Sverige inför världskonflikten
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVERIGE
INFÖR VÄRLDsKONFLIKTEN
NÄR detta skrives, har det nya världskriget rasat ej stort mer
än en vecka. De tyska armeerna välta sig till synes oemotståndligt fram över Polen, medan på västfronten endast en del rekognoscerande franska framryckningsförsök gjorts i Saarområdet; Englands insatser ha hittills, utöver den inledande rensningen av
världshaven, huvudsakligen inskränkt sig till att bombardera det
danska Esbjerg, nedskjuta ett belgiskt plan samt flygbladsbesålla
nordvästra Tyskland. Ännu har man ej, åtminstone ej i väster,
förmärkt något av det beramade blixtkriget. Ännu så länge ha
de krigförande bemödat sig om att iaktta en viss skonsamhet mot
civilbefolkningen, ehuru ingen betvivlar att denna »gentlemannakrigföring» blott tillhör konfliktens första trevande skede. Ännu
vet ingen, vilka stater som ledda av »sacro egoismo» stå beredda
att kasta sig in i striden vid lägligt ögonblick och i så fall på vilken sida; den tysk-ryska pakten och dess reflexverkningar ha skapat en internationell situation, fylld av flere frågetecken och väl
mer förbryllande än någonsin tidigare vid utbrottet av en världsbrand.
För Sverige liksom för de samverkande alliansfria staterna
har proklamerandet av neutralitet varit en rent automatisk akt.
T. o. m. de radikala aktivister, som tidigare förordat vårt när-·
mande till västmakternas »fredsfront» och nu senast i augusti
barnafromt lekte med tanken på allians med Sovjetryssland i dess
väntade kamp mot de fascistiska staterna, ha i sin besvikelse uppenbarligen tytt sig till neutralitetslinjen. Det återstår dock ännu
att se, i vad mån regeringen har makt att förmå alla, organisationer och enskilda, att avstå från oneutrala handlingar. Ingen kan
genom dylika gagna Sverige eller ens sitt enskilda intresse men
väl vålla obotlig skada eller förvärra vårt lands redan tillräckliga försörjningssvårigheter.
Vår neutralitet måste innebära, att lika och strikta principer
bli tillämpade vid handelsutbytet med samtliga de krigförande.
423
Sverige inför världskonflikten
Vår neutralitet måste basera sig på insikten om vår oförmåga att
påverka de ideologiska strömningarna i olika länder och· vår avsaknad av varje rättighet att tillåta oss sådana subjektiva domslut
över dem, som vi själva undanbedja oss av de krigförande. Vår
neutralitet måste innebära varje avstående från engagemang i
striderna om Versaillesfredens rester.
Men neutralitet kan nu, lika litet som under förra kriget, betyda
att de utanförstående staterna skola förstummas inför exempelvis
krigsmetodernas barbarisering och ännu mindre inför de stora staternas böjelser att sammanpressa neutralitetsrättigheterna till ett
minimum. Icke minst den vikt, som de krigförande själva tillmäta
den neutrala opinionen, utgör ett imperativ även för de små staterna att modigt söka fylla sin mission som världssamvete. Och
neutralitet kan heller icke betyda, att vi skola kunna dölja för
oss själva eller världen Sveriges och Nordens dominerande utrikespolitiska intresse. Oavsett alla ideologier och hur statsgränserna
än må jämkas med nationalitetens eller vapnens rätt, måste detta
vårt intresse vara att den barriär av nya stater, som uppstod vid
Östersjön efter världskriget i huvudsak i enlighet med nationalitetsprinciperna, måtte kunna överleva kriget och bestå trots den
tysk-ryska förtrustningen. I denna barriär och som dess starkaste
länk behöver även Norden ett fritt och livsdugligt Polen. Just
därför måste det vara en svensk förhoppning, att Tyskland, om
det skulle förmå militärt krossa det i sin desperata strid isolerade
Polen, efteråt skall finna det ligga i eget och den framtida fredens
intresse att icke tillämpa det av tyskarna hatade Versaillesdiktatets principer mot landet. Och svensk opinion måste besinna, att
en bestående tysk-rysk vänskap kan komma att rubba jämvikten
vid östm·sjön och att dessa stormakters fortsatta dynamiskt-maktpolitiska expansion i sig innefattar allvarliga faror för alla de
mindre östersjöstaterna och dessas faktiska integritet.
I Svensk Tidskrift har förut vid olika tillfällen sympatier uttalats för tanken på en samlingsregering under kritiska tider.
Utan att ta ställning till de skäl för och emot denna, som med avseende å dagens situation kunna anföras, och utan att ingå på olika
tänkbara former för att organisera det samarbete, vartill viljan
i alla partier manifesterats, vilja vi nu endast understryka vikten
av den starkaste sammanhållning mellan regeringen och övriga
partiers ledning i de vitala utrikesfrågorna. Med all sannolikhet
424
Sverige inför världskonflikten
-så långt man överhuvud kan förutse detta konsternerande krigs
utvecklingsfaser- måste man särskilt räkna med starka påtryckningar från de krigförande mot ett litet neutralt land, innan
de själva utmattats. Därför bör organiserandet av ett fast samarbete ej uppskjutas. Det är en rimlig fordran att alla de människor, som stå redo att offra sina liv för landet, oberoende av partiuppfattningar känna förvissningen att frågan om krig eller fred
ej är regeringspartiernas sak utan hela nationens. Så länge de
olika riskerna för Sveriges indragande i kriget ännu ej ens kunna
förutsägas, måste former skapas som tillförsäkra alla åsiktsgrupper ej blott formellt utan även reellt inflytande på och delansvar
i vår utrikespolitik. I denna fordran ligger ingen misstro till vår
utrikesledning utan endast ett fastslående av att parlamentarismens regler genom sin söndring av nationen i maktägande och
styrda ej äro tillämpliga, när det gäller statens liv och allas lika
offer för dess försvar.
Redan vid denna tidpunkt har det hunnit bli uppenbart, att vår
ekonomiska försvarsberedskap var planlösare och svagare än befarats. De talrika improvisationerna och de många som svampar
ur jorden uppväxande, föga koordinerade nämnderna och kommissionerna ha skapat intrycket av att regeringen trots alla varsel
överrumplats av kriget. Hamstrarnas härjningståg i butikerna,
som försvårat regeringens arbete, ha diskrediterat samhällsandan
och varit föga hoppingivande förebud. En arbetslöshet av farligare omfattning än kalkylerat synes oundviklig. Till följd av
de stora materialanskaffningarna på sistone äro vi militärt relativt
gott rustade, men ingen torde nu undgå att inse utbildningens
otillräcklighet. Inkallelseförfarandets bristfälligheter lågo i öppen
dag och kontrasterade mindre förmånligt mot de inkallades tjänstvillighet. Kort sagt: regeringen har mycket ogjort för att fylla
vår beredskaps svagheter.
Ingen torde nu finna det vara tid för någon strid om det förflutna eller för någon »förmyndarräfst». Alla krafter måste i stället samordnas och koncentreras på dagens krav och framtidens.
Tre önskemål vilja vi härmed främst anmäla.
I det svåra läge, vari myndigheterna befinna sig, böra dessa
kunna påräkna medborgarnas lojala förståelse och stöd. Gläfset
på och hånet över kommissionerna från förra världskriget böra vi
425
Sverige inför världskonflikten
nu kunna besparas. Mellan saklig, uppbyggande kritik och obstinat grinighet är ett stort steg.
Låt oss vidare förskonas från världskrigstidens gulascheri, som
då mer än något annat underminerade samhällssolidariteten. Varje
person, som under tider av andras krigsarbetslöshet och försakelser på restauranger eller annorstädes för den nyrikes utmanande
levnadssätt, dömer ej endast sig själv utan dryper in ett gift i
samhällskroppen.
Så länge vi lyckas hålla vår neutralitet, måste det tillses, att de
värnpliktige och deras familjer genom rättvisa avlösningar, skä-
liga understöd och på annat sätt bibringas en känsla av landets
tacksamhet. De utkallade få icke i fråga om anställningar eller
avancemang bli åsidosatta till förmån för de frikallade. Ju mer
de värnpliktige känna sig likaberättigade, desto större äro utsikterna för att det nuvarande försvarsintresset även skall bestå den
förstärkta försvarsberedskapens prov.
Sannolikt har ett jättekrig aldrig någonsin tillförne börjat med
en sådan motvilja, avsky och krigströtthet bland de krigförande
folken som denna gång. Likväl ha barnen till världskrigets krigsdeltagare, till dess fallna och invalider, tågat ut utan knot, i
känslan av staternas eller ideernas bjudande intressen, för att förblöda på slagfälten. Man gripes av det heroiska i denna undergivna pliktuppfyllelse, där ingen får fråga efter egen fördel utan
blott efter nationens krav och hänsynen till ofödda släktled. Man
tvingas eftersinna den gynnade ställning, som småstaterna – levande utan expansiva intressen sitt eget stilla liv – i jämförelse
med stormakterna ha. Sveriges ungdom behövde för 25 år sedan
icke mejas ned. Den kan även denna gång förskonas från krigets
ohyggligheter. Detta privilegium borde förplikta oss alla till sam~
hällssolidariskt uppträdande och ge oss kraft att trots allt tacksamt bära kommande försakelser.
426
INFÖR VÄRLDsKONFLIKTEN
NÄR detta skrives, har det nya världskriget rasat ej stort mer
än en vecka. De tyska armeerna välta sig till synes oemotståndligt fram över Polen, medan på västfronten endast en del rekognoscerande franska framryckningsförsök gjorts i Saarområdet; Englands insatser ha hittills, utöver den inledande rensningen av
världshaven, huvudsakligen inskränkt sig till att bombardera det
danska Esbjerg, nedskjuta ett belgiskt plan samt flygbladsbesålla
nordvästra Tyskland. Ännu har man ej, åtminstone ej i väster,
förmärkt något av det beramade blixtkriget. Ännu så länge ha
de krigförande bemödat sig om att iaktta en viss skonsamhet mot
civilbefolkningen, ehuru ingen betvivlar att denna »gentlemannakrigföring» blott tillhör konfliktens första trevande skede. Ännu
vet ingen, vilka stater som ledda av »sacro egoismo» stå beredda
att kasta sig in i striden vid lägligt ögonblick och i så fall på vilken sida; den tysk-ryska pakten och dess reflexverkningar ha skapat en internationell situation, fylld av flere frågetecken och väl
mer förbryllande än någonsin tidigare vid utbrottet av en världsbrand.
För Sverige liksom för de samverkande alliansfria staterna
har proklamerandet av neutralitet varit en rent automatisk akt.
T. o. m. de radikala aktivister, som tidigare förordat vårt när-·
mande till västmakternas »fredsfront» och nu senast i augusti
barnafromt lekte med tanken på allians med Sovjetryssland i dess
väntade kamp mot de fascistiska staterna, ha i sin besvikelse uppenbarligen tytt sig till neutralitetslinjen. Det återstår dock ännu
att se, i vad mån regeringen har makt att förmå alla, organisationer och enskilda, att avstå från oneutrala handlingar. Ingen kan
genom dylika gagna Sverige eller ens sitt enskilda intresse men
väl vålla obotlig skada eller förvärra vårt lands redan tillräckliga försörjningssvårigheter.
Vår neutralitet måste innebära, att lika och strikta principer
bli tillämpade vid handelsutbytet med samtliga de krigförande.
423
Sverige inför världskonflikten
Vår neutralitet måste basera sig på insikten om vår oförmåga att
påverka de ideologiska strömningarna i olika länder och· vår avsaknad av varje rättighet att tillåta oss sådana subjektiva domslut
över dem, som vi själva undanbedja oss av de krigförande. Vår
neutralitet måste innebära varje avstående från engagemang i
striderna om Versaillesfredens rester.
Men neutralitet kan nu, lika litet som under förra kriget, betyda
att de utanförstående staterna skola förstummas inför exempelvis
krigsmetodernas barbarisering och ännu mindre inför de stora staternas böjelser att sammanpressa neutralitetsrättigheterna till ett
minimum. Icke minst den vikt, som de krigförande själva tillmäta
den neutrala opinionen, utgör ett imperativ även för de små staterna att modigt söka fylla sin mission som världssamvete. Och
neutralitet kan heller icke betyda, att vi skola kunna dölja för
oss själva eller världen Sveriges och Nordens dominerande utrikespolitiska intresse. Oavsett alla ideologier och hur statsgränserna
än må jämkas med nationalitetens eller vapnens rätt, måste detta
vårt intresse vara att den barriär av nya stater, som uppstod vid
Östersjön efter världskriget i huvudsak i enlighet med nationalitetsprinciperna, måtte kunna överleva kriget och bestå trots den
tysk-ryska förtrustningen. I denna barriär och som dess starkaste
länk behöver även Norden ett fritt och livsdugligt Polen. Just
därför måste det vara en svensk förhoppning, att Tyskland, om
det skulle förmå militärt krossa det i sin desperata strid isolerade
Polen, efteråt skall finna det ligga i eget och den framtida fredens
intresse att icke tillämpa det av tyskarna hatade Versaillesdiktatets principer mot landet. Och svensk opinion måste besinna, att
en bestående tysk-rysk vänskap kan komma att rubba jämvikten
vid östm·sjön och att dessa stormakters fortsatta dynamiskt-maktpolitiska expansion i sig innefattar allvarliga faror för alla de
mindre östersjöstaterna och dessas faktiska integritet.
I Svensk Tidskrift har förut vid olika tillfällen sympatier uttalats för tanken på en samlingsregering under kritiska tider.
Utan att ta ställning till de skäl för och emot denna, som med avseende å dagens situation kunna anföras, och utan att ingå på olika
tänkbara former för att organisera det samarbete, vartill viljan
i alla partier manifesterats, vilja vi nu endast understryka vikten
av den starkaste sammanhållning mellan regeringen och övriga
partiers ledning i de vitala utrikesfrågorna. Med all sannolikhet
424
Sverige inför världskonflikten
-så långt man överhuvud kan förutse detta konsternerande krigs
utvecklingsfaser- måste man särskilt räkna med starka påtryckningar från de krigförande mot ett litet neutralt land, innan
de själva utmattats. Därför bör organiserandet av ett fast samarbete ej uppskjutas. Det är en rimlig fordran att alla de människor, som stå redo att offra sina liv för landet, oberoende av partiuppfattningar känna förvissningen att frågan om krig eller fred
ej är regeringspartiernas sak utan hela nationens. Så länge de
olika riskerna för Sveriges indragande i kriget ännu ej ens kunna
förutsägas, måste former skapas som tillförsäkra alla åsiktsgrupper ej blott formellt utan även reellt inflytande på och delansvar
i vår utrikespolitik. I denna fordran ligger ingen misstro till vår
utrikesledning utan endast ett fastslående av att parlamentarismens regler genom sin söndring av nationen i maktägande och
styrda ej äro tillämpliga, när det gäller statens liv och allas lika
offer för dess försvar.
Redan vid denna tidpunkt har det hunnit bli uppenbart, att vår
ekonomiska försvarsberedskap var planlösare och svagare än befarats. De talrika improvisationerna och de många som svampar
ur jorden uppväxande, föga koordinerade nämnderna och kommissionerna ha skapat intrycket av att regeringen trots alla varsel
överrumplats av kriget. Hamstrarnas härjningståg i butikerna,
som försvårat regeringens arbete, ha diskrediterat samhällsandan
och varit föga hoppingivande förebud. En arbetslöshet av farligare omfattning än kalkylerat synes oundviklig. Till följd av
de stora materialanskaffningarna på sistone äro vi militärt relativt
gott rustade, men ingen torde nu undgå att inse utbildningens
otillräcklighet. Inkallelseförfarandets bristfälligheter lågo i öppen
dag och kontrasterade mindre förmånligt mot de inkallades tjänstvillighet. Kort sagt: regeringen har mycket ogjort för att fylla
vår beredskaps svagheter.
Ingen torde nu finna det vara tid för någon strid om det förflutna eller för någon »förmyndarräfst». Alla krafter måste i stället samordnas och koncentreras på dagens krav och framtidens.
Tre önskemål vilja vi härmed främst anmäla.
I det svåra läge, vari myndigheterna befinna sig, böra dessa
kunna påräkna medborgarnas lojala förståelse och stöd. Gläfset
på och hånet över kommissionerna från förra världskriget böra vi
425
Sverige inför världskonflikten
nu kunna besparas. Mellan saklig, uppbyggande kritik och obstinat grinighet är ett stort steg.
Låt oss vidare förskonas från världskrigstidens gulascheri, som
då mer än något annat underminerade samhällssolidariteten. Varje
person, som under tider av andras krigsarbetslöshet och försakelser på restauranger eller annorstädes för den nyrikes utmanande
levnadssätt, dömer ej endast sig själv utan dryper in ett gift i
samhällskroppen.
Så länge vi lyckas hålla vår neutralitet, måste det tillses, att de
värnpliktige och deras familjer genom rättvisa avlösningar, skä-
liga understöd och på annat sätt bibringas en känsla av landets
tacksamhet. De utkallade få icke i fråga om anställningar eller
avancemang bli åsidosatta till förmån för de frikallade. Ju mer
de värnpliktige känna sig likaberättigade, desto större äro utsikterna för att det nuvarande försvarsintresset även skall bestå den
förstärkta försvarsberedskapens prov.
Sannolikt har ett jättekrig aldrig någonsin tillförne börjat med
en sådan motvilja, avsky och krigströtthet bland de krigförande
folken som denna gång. Likväl ha barnen till världskrigets krigsdeltagare, till dess fallna och invalider, tågat ut utan knot, i
känslan av staternas eller ideernas bjudande intressen, för att förblöda på slagfälten. Man gripes av det heroiska i denna undergivna pliktuppfyllelse, där ingen får fråga efter egen fördel utan
blott efter nationens krav och hänsynen till ofödda släktled. Man
tvingas eftersinna den gynnade ställning, som småstaterna – levande utan expansiva intressen sitt eget stilla liv – i jämförelse
med stormakterna ha. Sveriges ungdom behövde för 25 år sedan
icke mejas ned. Den kan även denna gång förskonas från krigets
ohyggligheter. Detta privilegium borde förplikta oss alla till sam~
hällssolidariskt uppträdande och ge oss kraft att trots allt tacksamt bära kommande försakelser.
426