bl. a. därför att »neutraliteten» i den inrikespolitiska
diskussionen på något sätt blivit
en helig ko, ett begrepp som aldrig
182
får diskuteras eller analyseras utan
bara åberopas utan vidare resonemang – gärna för att misstänkliggöra en politisk motståndare.
Vågar man ställa frågan realistiskt
får den följande innebörd. Kan det
påstås att ett land som Sverige,
som håller sig utanför NATO, verkligen visar medvetande om det ansvar som följer med en europeisk
anknytning till det politiska området? Svaret på frågan är ja, utan
varje tvekan, men det krävs en
relativt ingående förklaring för
att sammanhanget skall bli begripligt.
Först några ord om terminologin! Det är på många sätt missvisande att tala om :.den svenska
neutraliteten» i våra dagar, trots
att uttrycket av inrikespolitiska
skäl då och då begagnas. Den officiella beteckningen för svensk utrikespolitik är en annan: »alliansfri politik i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig». :.Neutral» är man inte i fredstid, om
man inte som Schweiz eller Österrike, eller Förenta staterna fram
till 1940, genom internationella
överenskommelser eller inhemsk
lagstiftning bundit sig att iakttaga
neutralitet. Några sådana bindningar existerar inte för Sveriges
del. Framför allt innebär den
svenska utrikespolitiken ingalunda
någon likgiltighet inför världspolitikens utveckling, inför striden
mellan frihetens och tvångets krafter. Det är olyckligt att tala om
neutralitet, därför att uttrycket
felaktigt kan komma att likställas
med neutralism.
Men den svenska utrikespolitikens karaktär måste ses i ett ännu
vidare sammanhang. Ännu i våra
dagar finns det en· benägenhet att
betrakta utrikespolitiken som ett
spel, där olika länder och folk flyttas som brickor på ett schackbräde, och där kriget eller hotet
om krig är ett normalt instrument
i förhållandet dem emellan. Det
betraktelsesättet härrör från kabinettspolitikens tidsålder på 1600-
och 1700-talen. I grunden är det
emellertid föråldrat. Ett modernt
krig är inte något godtagbart instrument i förhållandet mellan
folken, och kabinettspolitiken är
på väg att försvinna för att ersättas
av politisk organisation, som inte
betyder allianser av den gamla typen, utan dels en världsomfattande
sammanslutning (Förenta Nationerna), dels regionala sammanslutningar av länder och folk i näraliggande områden.
För kabinettspolitikens betraktelsesätt var man antingen krigförande (eller potentiellt krigfö-
rande) eller neutral. Neutraliteten
motiverades i själva verket just av
de former för internationellt umgänge, där krig och krigshot ingicli
som normala moment. Den betydde
att man inte ville vara med i det
spelet, och neutralitetsprincipen
hävdades av Sverige för första
gången redan på 1700-talet. När de
sista spåren av kabinettspolitik i
internationella relationer försvunnit och ersatts med en ändamålsenlig organisation, som utesluter
krigiska förvecklingar, då finns det
inte heller längre något behov att
vara neutral. Men ännu har vi
långt att gå innan det målet är
uppnått.
Det är mot den bakgrunden man
har att se den svenska utrikespolitiken. Den betingas av dagens situation och av Sveriges speciella
läge. Det betyder inte att den är
tillfällig. Den kommer tvärtom av
allt att döma att äga bestånd så
länge de grundläggande förutsättningarna icke förändras. Men inte
heller är den motiverad av några
allmänna moraliska överväganden.
Den betyder helt enkelt att Sverige
av olika skäl inte ser någon anledning att deltaga i ett spel med kriget som insats.
Den svenska alliansfriheten är
inte riktad mot Europa, utan tvärtom är den ett positivt, fredsbevarande moment i Europas politiska,
och strategiska jämviktsläge. Den
utgör ett bidrag till Västeuropas
säkerhet. Den svenska östgränsen
är lika lång som hela NATO:s östgräns i Europa. Om man skulle
vända Sverige upp och ner kring
landets sydspets skulle man hamna
nere i södra Italien. Inte heller är
gränsen särskilt väl skyddad av
naturen: den erbjuder många angreppspunkter över både land och
vatten. Sverige har tagit på sig
uppgiften att söka uppehålla freden vid den gränsen, och svenska
folket betalar också priset för sin
183
särskilda utrikespolitik genom att
självt, utan bidrag från någon annan, betala kostnaderna för dess
försvar. Naturligtvis har det försvaret begränsad omfattning, men
det förtjänar dock antecknas att
det svenska flygvapnet har ungefär samma styrka som det franska,
att den svenska flottan visserligen
inte bygger på artillerifartyg utan
på mindre enheter men bl. a. innefattar ett rätt betydande antal ubåtar, och att den svenska armen
kan mobilisera ett icke föraktligt
antal divisioner inom några få dagar. Genom detta försvar och genom politikens utformning gör vi
vad vi kan för att hålla vår gräns
pacificerad, och därigenom kan vi
också efter måttet av vår förmåga
bidra till att Finlands folk, vars
militära försvarsmöjligheter i dag
är ringa, får behålla sin politiska
och medborgerliga frihet.
Detta är enligt vår mening en
insats till förmån för Europas politiska styrka, väsentligt större och
viktigare än vad det skulle vara att
ansluta Sverige till en militärpolitisk allians. Sådana kan vara väl
motiverade för länder i ett annat
läge än vårt, men de skulle ha svå-
rare än vi att bevara freden utefter gränsen och att tillgodose strä-
vandena att låta Finland behålla
sin frihet. Långtifrån att vara riktad mot Europa eller att bygga på
egoistisk slöhet är den svenska utrikespolitiken tvärtom det bästa
bidrag vi är i stånd att lämna till
Europas sak. Även politiskt tillhör
184
Sverige Europa, om också uttrycket
för vår samhörighet blir ett annat
än det vanliga, så länge kabinettspolitiska moment lever kvar i de
mellanfolkliga relationerna i vår
världsdel.
I dag mer än någonsin kan Sveriges ställning sägas ligga inom ett
system av koncentriska cirklar. Vi
har en stark nationell känsla, men
den hindrar oss inte att erfara stark
samhörighet med våra grannar, de
andra nordiska länderna. Liksom
dessa tillhör vi, mer och mer medvetet, ett vidare europeiskt sammanhang. Men vi anser inte detta
Europa stå i motsats mot universiella enhetssträvanden, utan finner
tvärtom där en väg att komma
längre. Det gäller på det kulturella
området, därför att vi tror att
svensk kultur kan göra en insats
i Europa och att europeisk kultur
kan göra en insats i världen. Det
gäller på det ekonomiska området:
det Europa, till vilket vi strävar
efter att få ansluta oss, är inte ett
avskilt, protektionistiskt ekonomiskt system utan ett Europa med
öppen ekonomi och växande handelsutbyte med hela världen. Det
gäller politiskt: genom vårt bidrag
till stabilisering av läget i vårt
hörn söker vi medverka till fred
och frihet i Europa och därmed
också till att minska krigshotet i
världen.
Sverige tillhör Europa, och svenska folket har också sin uppfattning om hur den framväxande europeiska enheten bör vara beskaffad.
I vad mån medvetandet om de europeiska sammanhangen fortsätter
att växa liksom hittills beror av
det gensvar det möter på andra håll
i vår världsdel, inte minst i den
franska kulturkretsen, med vilken
vi sedan gammalt har så mycket
gemensamt.
ÄNNU vm tiden för andra världskriget var den vanliga inställningen
till utrikespolitiska frågor i Sverige hos den stora allmänheten närmast isolationistisk. Man betraktade det som en lycka att leva i
ett land som var så litet och så avlägset att det inte behövde föra
någon utrikespolitik. Man räknade
med att den traditionella svenska
neutraliteten skulle vara tillräcklig för att vi skulle få leva i fred
och slippa blanda oss i besvärliga,
ofta omoraliska internationella intriger. Och dessutom hade man en
allmänt skeptisk och negativ inställning till utlänningar, som förmodades vara mera fördomsfria,
om också kanske listigare än svenskarna.
Under tiden efter 1945 har den
inställningen undergått en stark
förändring, särskilt hos ungdomen.
Det svenska folket har blivit mera
utåtriktat, mera medvetet om att
händelserna i världen berör också
oss. Det har många olika orsaker.
En av dem är att Sverige blivit ett
exportland, vars ekonomi till utomordentligt stor del beror av ekonomiska förbindelser med andra
länder. En annan är det växande
kulturutbyte, där de moderna kommunikationsmedlen, icke minst teAv professor GUNNAR HECKSCHER
levisionen, spelar en betydande
roll. Och viktigt är slutligen också
det rent personliga utbytet mellan
länderna. Svenskarna reser mer än
de någonsin gjort, och medan det
för fyrtio år sedan var ett undantag att träffa någon som varit utomlands är det nu åtminstone i de
yngre generationerna snart sagt
svårt att finna någon som inte varit det. Med flyg, buss, bil och motorcykel, eller helt enkelt »på tummen», reser svenska folket ut i
Europa. Utländska turister besöker
också Sverige i mycket stor utsträckning. Hela den xenophobi
som förut var så vanlig är på god
väg att försvinna.
Det är nu knappast längre fråga
om tvekan mellan isolering och utlandskontakter, utan snarast om
hur långt ut i världen kontakterna
skall sträcka sig. En och annan sö-
ker sig till den motsatta ytterligheten c.ch koncentrerar sitt intresse
på avlägset liggande länder och på
folk inom andra kulturkretsar.
Men detta måste ändå förbli undantag. I stort sett är det kontakterna
med de fria folken i Europa, som
spelar någon roll för oss, och därför kan man i dag på ett helt annat
sätt än bara för tjugofem år sedan
tala om att ett Europamedvetande
.•’!
180
åtminstone håller på att växa fram
hos den svenska allmänheten.
Betyder detta bara att vi passivt,
abstrakt godtar grundsatsen om
vårt folks nära anknytning till
andra folk i Europa, eller har det
en mera positiv, praktisk innebörd?
Naturligtvis finns det här som eljest åtskilligt av lojhet – vilket
folk skulle kunna svära sig fritt
därifrån? – men man kan ändå
räkna med att det inte kommer att
stanna där. Svensken börjar bli
medveten om att de nya, vidare
kontaktmöjligheterna ställer krav
också på oss. Svenskens nationella
stolthet (som verkligen existerar!)
kräver ett positivt svenskt bidrag
till Europa på olika områden: kulturellt, ekonomiskt och politiskt.
Enklast är det att förklara innebörden på det kulturella området.
I ovanligt hög grad har den svenska kulturutvecklingen under ett
halvt årtusende präglats av inflytanden utifrån. På 1500- och 1600-
talen kom de särskilt från Tyskland och betingades till stor del av
samhörighetskänslan mellan protestantiska länder, som kämpade
för sin religiösa frihet. Under 1700-
talet, när den kampen redan var
vunnen, var de franska inflytandena i Sverige så dominerande, att
exempelvis den svenske konungen
Gustaf III skrev sitt namn på
franskt sätt och ofta uttryckte sig
bättre på franska än på svenska.
Under samma period var också den
svenska litteraturen, konsten och
teatern helt präglade av franska
förebilder. Början av 1800-talet
förde med sig nya tyska inflytanden, som mot århundradets slut
och under 1900-talet lämnade plats
för en allt starkare anknytning till
den anglosachsiska kulturkretsen.
Modernt svenskt språk och modern svensk kultur bevarar spår av
alla dessa växlande inflytelser. Vår
kultur är i hög grad eklektisk, och
det är därför i vårt land lättare än
på många håll att sammanknyta
det nationella kulturlivet med andra
europeiska inslag, som redan tidigare på olika sätt satt sin prägel
på vår tillvaro. De praktiska konsekvenserna härav innebär många
olika ting. En mycket stor del av
den svenska allmänheten läser utländsk litteratur, vanligen i översättning, ser på utländsk film och
lyssnar till utländsk musik minst
lika gärna som man tar del av inhemska kulturprodukter. Kraven
på språkkunskaper är höga: en
svensk student har vanligen studerat alla de tre språken engelska,
franska och tyska under sammanlagt åtta år innan han kommer till
universitetet, och numera får alla
svenska barn i skolan undervisning i minst ett eller två främmande språk. Svenskar studerar
utomlands i mycket betydande utsträckning, och så långt språksvårigheterna medger det tar vi
också gärna och villigt emot utländska studenter i vårt land.
De ekonomiska sammanhangen
utgör idag det stora diskussionsämnet. För åttio år sedan var Sverige ett underutvecklat land. För
närvarande har svenska folket den
högsta genomsnittliga levnadsstandarden i Europa och den näst högsta
i världen. Bakom denna välståndsutveckling ligger framför allt Sveriges förvandling till exportland.
Här tillverkas varor som andra
vill köpa till priser som andra vill
betala, och en i stort sett liberal
handelspolitik tillåter oss också
att i stor utsträckning köpa andra
folks produkter och låta dem ingå
som ett naturligt moment i välståndssamhällets konsumtion.
Den svenska utrikeshandeln, bå-
de export och import, innebär till
2 j3 ett varuutbyte med andra västeuropeiska länder. Vi har ett importöverskott i förhållande till
EEC-länderna, ett exportöverskott
i förhållande till England och vissa
andra länder utanför EEC. Vi har
också ett ingalunda betydelselöst
handelsutbyte med den amerikanska kontinenten, medan däremot handelsförbindelserna med
kommunistblocket och med de nya
länderna utanför Europa har skä-
ligen blygsam omfattning.
Det är uppenbart att Sverige därför har starkt intresse i ett livligt
handelsutbyte. Detta utgör grunden
för vårt välstånd. Det är länge sedan det uppfattades såsom någon
huvuduppgift för svensk handelspolitik att skydda den egna marknaden. Undantaget är hos oss liksom överallt annars jordbruket, där
särskilda omständigheter, främst
181
kanske behovet av tryggad livsmedelsförsörjning vid krig eller avspärrning, lägger hinder i vägen
för fri handel. Men det förtjänar
att hållas i minnet att den svenska
jordbrukspolitiken efter kriget, till
skillnad från vad som varit fallet
nästan överallt annars i Europa,
inriktats på medveten begränsning
av jordbruksproduktionens omfattning till vad som är betingat av
försörjningshänsyn och särskilda
sociala omständigheter. Det svenska
jordbruket har genomsnittligt hög
produktivitet, framför allt därför
att rationaliseringen drivits tämligen långt, men produktivitetshöjningen har icke fått ge anledning
till någon ökning av den samlade
produktionen.
Det sägs ibland utomlands att
Sverige »tjänar på» sitt handels~
utbyte. Det är ett föråldrat, merkantilistiskt betraktelsesätt. Ett väl
organiserat handelsutbyte innebär
en arbetsfördelning mellan folken,
till lika stor fördel för både köpare
och säljare. Om Sverige har intresse av friare handelsutbyte med
andra europeiska länder, är det
därför att vi med dessa delar intresset för en ekonomisk utveckling i Europa, vilken inte kan möjliggöras därförutan.
Svårast är det utan all fråga att
klargöra vad som ligger i Sveriges
politiska anknytning till Europa.
Det är svårt bl. a. därför att »neutraliteten» i den inrikespolitiska
diskussionen på något sätt blivit
en helig ko, ett begrepp som aldrig
182
får diskuteras eller analyseras utan
bara åberopas utan vidare resonemang – gärna för att misstänkliggöra en politisk motståndare.
Vågar man ställa frågan realistiskt
får den följande innebörd. Kan det
påstås att ett land som Sverige,
som håller sig utanför NATO, verkligen visar medvetande om det ansvar som följer med en europeisk
anknytning till det politiska området? Svaret på frågan är ja, utan
varje tvekan, men det krävs en
relativt ingående förklaring för
att sammanhanget skall bli begripligt.
Först några ord om terminologin! Det är på många sätt missvisande att tala om :.den svenska
neutraliteten» i våra dagar, trots
att uttrycket av inrikespolitiska
skäl då och då begagnas. Den officiella beteckningen för svensk utrikespolitik är en annan: »alliansfri politik i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig». :.Neutral» är man inte i fredstid, om
man inte som Schweiz eller Österrike, eller Förenta staterna fram
till 1940, genom internationella
överenskommelser eller inhemsk
lagstiftning bundit sig att iakttaga
neutralitet. Några sådana bindningar existerar inte för Sveriges
del. Framför allt innebär den
svenska utrikespolitiken ingalunda
någon likgiltighet inför världspolitikens utveckling, inför striden
mellan frihetens och tvångets krafter. Det är olyckligt att tala om
neutralitet, därför att uttrycket
felaktigt kan komma att likställas
med neutralism.
Men den svenska utrikespolitikens karaktär måste ses i ett ännu
vidare sammanhang. Ännu i våra
dagar finns det en· benägenhet att
betrakta utrikespolitiken som ett
spel, där olika länder och folk flyttas som brickor på ett schackbräde, och där kriget eller hotet
om krig är ett normalt instrument
i förhållandet dem emellan. Det
betraktelsesättet härrör från kabinettspolitikens tidsålder på 1600-
och 1700-talen. I grunden är det
emellertid föråldrat. Ett modernt
krig är inte något godtagbart instrument i förhållandet mellan
folken, och kabinettspolitiken är
på väg att försvinna för att ersättas
av politisk organisation, som inte
betyder allianser av den gamla typen, utan dels en världsomfattande
sammanslutning (Förenta Nationerna), dels regionala sammanslutningar av länder och folk i näraliggande områden.
För kabinettspolitikens betraktelsesätt var man antingen krigförande (eller potentiellt krigfö-
rande) eller neutral. Neutraliteten
motiverades i själva verket just av
de former för internationellt umgänge, där krig och krigshot ingicli
som normala moment. Den betydde
att man inte ville vara med i det
spelet, och neutralitetsprincipen
hävdades av Sverige för första
gången redan på 1700-talet. När de
sista spåren av kabinettspolitik i
internationella relationer försvunnit och ersatts med en ändamålsenlig organisation, som utesluter
krigiska förvecklingar, då finns det
inte heller längre något behov att
vara neutral. Men ännu har vi
långt att gå innan det målet är
uppnått.
Det är mot den bakgrunden man
har att se den svenska utrikespolitiken. Den betingas av dagens situation och av Sveriges speciella
läge. Det betyder inte att den är
tillfällig. Den kommer tvärtom av
allt att döma att äga bestånd så
länge de grundläggande förutsättningarna icke förändras. Men inte
heller är den motiverad av några
allmänna moraliska överväganden.
Den betyder helt enkelt att Sverige
av olika skäl inte ser någon anledning att deltaga i ett spel med kriget som insats.
Den svenska alliansfriheten är
inte riktad mot Europa, utan tvärtom är den ett positivt, fredsbevarande moment i Europas politiska,
och strategiska jämviktsläge. Den
utgör ett bidrag till Västeuropas
säkerhet. Den svenska östgränsen
är lika lång som hela NATO:s östgräns i Europa. Om man skulle
vända Sverige upp och ner kring
landets sydspets skulle man hamna
nere i södra Italien. Inte heller är
gränsen särskilt väl skyddad av
naturen: den erbjuder många angreppspunkter över både land och
vatten. Sverige har tagit på sig
uppgiften att söka uppehålla freden vid den gränsen, och svenska
folket betalar också priset för sin
183
särskilda utrikespolitik genom att
självt, utan bidrag från någon annan, betala kostnaderna för dess
försvar. Naturligtvis har det försvaret begränsad omfattning, men
det förtjänar dock antecknas att
det svenska flygvapnet har ungefär samma styrka som det franska,
att den svenska flottan visserligen
inte bygger på artillerifartyg utan
på mindre enheter men bl. a. innefattar ett rätt betydande antal ubåtar, och att den svenska armen
kan mobilisera ett icke föraktligt
antal divisioner inom några få dagar. Genom detta försvar och genom politikens utformning gör vi
vad vi kan för att hålla vår gräns
pacificerad, och därigenom kan vi
också efter måttet av vår förmåga
bidra till att Finlands folk, vars
militära försvarsmöjligheter i dag
är ringa, får behålla sin politiska
och medborgerliga frihet.
Detta är enligt vår mening en
insats till förmån för Europas politiska styrka, väsentligt större och
viktigare än vad det skulle vara att
ansluta Sverige till en militärpolitisk allians. Sådana kan vara väl
motiverade för länder i ett annat
läge än vårt, men de skulle ha svå-
rare än vi att bevara freden utefter gränsen och att tillgodose strä-
vandena att låta Finland behålla
sin frihet. Långtifrån att vara riktad mot Europa eller att bygga på
egoistisk slöhet är den svenska utrikespolitiken tvärtom det bästa
bidrag vi är i stånd att lämna till
Europas sak. Även politiskt tillhör
184
Sverige Europa, om också uttrycket
för vår samhörighet blir ett annat
än det vanliga, så länge kabinettspolitiska moment lever kvar i de
mellanfolkliga relationerna i vår
världsdel.
I dag mer än någonsin kan Sveriges ställning sägas ligga inom ett
system av koncentriska cirklar. Vi
har en stark nationell känsla, men
den hindrar oss inte att erfara stark
samhörighet med våra grannar, de
andra nordiska länderna. Liksom
dessa tillhör vi, mer och mer medvetet, ett vidare europeiskt sammanhang. Men vi anser inte detta
Europa stå i motsats mot universiella enhetssträvanden, utan finner
tvärtom där en väg att komma
längre. Det gäller på det kulturella
området, därför att vi tror att
svensk kultur kan göra en insats
i Europa och att europeisk kultur
kan göra en insats i världen. Det
gäller på det ekonomiska området:
det Europa, till vilket vi strävar
efter att få ansluta oss, är inte ett
avskilt, protektionistiskt ekonomiskt system utan ett Europa med
öppen ekonomi och växande handelsutbyte med hela världen. Det
gäller politiskt: genom vårt bidrag
till stabilisering av läget i vårt
hörn söker vi medverka till fred
och frihet i Europa och därmed
också till att minska krigshotet i
världen.
Sverige tillhör Europa, och svenska folket har också sin uppfattning om hur den framväxande europeiska enheten bör vara beskaffad.
I vad mån medvetandet om de europeiska sammanhangen fortsätter
att växa liksom hittills beror av
det gensvar det möter på andra håll
i vår världsdel, inte minst i den
franska kulturkretsen, med vilken
vi sedan gammalt har så mycket
gemensamt.