Sverige måste rusta för gråzonen

Saker och ting är inte som de var. Så har det alltid varit, även om det alltid har skymts av att vi genom våra kunskaper, lärdomar och erfarenheter luras tro att det trots allt fortfarande är som det var. Det är därför det sägs, lite orättvist, att generaler planerar för att vinna det förra kriget. Problemet är att dagens hotbild inte ser ut som det förra kriget – eller ens nödvändigtvis som ett krig, skriver Gunnar Hökmark.

Det gäller oss alla eftersom vår världsbild har formats av vår uppväxt, våra erfarenheter och våra kunskaper. Den är i de flesta fall därför resultatet både av det kalla kriget och den utveckling som tog fart 1989 när järnridå och murar föll.

Utifrån den världens förutsättningar har dagens värld formats och det är fortfarande utifrån hur den världen fungerade som vi tolkar världen av idag.

Det var en värld som var vidrig och farlig men på många sätt lätt att förstå. Europa var delat mellan Öst och Väst. Världen levde i en säkerhetspolitisk terrorbalans mellan supermakterna som dominerade allt.

Länderna i öst var slutna och totalitära diktaturer. I väst fanns öppna samhällen och demokratier. Trots alla nyanser var det ändå en fråga om svart eller vitt. Förtryck eller frihet. Världen i sin helhet var underordnad den övergripande balansen.

Krig var krig och fred var fred. Det kanske inte helt var så men i det stora hela var denna skillnad avgörande.

Den som varit angripen av en främmande makts väpnade förband har sett, förstått och tvingats agera utifrån detta. Fred har varit frånvaron av väpnade operationer, även om hoten om dem varit mer eller mindre formativa för säkerhetspolitiken. Det var det som under decennierna efter det andra världskriget benämndes som det kalla kriget. 

Den bipolära värld som varit efterkrigstidens, ersattes från början av 1990-talet av en multipolär värld som mer än något annat påverkades av marknadsekonomins segertåg genom världen. Planekonomier blev marknadsekonomier i någon form och den globala ekonomin präglades allt mer av den fria handeln och en öppenhet för alla.

Den marknadsekonomiska utvecklingen lade grunden för den välståndsutveckling som utmärkt dagens globala ekonomi. Världen har från 1980-talet gått från en miljard människor i relativt välstånd, till dagens nära fem miljarder. Denna välståndsutveckling förändrar inte bara människors liv utan också den globala ekonomins styrkeförhållanden.

Den kinesiska regimen har vuxit och växer fram som en allt starkare ekonomi och mer aggressiv militärmakt. Medan Ryssland med sin krympande ekonomi får förlita sig på sitt våldskapital och plutokratins korruption, stöd till kriminalitet och desinformation i kraftmätningar med andra.

Relationerna i den ekonomiska kraften skiljer sig tydligt, från relationen i stormakternas militära förmåga. USA och Ryssland utmärker sig genom ett unikt strategiskt övertag när det gäller kärnvapen, underrättelseförmåga samt förmåga att genomföra större militära operationer, men med USA som tveklöst dominerande. Kinas växande militära förmåga har redan gjort denna balans mindre central, vilket avspeglas i den amerikanska säkerhetspolitikens fokus mot Stilla Havet.

Trots detta är de militära styrkeförhållandena mellan USA och Ryssland, av det slaget att de även i en multipolär värld är varandras motkrafter. Någon sådan balans finns däremot inte regionalt vilket gör Nato till en kritisk struktur för europeiska länders säkerhet. Några balanserande motkrafter finns inte heller när det gäller ekonomisk förmåga och de möjligheter till nya former av krigföring den ger. När det gäller ekonomi och staters förmåga att påverka varandra, gäller helt andra styrkerelationer än vi ser när vi bedömer länders militära förmåga.

Kina är på väg att bli världens största ekonomi men är det redan i dag, om vi räknar i termer av köpkraft. Räknar man nominellt är USA och EU fortfarande ledande med ungefär 21 triljoner dollar vardera, Kina med 12 triljoner och Ryssland 1,5 triljoner dollar. Den transatlantiska ekonomin är med sina drygt 40 triljoner dollar än så länge dominerande med en väldig marginal. Dessa styrkeförhållanden är avgörande i en tid då kriget pågår med fredliga medel och genom ekonomisk styrka, utan att vara det vi normalt menar med krig.

Kriget är politikens förlängning, säger den klassiske militärfilosofen Clausewitz men det innebär också att politiken kan tjäna krigets syften, ända fram till att den inte når längre. Den grå zon som vi tidigare såg som en övergång från fred till krig, har nu blivit en bestående verklighet för maktutövning och en krigföring nedanför den öppet väpnade konfliktens nivåer.

Det är denna verklighet som konstituerar den ”gråa zon” som politiker och militärer liksom företagsledare nu måste förstå att hantera. I denna värld är Kina genom sin ekonomiska kraft ett växande och faktiskt hot i den grå zonen, när det gäller att med ekonomisk kraft skapa nya förutsättningar, påverka eller hota andra. Ryssland är genom att vara allt mer hänvisad till sitt våldskapital i perspektivet av minskande ekonomisk styrka, mer beredda att genom andra åtgärder utöva påtryckningar och inflytande.

Den gråa zonen kännetecknas av att det inte finns någon definierad balans i en multipolär värld.  Krigets syften kan uppnås genom asymmetriska attacker, något som ger små grupper eller nationer en möjlighet att slå mot stora men också stora att slå mot vem de vill utan att utlösa någon motkraft. 

Den utmärks framförallt genom att krigföring kan genomföras på en lång rad olika nivåer;

• som desinformation, korruption, kriminalitet, cyberattacker, avancerat industrispionage med säkerhetspolitiska syften,

• företagsuppköp, investeringar och marknadsutveckling inom till exempel energi eller telekom som ger strategisk dominans,

• små väpnade men anonyma operationer, där ansvarig stat döljer sig i gråzonens skugga,

• militär närvaro och provokativt agerande som skapar en ny geopolitisk verklighet,

• asymmetrisk krigföring som ger enskilda terrorgrupper eller små nationer en möjlighet att slå mot stora stater
  
• genom att auktoritära regimer kan utnyttja den frihet som fria samhällen och fri handel erbjuder, utan att de tillåter samma frihet i det egna landet.

Diktaturer och auktoritära regimer utnyttjar gärna andra länders frihet för sina egna syften, samtidigt som man förnekar sina egna medborgare den. I fria samhällen uppträder dessa regimer gärna både öppet och dolt. I det ena fallet för att manifestera styrka och i det andra för att slippa ta ansvar. 

Det är den gråa zonens asymmetriska frihet.  Vår frihet kan utnyttjas av våra fiender men vår frihet når inte till deras samhällen. Istället för Containment råder Diffusion som säkerhetspolitiskt drabbar öppna samhällen mer än de slutna och auktoritära. Bristen på rättsstat, korruption, kriminella grupper som går i maktens ledband samt maktmissbruk, som i Ryssland, diffunderar in i öppna samhällen och rättsstater.  I den gråa zonen kan det normala utbytet mellan länder och ekonomier dölja krigföring mot andra, utan att någon stat eller regim behöver ta ansvar för den. 

Det faktum att det i zonens konfliktnivåer inte finns motbalanserande krafter mellan två dominerande aktörer, innebär att varje land och varje ekonomi kan utsättas för aggressioner på olika nivåer och med varierande tydlighet. Nato – liksom EU – blir i detta perspektiv strategiskt nödvändiga institutioner i försvaret mot regimer och rörelser som ser öppna samhällen som fiender, suveräna länder som hot mot sin makt och rättsstater som problem för sig själva.

Korruption och stöd till extrema organisationer, förenat med desinformation och cyberattacker, syftar till att stimulera motsättningar, underminera demokratier och förtala regeringar för att därmed försvaga gemenskap och motståndsanda. Vi har sett det bland annat i USA, Frankrike och Tyskland. Under den brittiska folkomröstningen gavs stora anonyma donationer med sannolikt ryskt ursprung och på samma sätt har Marine Le Pen fått låna stora belopp från ryska banker utan återbetalningskrav. Vi ser denna påverkanspolitik utföras också i Sverige och vi ser hur traditionella media genom bristande kritisk granskning har svårt att värja sig.

Terrorism som sägs frikopplad från den ansvariga statens ansvar men är en del i dess strategi.  Desinformation kan utföras genom avsändare och media är placerade i det land man vill påverka, där de skyddas av pressfrihet, yttrandefrihet och mångfald.

Kriminalitet handlar om allt från tvätt av pengar, som skapats genom maktmissbruk och i frånvaron av en fungerande rättsstat, till mutor och finansiering av subversiva och kriminella aktiviteter i de rättsstater man vill underminera. 

Cyberattacker handlar om underrättelseverksamhet och att påverka politisk debatt, valrörelser och demokratiskt samförstånd men också om att attackera centrala samhällsfunktioner som energitillförsel, telekom och avancerad mobiltelefoni som 5G och samhällsviktig verksamhet i banker eller tågtrafik. Den skyldige behöver inte röja sig och regimer kan alltid gömma sig bakom vad man påstår vara oberoende aktörer eller kriminella grupper bortom deras egen kontroll.

Investeringar och företagsköp med statskontrollerade företag när det gäller strategisk infrastruktur som energi, telekom eller hamnar har det enkla syftet att skapa dominans och kontroll och makt över det civila samhället. Kontrollerar man 5G kan man kontrollera nära nog allt i det moderna samhället.  Kontrollerar man stora delar av den euroepiska gasmarknaden har man på motsvarande sätt geopolitisk makt. Kontrollerar man stora företag i andra länder har man ekonomisk makt i det landet.

Väpnade operationer med anonym trupp som vid invasionen av Krim, innebär en möjlighet att förneka det som är uppenbart för omvärlden och därmed motverka ansvarsutkrävande.

Omfattande upprustningar och stora offensiva övningar, visar att man har förmåga att agera militärt samtidigt som man syftar till en fredstida dominans till exempel över Östersjön. Uttalade eller outtalade hot mot små grannländer syftar till att tvinga fram underordning och eftergivenhet. 

Hur ska vi möta de hot mot demokratier och rättsstater som den grå zonen erbjuder? Detta är den stora säkerhetspolitiska utmaningen för Sverige inför 2020-talet men följande grunder måste finnas:

• En militär förmåga som i slutändan kan avskräcka från aggression och invasion. Utan en sådan kan vi inte möta hot på lägre nivåer, eftersom de då riskerar att eskalera mot det militära.

• Ökad militär närvaro på haven och i luften, samt förmåga till omedelbara insatser för att i tidiga skeenden möta försök till dominans. Det handlar om förmågan att möta provokationer genom att upprätthålla tröskeleffekt som fungerar i den gråa zonens verklighet. 

• En gemenskap mellan demokratier som bygger på gemensamma insatser och försvar mot aggression – från ekonomisk krigföring och desinformation till väpnade hot och militära operationer.

• Den fria världens ekonomier måste tydliggöra att fri handel och öppna marknadsekonomier inte får missbrukas. Den transatlantiska ekonomin som är världens största måste bli till ett geopolitiskt centrum för världens fria ekonomier.

• En kompromisslöshet som stänger dörren för påverkansförsök genom maktdominans. Tillsammans inom EU kan vi agera mot dem som hotar enskilda länder.

• En transparens som avslöjar både påverkansoperationer liksom dem som okritiskt låter sig bli en del av dem.

• En ekonomisk politik som syftar till att bevara och utveckla ekonomisk styrka, innovativ förmåga och ledande forskning i demokratins länder. 
  
• Medlemskap i Nato och fördjupat samarbete i EU, eftersom varje utanförskap innebär ensamhet, utsatthet och allianslöshet inför den aggression vi talar om som riktar sig mot varje öppet samhälle oavsett om det ingår i en allians eller ej. Det är enbart tillsammans med andra vi kan möta hot som riktar sig mot ekonomi, rättsstat och våra samhällens säkerhet.

Tre saker måste omgående göras;

Vår förmåga att möta militära aktiviteter utanför svenskt territorium måste förstärkas.

Underrättelseverksamhet måste breddas och integreras med penningtvätt och finanssektorn, traditionell polisiär underrättelseverksamhet och antikorruptionsarbete samt utvecklas i djupare samarbete inom EU. 

I svensk säkerhetspolitisk doktrin måste det finnas en beredskap att agera mot andra länders aggression även när den sker i den gråa zonen.

Detta är den stora säkerhetspolitiska utmaningen; att forma försvaret för inte bara morgondagens hot utan för dagens pågående attacker och påverkanspolitik.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld