Sverige och Europa – en historisk översikt
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVERIGE OCH EUROPA- EN HISTORISK
ÖVERSIKT
MED DESSA ord från år 1836 har
den svenske skalden Esaias Tegner medvetet eller omedvetet tagit
avstånd från den åsikt, som han
själv hade omfattat i yngre dagar,
nämligen att det nordiska kulturlivet i sina bästa och kärnfullaste
delar är av genuint inhemskt ursprung. Denna nationalistiska, »gö-
tiska» kultursyn, som ägde medeltida rötter, hade fått sin mest
prononcerade utformning under
senare delen av 1600-talet, då professor Olof Rudbeck i Uppsala –
påverkad av rikets dåvarande stormaktsställning – rent av hade
velat förlägga kulturens vagga och
folkens moderssköte till Sverige,
som han identifierade med antikens sagoomspunna »Atlantis».
Nutida svenskar är vida blygsammare i värderingen av sina förfä-
ders insatser, och även om nyanserna skiftar, torde få numera
vilja bestrida själva grundtanken
i Tegners ord. De bidrag, som det
svenska folket har kunnat ge till
västerländsk odling, har alla direkt
eller indirekt varit grundade på
impulser, som kommit utifrån, särAv professor STEN CARLSSON
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt.
skilt från de stora kulturländerna
i Väst- och Mellaneuropa.
Kristendomens väg till Sverige
ger ett skolexempel härpå. Den
förste kristne missionären i svensk
historia var den frankiske munken
Ansgar, vars första resa till Sverige
(omkr. 830) var ett utflöde av
kejsar Ludvig den frommes verksamhet som kristen furste. Men
den församling, som Ansgar lyckades upprätta i Birka, det svenska
rikets handelscentrum, blev inte
bestående. De svenska vikingar,
som under 800- och 900-talet ledde
eller deltog i stora kommersiella
och politiska expeditioner till Ryssland och England, var inte kristna
och torde ha stått ganska främmande för västerländskt tankeliv.
Först på 1000-talet vanns Sverige
långsamt för kristendomen, nu genom tyska och engelska missionä-
rer. På 1100-talet anlades de första
klostren, ofta eller oftast under
ledning av invandrare.
Samtidigt som Sverige sålunda
i andligt avseende knöts närmare
till Västerlandet, växte emellertid
dess kommersiella och politiska isolering. Vikingatågen upphörde och
det politiska livet kännetecknades
av stark inre splittring. Medan
Danmark under 1100-talets senare
del skaffade sig en ledande ställning på Östersjön, förde Sverige
en mera undanskymd tillvaro.
Visby var dock redan nu en viktig
handelsstad med ett starkt tyskt
inslag i sin befolkning, och förbindelserna mellan Sverige och det nygrundade Liibeck blev livliga.
På 1200-talet konsoliderades den
svenska riksenheten under ledning
av stora statsmän som Birger Jarl
och hans son konung Magnus Ladulås. Finland, vars erövring torde
ha påbörjats redan på 1100-talet,
införlivades successivt i det svenska riket. Stockholm, grundat av
Birger Jarl omkring 1250, blev
centrum för en livlig köpenskap.
Svenska bergsbruks- och jordbruksprodukter blev begärliga på
kontinenten, och åtskilliga främlingar, särskilt tyskar, slog sig ned
i landet som köpmän, hantverkare
och bergsbrukare. När Magnus
Erikssons stadslag (omkr. 1350)
stadgade, att hälften av städernas
styrelser skulle vara tyskar, får
denna bestämmelse närmast fattas
som ett skydd för det svenska borgerskapet, särskilt i Stockholm,
där stadgandet i första hand tilllämpades. Svenska språket indränktes under denna tid av lågtyska ord, ändelser och prefix. Ett
bevis för deras betydelse utgör
följande rad i en dikt av Tegner
under hans nationalistiska tid:
205
Ärans och hjältarnas språk! Hur
ädelt och manligt du rör dig …
I denna rad, som avser att vara
en hyllning till svenska språket för
dess klangfullhet och renhet, är de
viktigaste orden av tyskt ursprung:
ära, hjältar, språk, ädel, i viss mån
också manlig.
Det internationella inflytandet
märktes självfallet i hög grad på
det religiösa området. Påvestolen
fick ett starkare grepp över den
svenska kyrkan, än fallet var under missionstiden. ståtliga kyrkobyggnader uppfördes under utländsk påverkan. Den franske
stenhuggaren Estienne de Bonneuil spelade på 1280-talet en viktig roll vid byggandet av den stora
gotiska katedralen i Uppsala. Allt
fler svenskar sökte sig till de kyrkliga och lärda centra i Europa,
inte minst till franska, tyska, holländska och italienska universitet.
En kvinna ur rikets förnämsta
aristokrati, Birgitta Birgersdotter,
blev en av kristenhetens ledande
kulturpersonligheter. Hon dog i
Rom 1373.
Så småningom började inflyttade
främlingar få ett stort inflytande
även över Sveriges politiska liv.
Särskilt var detta fallet under de
tyskfödda kungarna Albert av
Mecklenburg och Erik av Pommern. Följden blev vågor av främlingsfientlighet, som kostade båda
kungarna deras krona (1389 resp.
1439) och blev ödesdiger också för
en del av de utländska slottshö-
vitsmännen. Den inhemska aristo- ’:-•
206
kratien reagerade mot att dess nedärvda konstitutionella rättigheter
och privilegier kom i fara, köpmännen och bergsmännen – som
själva ofta hade utländskt påbrå
– ogillade att Eriks utrikespolitik
försvårade handelsförbindelserna
med de tyska hansestäderna, och
allmogen vredgades över att fogdarna kringskar den svenska bondefriheten och tycktes vilja införa
en livegenskap av kontinental typ.
Under 1400-talet vände sig främlingshatet i stigande grad mot de
danska unionskungarna, som under sina försök att styra hela Norden ofta åsidosatte svenska intressen. Slaget vid Brunkeberg
1471, där den svenske riksföreståndaren Sten Sture den äldre
besegrade den danske unionskonungen Christian I, följdes av en
nationalistisk reform, varigenom
tyskar och andra utlänningar helt
utestängdes från städernas styrelser. Grundarrdet av Uppsala universitet 1477 var också ett uttryck
för stigande nationell självkänsla.
Tiden 1470-1620 kan schematiskt betecknas som en period av
nationell avgränsning och isolering. Ett kungahus av inhemskt
ursprung innehade från 1523 regeringsmakten. stamfadern Gustaf
Vasa inriktade sig främst på den
inre politiken, ehuru han ingalunda saknade intresse för europeiska problem. Han genomförde
reformationen i Sverige, som därigenom i religiöst avseende sammanknöts med andra länder vid
Östersjön men fjärmade sig från
övriga delar av Europa. I handelspolitiskt avseende slog kungen vakt
om Sveriges självständighet gentemot Hansan. Landet hade emellertid ont om yrkeskunnigt folk
på flera områden, och invandringen av tyska kanslitjänstemän och
militärer var tidvis ganska betydande. Gustafs son och efterträ-
dare Erik XIV var i motsats till
fadern starkt intresserad av den
europeiska renässanskulturen. Han
inkallade också många utlänningar, särskilt skottar och fransmän.
Den franske krigaren Pontus De la
Gardie kom att spela en stor roll
för utbyggandet av det svenska
väldet i Estland och blev stamfar
för en av landets ledande adelsfamiljer. Eriks bror och efterträ-
dare J ohan III, som var gift med
en polsk prinsessa, sökte återknyta
banden med den katolska kyrkan
genom en konfessionell kompromiss, vars starka inslag av katolsk
liturgi emellertid stötte det lutherska prästerskapet för huvudet.
Liksom Erik hade han livliga kulturella intressen. stora slottsbyggen pågick under hans regering,
delvis under ledning av tyskar.
Johan III:s son Sigismund hade
redan före sin tronbestigning i
Sverige 1592 blivit vald till konung
i Polen. Den sålunda skapade per- . sonalunionen uppfattades emellertid i Sverige som onaturlig, särskilt i religiöst avseende, och Sigismund avsattes redan 1599.
På 1620-talet drogs Sverige under ledning av Gustaf II Adolf med
större kraft än någonsin in i de
europeiska sammanhangen. Sverige
engagerade sig i kampen mot det
katolska Habsburg, och svenska
trupper kämpade i Europas mitt.
Trots de konfessionella svårigheterna samarbetade Gustaf Adolf
med Habsburgs fiende Frankrike.
Den svenske kungen och kardinal
Richelien – två av 1600-talets
största statsmän – träffades aldrig
personligen men betraktade varandra med respekt. »Il valais seul
plus que les deux armees» (han
ensam var mer värd än de två
armeerna), skrev kardinalen sedermera om Gustaf Adolf på tal om
slaget vid Liitzen 1632, där den
svenske monarken stupade. De
svenska krigsansträngningarna fortsatte långt efter hans död, till stor
del under ledning av skotska, tyska
och tyskbaltiska officerare i spetsen för svenska eller utländska
soldater. Många av de främlingar,
som drogs till den segerrika svenska krigsmakten, slog sig ner i
Sverige, vars adel till betydande
del är av utländskt ursprung. Samtidigt fick det svenska näringslivet
en mäktig stimulans genom invandring av holländska, vallonska
och tyska köpmän, brukspatroner,
hantverkare och smeder. Den från
Amsterdam invandrade, ursprungligen vallonske affärsmannen Louis
De Geer blev landets störste företagare. Den nya staden Göteborg
inrymde ett betydande inslag av
holländare och skottar. Vid den
207
svenska adelns förhandlingar förekom inlägg på både holländska
och tyska. De kulturella förbindelserna med kontinenten var livliga.
Många utlänningar studerade vid
Uppsala universitet, samtidigt som
talrika svenskar begav sig på långa
utländska studieresor. Utländska
vetenskapsmän, arkitekter och må-
lare spelade en ledande roll
svenskt kulturliv. Gustaf Adolfs
dotter drottning Christina, som
själv lämnade landet 1654 och
övergick till katolicismen – hon
dog i Rom 1689 – inkallade
många prominenta utlänningar,
däribland den franske filosofen
Descartes, som dog i Stockholm
1650. Det franska inflytandet blev
över huvud taget allt starkare, bl. a.
till följd av fortsatta politiska förbindelser under kardinal Mazarins
och Ludvig XIV:s tid. Inom hovliv,
diplomati, krigsväsen, arkitektur
och litteratur gjorde sig de franska
influenserna särskilt märkbara.
Under det stora nordiska kriget
flyttades tyngdpunkten i Sveriges
militära och politiska ansträngningar österut. Kriget slutade
1721 med den unga svenska
stormaktens sammanbrott. Flertalet av de under 1600-talet gjorda
erövringarna vid Östersjöns östra
och södra stränder gick förlorade,
men den sydligaste delen av nuvarande Sverige, som vunnits från
Danmark 1645 och 1658, förblev
svensk, vilket underlättade kontakterna med kontinenten. Norra
delen av Vor-Pommern, som stan- 208
nade under den svenska kronan,
var ett viktigt militärt, kommersiellt och i någon mån kulturellt
brohuvud. I det stora hela blev
dock 1700-talet vida mer provinsiellt och insulärt än 1600-talet. Den
svenska småstaten upptogs i hög
grad av sina interna problem.
Någon isolering var det likväl
aldrig fråga om. Under halvseklet
från 1730-talet till 1780-talet var
det kulturella beroendet av Frankrike större än någonsin. För den
svenske upplysningsmannen var
Paris Europas självskrivna centrum. Franska språket talades allmänt inom aristokratien. Genom
det s. k. hattpartiets parlamentariska seger 1738 inleddes en period
av stark franskvänlighet inom utrikespolitiken. En av hattledarna
greve Carl Gustaf Tessin, som under sin vistelse i Paris som svensk
minister förvärvade en förnämlig
konstsamling, numera förvarad på
Nationalmuseum i Stockholm, erbjuder ett fulländat exempel på politisk franskorientering förenad
med ett glödande intresse för
fransk kultur. Under senare delen
av 1700-talet omhuldades denna
kulturtradition särskilt av drottning Lovisa Ulrika och hennes son
Gustaf III, som två gånger besökte
Frankrike. Svenska målare och
arkitekter vistades långa tider i
Paris, där den berömde porträttmålaren Alexander Roslin dog
1793. Inkallade franska konstnärer
medverkade till utsmyckningen av
det nya stockholrus slott. Talrika
svenska officerare tjänstgjorde under franska fanor, bl. a. i samband
med Nordamerikas frigörelse från
Storbritannien.
Genom revolutionen 1789 försvagades den franska dominansen
inom svenskt samhälls- och kulturliv. Många svenskar med Gustaf III
själv i spetsen sympatiserade med
de beträngda Bonrhonerna och
greps av förskräckelse över revolutionsmännens framfart. Redan
tidigare hade nyklassicismens genombrott medfört en viss reducering av det franska inflytandet på
det estetiska planet. Radikala grupper inspirerades av revolutionens
frihets- och jämlikhetsförkunnelse,
men mordet på Gustaf III 1792,
som ansågs vara ett utslag av »jakobinism», skrämde många. Under
Gusaf IV Adolf blev den legitimistiska motviljan mot revolutionen
och dess arvtagare Napoleon ett
viktigt moment i svensk utrikespolitik. När kungen 1805 inträdde
i tredje koalitionen mot Frankrike,
hade han visserligen inte den svenska opinionen bakom sig, men
bland hans talrika kritiker var
åsikterna om det franska kejsardömet i hög grad delade.
Medan det franska inflytandet
sålunda försvagades, växte det
brittiska, fastän kunskaper i engelska ännu var ganska sällsynta.
Det s. k. mösspartiet, som under
»frihetstiden» (1718-72) var hattarnas rival om makten, hade
stark politisk och ideologisk anknytning till Storbritannien. Särskilt tilltalades mössorna av de
utilistiska inslagen i brittiskt tänkande. Det engelska författningslivet, känt bl. a. genom Lockes och
Montesquieus skrifter, tilldrog sig
också stor uppmärksamhet, vilket
sedermera satte spår i 1809 års
regeringsform, ehuru den maktdelning som där genomfördes i hög
grad anknöt till inhemska traditioner. studie- och affärsresor till
England blev allt vanligare. Ledande köpmän, textilföretagare, brukspatroner och naturvetenskapsmän,
t. ex. Carl von Linne, hade goda
kontakter med Storbritannien. Naturvetenskapsmannen och religionsfilosofen Emanuel Swedenborg
tillbringade en stor del av sitt liv i
England. Minst betydde de brittiska
impulserna på det estetiska planet.
Britterna betraktades gärna som
praktiskt inställda »krämare» utan
ideella intressen. Mot slutet av
1700-talet växte dock det brittiska
inflytandet inom landskapsmåleri,
poesi, möbelhantverk och trädgårdsstil (»engelska parken»).
Viktigare var emellertid de tyska
influenserna. På det religiösa planet var de under hela 1700-talet
mycket betydande både bland de
ortodoxa prästerna och deras frikyrkliga vedersakare (pietister och
och herrnhutare). För naturvetarna
blev universitetet i Göttingen ett
viktigt centrum, medan Hamburg
var en finansiell metropol. Den
tyska förromantiken (Goethe m. fl.)
och Kants filosofi satte mot 1700-
talets slut starka spår i svenskt
16- 634843 Svensk Tidskrift H. 4-5 1963
209
kulturliv, och vid 1800-talets börj an kom nyromantiken med en
högflod av tyskt inflytande inom
litteratur, konst och vetenskap.
Även naturvetare och medicinare
stod under intryck av tysk naturspekulation.
Napoleonkrigen medförde avgö-
rande politiska förändringar för
hela Norden. Finland gick 1809
förlorat för Sverige, och rikets
tyngdpunkt försköts väster- och
söderut. Denna tendens accentuerad,es ~tterligare genom tillkomsten av svensk-norska unionen
1814, ett verk av Sveriges nye
kronprins Carl Johan, f. d. fransk
marskalk. Under hans ledning ingrep svenska trupper 1813 aktivt i
krigshändelserna på kontinenten,
men det var inte hans avsikt att i
framtiden deltaga i några storpolitiska företag. 1815 avstod Sverige
från sitt pommerska brohuvud,
och den svenska utrikespolitiken
fick en helt fredlig inriktning. Med
unionens tillkomst, varigenom Sveriges svårförsvarade västra flank
blev skyddad, inleddes den långa,
alltjämt obrutna fredsperioden i
landets historia. Utrikespolitiskt balanserade Carl Johan mellan Ryssland och Storbritannien utan att
bry sig om den traditionella ryssfientligheten inom nationen. Någon
påtaglig fransk kulturdominans
medförde hans regering inte, även
om den s. k. Carl Johansstilen inom
arkitektur och möbelhantverk var
en direkt motsvarighet till den
franska empiren. Efter julirevoluj
210
tionen i Frankrike 1830 var det
tvärtom Carl XIV Johans liberala
motståndare, som i sina attacker
mot det kungliga »allenastyrandet»
hämtade argument från hans forna
hemland. Adolphe Thiers’ sats »Le
roi regne et ne gouverne pas»
(konungen regerar men styr inte)
citerades gärna. Ett ledande språkrör för oppositionen blev tidningen
Aftonbladet, startad 1830 under
ganska stark påverkan av utvecklingen i Frankrike. Vid samma tid
började den litterära romantiken
förlora terräng till den s. k. borgerliga realismen, som i hög grad
inspirerades av franska och brittiska förebilder.
1848 blev ett nytt märkesår.
Svensk radikalism, även den gryende utopiska socialismen (förut
påverkad av Saint-Simon), stimulerades av februarirevolutionen,
och i Stockholm utbröt gatuoroligheter. Många svenskar blev emellertid uppskrämda och drogs åt
höger. Den i vissa avseenden liberale monarken Oscar I blev i sin
politiska hållning alltmer konservativ och tog starka intryck av det
nya kejsardöme, som Napoleon III
lyckades upprätta. Under Krimkriget övergav Oscar I den ryska orienteringen och smidde planer på
att som Frankrikes och Storbritanniens bundsförvant angripa
Ryssland i syfte att återförvärva
Finland. Officerare, nationalekonomer, finansmän och författare
var vid denna tid i stor utsträckning franskorienterade. Skalden
greve Carl Snoilsky reinkarnerade
1700-talets kulturideal: den fint
bildade, litterärt begåvade, franskvänlige aristokraten. För den eleganta världen var Paris ett självskrivet centrum, och kejsarinnan
Eugenie var modets drottning. Det
Haussmannska bulevardsystemet i
Paris påverkade svensk stadsplanering. Rikets domkyrkor restaurerades hårdhänt i stilrenhetens tecken, efter franska och tyska: förebilder. Målarkonsten, som en tid
dragits till Diisseldorf och det
tyska friluftsmåleriet, blev åter
mera franskinfluerad. 1867 års
Parisutställning fick stor betydelse
för Sverige i både konstnärligt och
tekniskt avseende. Det svenska
historiemåleriet påverkades i hög
grad av franska mästare. Kommunikationernas uppsving underlättade nu kulturutbytet med kontinenten. Det tog inte längre 17
dagar att komma från Stockholm
till Paris, som fallet hade varit före
järnvägarnas tid.
Omkring 1840 hade starka skandinaviska stämningar börjat göra
sig gällande i Norden. Många akademiker och borgare drömde om
ett enat Norden, starkt nog att
hävda de danska intressena i söder
och de svenska i öster. Under den
dansk-tyska krisen 1863-64 visade
det sig dock, att skandinavismen
inte höll måttet. starka ekonomiska
och politiska betänkligheter ställde
sig i vägen för en svensk-norsk
intervention, och danskarna måste
kämpa ensamma mot den tyska
övermakten. Bitterheten mot Bismarck blev emellertid stor även i
Sverige och gjorde sig märkbar
ännu under fransk-tyska kriget,
då nästan hela den utrikespolitiskt
engagerade opinionen sympatiserade med Frankrike. »Min plats är
ej där segerlyckan skiner», skrev
Snoilsky. Den tyska segern och
Frankrikes övergång till republik
gjorde dock ett starkt intryck på
de svenska konservativa, som under 1870-talet alltmer började
knyta an till det wilhelminska
Tyskland. Många ansåg i likhet
med den nye kungen, Oscar Il, att
ett starkt Tyskland var ett bålverk
mot den annalkande ryska faran,
vilken under 1800-talets sista ärtionden tillmättes allt större betydelse, särskilt till följd av den på
1890-talet inledda russificeringen i
Finland. Hovet, officerskären och
den akademiska världen blev övervägande tyskorienterade. I läroverken fick tyska språket en ledande
ställning och blev det främmande
tungomål, som den bildade svensken var bäst förtrogen med. Inom
musiken blev Richard Wagner en
beundrad mästare. När tullfrågan
blev brännande på 1880-talet, hämtade de segrande svenska protektionisterna viktiga impulser från
Tyskland. Under kontroverserna
med Norge, vilka 1905 ledde till
unionens upplösning, säg många
svenskar i Tyskland ett naturligt
stöd mot den norska separatismen,
vars republikanska och allmänt radikala tendenser ogillades i Berlin.
211
Även den från 1880-talet hastigt
expanderande arbetarrörelsen var i
ganska hög grad tyskinfluerad,
ehuru de svenska socialdemokraterna självfallet såg kritiskt på den
officiella tyska politiken, med visst
undantag för sociallagstiftningen.
Samtidigt upprätthöll de svenska
arbetarledarna goda kontakter också med Frankrike. Eljest var det
inom skönlitteraturen och konsten,.
som det franska inflytandet stod
sig bäst; det är än idag betydande
på dessa områden.
Vid första världskrigets utbrott
1914 var den svenska opmwnen
splittrad. De horgerliga grupperna
var i regel tyskvänliga, ehuru endast några fä önskade aktiv svensk
uppslutning på Tysklands sida,
närmast i syfte att befria Finland.
På radikalt och socialdemokratiskt
håll dominerade sympatierna för
ententen. Handelspolitiskt var Sverige 1914-17 starkt knutet till
Tyskland, men sedan denna orientering lett till svåra försörjningssvårigheter, genomfördes under
krigets slutskede ett närmande
till ententen. Bolsjevikrevolutionen
1917 ledde till en radikalisering av
den socialistiska vänsterflygeln och
lade grunden till en svensk kommunism. större omedelbara verkningar fick dock det tyska kejsardömets sammanbrott 1918, som
gjorde ett skakande intryck på den
konservativa opinionen och drev
fram en genomgripande demokratisk författningsrevision.
Kriget medförde, att svenskt
—————-
212
samhälls- och kulturliv mer än tidigare kom under brittiskt inflytande. Därmed nåddes kulmen på
en utveckling, som pågått sedan
1700-talet. Viktigast under 1800-
talet var de brittiska impulserna
inom filosofi, naturvetenskap och
teknile Charles Darwin blev en
stor auktoritet för de svenska utvecklingsoptimisterna. Samfärdsel
och järnhantering omdanades under stark brittisk påverkan. Från
Storbritannien kom viktiga fri- och
lågkyrkliga influenser, som i hög
grad påverkade svenskt tankeliv
under 1800- och 1900-talen. Konsumentkooperationen, scoutrörelsen
och väsentliga delar av idrottsrö-
relsen kan också nämnas i detta
sammanhang; en hel rad svenska
sporttermer är direkt hämtade från
engelskan. Parlamentarismens genombrott i Sverige och slutliga seger 1917 stod i visst samband med
en i liberala kretsar härskande beundran för Storbritannien. Under
mellankrigstiden blev de anglofila
stämningarna starkare än någonsin. Engelskan blev alltmer betraktad som det stora världsspråket.
översättningslitteraturen dominerades av anglosaxiska författare.
Inom svensk högkyrklighet och
ekumenik var anknytningen till
den anglikanska kyrkan påtaglig.
Brittiska nationalekonomer och arbetsmarknadsexperter (J. M. Keynes, A. Mond m. fl.) blev stora
auktoriteter i Sverige. Det brittiska
Labour-partiets snabba frammarsch
uppmärksammades i hög grad av
de svenska socialdemokraterna,
som 1932 vann ett stabilt grepp
över den parlamentariska situationen.
Vid krigsutbrottet 1939 var den
svenska opinionen mera enhetlig
än 1914. De tyskvänliga stämningarna, som försvagats redan 1918,
hade fått en allvarlig knäck genom
den tyska nazismens framfart, och
Tysklands aktier sjönk ytterligare
genom ockupationen av Danmark
och Norge 1940. Den svenska samlingsregeringen gav visserligen efter för vissa tyska transiteringskrav, men detta skedde i nödtvång,
av rädsla för tysk aggression. En
övervägande svensk opinion sympatiserade med Storbritannien, och
Winston Churchill blev synnerligen populär. Trots att den traditionella ryssfientligheten fått stark
näring genom det ryska angreppet
på Finland 1939, svalnade känslorna för de allierade inte nämnvärt genom deras samgående med
Sovjetunionen 1941. I stället minskade aversionen mot ryssarna, särskilt efter den tyska katastrofen
vid Stalingrad. Andrakammarvalen 1944 blev de svenska kommunisternas största politiska triumf
genom tiderna. De fick då 10% av
alla röster, ett procenttal som de
sedan aldrig kommit i närheten av.
Även efter andra världskriget är
de brittiska inflytelserna starka.
Engelskan blev 1946 definitivt erkänd som det ledande skolspråket,
medan både tyskan och franskan
fått svårare att hävda sig på schemat. Alla svenska skolbarn erhåller numera undervisning i engelska. Det är emellertid att märka,
att de allt tätare förbindelserna
med USA i hög grad har medverkat till denna utveckling. Svenska
kontakter med Nordamerika upptogs redan på 1600-talet, då Sverige en kort tid hade en koloni vid
Delaware. En stark intensifiering
skedde genom den stora emigrationen. Under tiden 1850-1930
förlorade Sverige genom utvandring till USA drygt l miljon invånare, huvudsakligen unga, arbetsföra människor ur de fattigaste
folklagren. I talrika fall har emigranterna och deras ättlingar uppehållit någon form av förbindelse
med sina fäders land, och kommunikationernas uppsving, särskilt
efter flygets tillkomst, har underlättat det ömsesidiga utbytet. Emigrationen är emellertid blott en av
de faktorer, som lett till amerikanskt inflytande över svenskt
samhällsliv. På många olika sätt
har amerikanska pengar, tekniska
nyheter och ideer sökt sig till Sverige. Inom vissa delar av näringslivet, samt inom frikyrkligheten,
nykterhetsagitationen, kvinnorörelsen, medicinen, naturvetenskapen
och nöjesbranschen har dessa impulser varit mycket påtagliga. En
äldre syn på USA som en högborg
för miljardism, streberanda· och
gangstervälde har fått vika för en
mera positiv värdering, samtidigt
som Sverige med sin höghusbebyggelse, intensiva biltrafik, om- 213
fattande veckopress och populära
massmedia håller på att »amerikaniseras» som kanske inget annat
europeiskt land.
Tre nya drag har emellertid
kommit in i bilden under senare
årtionden. Det första är Sveriges
förvandling från utvandrings- till
invandringsland. Ända fram till
sekelskiftet var Sverige, trots stora
framsteg, ett från industriell synpunkt »underutvecklat» land, som
inte kunde ge sin växande befolkning en fullgod försörjning. Senare
har nationen i fråga om industriell,
ekonomisk och socialpolitisk standard hämtat in försprånget och
även passerat de flesta jämförliga
länder. Därigenom har Sverige fått
en ganska stor attraktionskraft på
utlänningar, allra helst som sysselsättningsmöjligheterna i regel varit goda. Även politiska flyktingar
har dragits dit. Följden har blivit
ett ganska betydande invandringsöverskott; under 1940- och 1950-
talen uppgick det till bortåt 200 000
personer. Flertalet av immigranterna har kommit från grannländerna, men därjämte märks stora
kontingenter tyskar, balter, polacker, italienare och ungrare. För
första gången sedan 1600-talet har
den svenska befolkningen fått ett
ganska frappant »kosmopolitiskt»
inslag, vilket i någon mån torde
ha bidragit till att svensken fått en
öppnare blick för andra länders
förhållanden, än vad fallet var under det ovanligt »insulära» 1800-
talet.
214
Det andra nya draget är det
ökade intresset för globalt samarbete, i hög grad symboliserat av
Dag Hammarskjölds åttaåriga
verksamhet som Förenta nationernas generalsekreterare. Naturligtvis har det även tidigare funnits
svenskar, som sökt sig till eller
intresserat sig för andra främmande världsdelar än Nordamerika:
Linnes vittberesta lärjungar, åtskilliga ostindiefarare, missionä-
rer, läkare, industrimän, officerare m. fl. Men först under senaste
tid har en bredare allmänhet –
påtagligt stimnierad av televisionens aktualitetsprogram – börjat
engagera sig i det globala händelseförloppet. Växande vetgirighet och
en ganska famlande känsla av
ekonomiska och moraliska förpliktelser mot de afroasiatiska nationerna ingår i nutida svensk mentalitet. Till denna hör också en bestämd uppfattning om alla människors jämlikhet och samhörighet
oavsett nation och ras. I vissa kretsar förknippas denna åskådning
med en avgjort kritisk syn på de
forna kolonialmakterna och deras
insatser i de främmande världsdelarna.
Det tredje nya draget i bilden
är Europatanken. Samtidigt som
svensk opmwn tämligen samstämmigt håller fast vid den militärpolitiska alliansfrihet, som under två världskrig visat sig bestå
provet, torde majoriteten erkänna
värdet eller nödvändigheten av förbättrade ekonomiska och kulturella förbindelser med övriga demokratiska länder i Europa. Nå-
gon »nationalistisk» argumentering
av traditionell typ förekommer inte
mot dessa samarbetskrav; däremot
kan Sveriges höga materiella och
socialpolitiska standard jämte de
nyss berörda »antikolonialistiska»
resonemangen stundom åberopas
som skäl mot ett närmande till de
väst- och mellaneuropeiska stormakterna. Att närmare gå in på
dessa frågor och på de aktuella
handelspolitiska tvisteämnena ligger utom ramen för denna historiska skiss. Dess huvudsyfte har
varit att visa, hur »internationella»
och »kosmopolitiska» tendenser i
svensk historia under olika tidevarv brutit sig mot »insulära» och
»isolationistiska» strävanden. Det
är mot denna bakgrund, som nuets
problematik bör ses. 1960-talets
svenskar upplever synbarligen en
period, då arvet från ett föregå-
ende, övervägande »insulärt» tidevarv gör sig kraftigt gällande, samtidigt som det internationella skeendet tränger sig starkare på än
kanske någonsin förr.
ÖVERSIKT
MED DESSA ord från år 1836 har
den svenske skalden Esaias Tegner medvetet eller omedvetet tagit
avstånd från den åsikt, som han
själv hade omfattat i yngre dagar,
nämligen att det nordiska kulturlivet i sina bästa och kärnfullaste
delar är av genuint inhemskt ursprung. Denna nationalistiska, »gö-
tiska» kultursyn, som ägde medeltida rötter, hade fått sin mest
prononcerade utformning under
senare delen av 1600-talet, då professor Olof Rudbeck i Uppsala –
påverkad av rikets dåvarande stormaktsställning – rent av hade
velat förlägga kulturens vagga och
folkens moderssköte till Sverige,
som han identifierade med antikens sagoomspunna »Atlantis».
Nutida svenskar är vida blygsammare i värderingen av sina förfä-
ders insatser, och även om nyanserna skiftar, torde få numera
vilja bestrida själva grundtanken
i Tegners ord. De bidrag, som det
svenska folket har kunnat ge till
västerländsk odling, har alla direkt
eller indirekt varit grundade på
impulser, som kommit utifrån, särAv professor STEN CARLSSON
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt.
skilt från de stora kulturländerna
i Väst- och Mellaneuropa.
Kristendomens väg till Sverige
ger ett skolexempel härpå. Den
förste kristne missionären i svensk
historia var den frankiske munken
Ansgar, vars första resa till Sverige
(omkr. 830) var ett utflöde av
kejsar Ludvig den frommes verksamhet som kristen furste. Men
den församling, som Ansgar lyckades upprätta i Birka, det svenska
rikets handelscentrum, blev inte
bestående. De svenska vikingar,
som under 800- och 900-talet ledde
eller deltog i stora kommersiella
och politiska expeditioner till Ryssland och England, var inte kristna
och torde ha stått ganska främmande för västerländskt tankeliv.
Först på 1000-talet vanns Sverige
långsamt för kristendomen, nu genom tyska och engelska missionä-
rer. På 1100-talet anlades de första
klostren, ofta eller oftast under
ledning av invandrare.
Samtidigt som Sverige sålunda
i andligt avseende knöts närmare
till Västerlandet, växte emellertid
dess kommersiella och politiska isolering. Vikingatågen upphörde och
det politiska livet kännetecknades
av stark inre splittring. Medan
Danmark under 1100-talets senare
del skaffade sig en ledande ställning på Östersjön, förde Sverige
en mera undanskymd tillvaro.
Visby var dock redan nu en viktig
handelsstad med ett starkt tyskt
inslag i sin befolkning, och förbindelserna mellan Sverige och det nygrundade Liibeck blev livliga.
På 1200-talet konsoliderades den
svenska riksenheten under ledning
av stora statsmän som Birger Jarl
och hans son konung Magnus Ladulås. Finland, vars erövring torde
ha påbörjats redan på 1100-talet,
införlivades successivt i det svenska riket. Stockholm, grundat av
Birger Jarl omkring 1250, blev
centrum för en livlig köpenskap.
Svenska bergsbruks- och jordbruksprodukter blev begärliga på
kontinenten, och åtskilliga främlingar, särskilt tyskar, slog sig ned
i landet som köpmän, hantverkare
och bergsbrukare. När Magnus
Erikssons stadslag (omkr. 1350)
stadgade, att hälften av städernas
styrelser skulle vara tyskar, får
denna bestämmelse närmast fattas
som ett skydd för det svenska borgerskapet, särskilt i Stockholm,
där stadgandet i första hand tilllämpades. Svenska språket indränktes under denna tid av lågtyska ord, ändelser och prefix. Ett
bevis för deras betydelse utgör
följande rad i en dikt av Tegner
under hans nationalistiska tid:
205
Ärans och hjältarnas språk! Hur
ädelt och manligt du rör dig …
I denna rad, som avser att vara
en hyllning till svenska språket för
dess klangfullhet och renhet, är de
viktigaste orden av tyskt ursprung:
ära, hjältar, språk, ädel, i viss mån
också manlig.
Det internationella inflytandet
märktes självfallet i hög grad på
det religiösa området. Påvestolen
fick ett starkare grepp över den
svenska kyrkan, än fallet var under missionstiden. ståtliga kyrkobyggnader uppfördes under utländsk påverkan. Den franske
stenhuggaren Estienne de Bonneuil spelade på 1280-talet en viktig roll vid byggandet av den stora
gotiska katedralen i Uppsala. Allt
fler svenskar sökte sig till de kyrkliga och lärda centra i Europa,
inte minst till franska, tyska, holländska och italienska universitet.
En kvinna ur rikets förnämsta
aristokrati, Birgitta Birgersdotter,
blev en av kristenhetens ledande
kulturpersonligheter. Hon dog i
Rom 1373.
Så småningom började inflyttade
främlingar få ett stort inflytande
även över Sveriges politiska liv.
Särskilt var detta fallet under de
tyskfödda kungarna Albert av
Mecklenburg och Erik av Pommern. Följden blev vågor av främlingsfientlighet, som kostade båda
kungarna deras krona (1389 resp.
1439) och blev ödesdiger också för
en del av de utländska slottshö-
vitsmännen. Den inhemska aristo- ’:-•
206
kratien reagerade mot att dess nedärvda konstitutionella rättigheter
och privilegier kom i fara, köpmännen och bergsmännen – som
själva ofta hade utländskt påbrå
– ogillade att Eriks utrikespolitik
försvårade handelsförbindelserna
med de tyska hansestäderna, och
allmogen vredgades över att fogdarna kringskar den svenska bondefriheten och tycktes vilja införa
en livegenskap av kontinental typ.
Under 1400-talet vände sig främlingshatet i stigande grad mot de
danska unionskungarna, som under sina försök att styra hela Norden ofta åsidosatte svenska intressen. Slaget vid Brunkeberg
1471, där den svenske riksföreståndaren Sten Sture den äldre
besegrade den danske unionskonungen Christian I, följdes av en
nationalistisk reform, varigenom
tyskar och andra utlänningar helt
utestängdes från städernas styrelser. Grundarrdet av Uppsala universitet 1477 var också ett uttryck
för stigande nationell självkänsla.
Tiden 1470-1620 kan schematiskt betecknas som en period av
nationell avgränsning och isolering. Ett kungahus av inhemskt
ursprung innehade från 1523 regeringsmakten. stamfadern Gustaf
Vasa inriktade sig främst på den
inre politiken, ehuru han ingalunda saknade intresse för europeiska problem. Han genomförde
reformationen i Sverige, som därigenom i religiöst avseende sammanknöts med andra länder vid
Östersjön men fjärmade sig från
övriga delar av Europa. I handelspolitiskt avseende slog kungen vakt
om Sveriges självständighet gentemot Hansan. Landet hade emellertid ont om yrkeskunnigt folk
på flera områden, och invandringen av tyska kanslitjänstemän och
militärer var tidvis ganska betydande. Gustafs son och efterträ-
dare Erik XIV var i motsats till
fadern starkt intresserad av den
europeiska renässanskulturen. Han
inkallade också många utlänningar, särskilt skottar och fransmän.
Den franske krigaren Pontus De la
Gardie kom att spela en stor roll
för utbyggandet av det svenska
väldet i Estland och blev stamfar
för en av landets ledande adelsfamiljer. Eriks bror och efterträ-
dare J ohan III, som var gift med
en polsk prinsessa, sökte återknyta
banden med den katolska kyrkan
genom en konfessionell kompromiss, vars starka inslag av katolsk
liturgi emellertid stötte det lutherska prästerskapet för huvudet.
Liksom Erik hade han livliga kulturella intressen. stora slottsbyggen pågick under hans regering,
delvis under ledning av tyskar.
Johan III:s son Sigismund hade
redan före sin tronbestigning i
Sverige 1592 blivit vald till konung
i Polen. Den sålunda skapade per- . sonalunionen uppfattades emellertid i Sverige som onaturlig, särskilt i religiöst avseende, och Sigismund avsattes redan 1599.
På 1620-talet drogs Sverige under ledning av Gustaf II Adolf med
större kraft än någonsin in i de
europeiska sammanhangen. Sverige
engagerade sig i kampen mot det
katolska Habsburg, och svenska
trupper kämpade i Europas mitt.
Trots de konfessionella svårigheterna samarbetade Gustaf Adolf
med Habsburgs fiende Frankrike.
Den svenske kungen och kardinal
Richelien – två av 1600-talets
största statsmän – träffades aldrig
personligen men betraktade varandra med respekt. »Il valais seul
plus que les deux armees» (han
ensam var mer värd än de två
armeerna), skrev kardinalen sedermera om Gustaf Adolf på tal om
slaget vid Liitzen 1632, där den
svenske monarken stupade. De
svenska krigsansträngningarna fortsatte långt efter hans död, till stor
del under ledning av skotska, tyska
och tyskbaltiska officerare i spetsen för svenska eller utländska
soldater. Många av de främlingar,
som drogs till den segerrika svenska krigsmakten, slog sig ner i
Sverige, vars adel till betydande
del är av utländskt ursprung. Samtidigt fick det svenska näringslivet
en mäktig stimulans genom invandring av holländska, vallonska
och tyska köpmän, brukspatroner,
hantverkare och smeder. Den från
Amsterdam invandrade, ursprungligen vallonske affärsmannen Louis
De Geer blev landets störste företagare. Den nya staden Göteborg
inrymde ett betydande inslag av
holländare och skottar. Vid den
207
svenska adelns förhandlingar förekom inlägg på både holländska
och tyska. De kulturella förbindelserna med kontinenten var livliga.
Många utlänningar studerade vid
Uppsala universitet, samtidigt som
talrika svenskar begav sig på långa
utländska studieresor. Utländska
vetenskapsmän, arkitekter och må-
lare spelade en ledande roll
svenskt kulturliv. Gustaf Adolfs
dotter drottning Christina, som
själv lämnade landet 1654 och
övergick till katolicismen – hon
dog i Rom 1689 – inkallade
många prominenta utlänningar,
däribland den franske filosofen
Descartes, som dog i Stockholm
1650. Det franska inflytandet blev
över huvud taget allt starkare, bl. a.
till följd av fortsatta politiska förbindelser under kardinal Mazarins
och Ludvig XIV:s tid. Inom hovliv,
diplomati, krigsväsen, arkitektur
och litteratur gjorde sig de franska
influenserna särskilt märkbara.
Under det stora nordiska kriget
flyttades tyngdpunkten i Sveriges
militära och politiska ansträngningar österut. Kriget slutade
1721 med den unga svenska
stormaktens sammanbrott. Flertalet av de under 1600-talet gjorda
erövringarna vid Östersjöns östra
och södra stränder gick förlorade,
men den sydligaste delen av nuvarande Sverige, som vunnits från
Danmark 1645 och 1658, förblev
svensk, vilket underlättade kontakterna med kontinenten. Norra
delen av Vor-Pommern, som stan- 208
nade under den svenska kronan,
var ett viktigt militärt, kommersiellt och i någon mån kulturellt
brohuvud. I det stora hela blev
dock 1700-talet vida mer provinsiellt och insulärt än 1600-talet. Den
svenska småstaten upptogs i hög
grad av sina interna problem.
Någon isolering var det likväl
aldrig fråga om. Under halvseklet
från 1730-talet till 1780-talet var
det kulturella beroendet av Frankrike större än någonsin. För den
svenske upplysningsmannen var
Paris Europas självskrivna centrum. Franska språket talades allmänt inom aristokratien. Genom
det s. k. hattpartiets parlamentariska seger 1738 inleddes en period
av stark franskvänlighet inom utrikespolitiken. En av hattledarna
greve Carl Gustaf Tessin, som under sin vistelse i Paris som svensk
minister förvärvade en förnämlig
konstsamling, numera förvarad på
Nationalmuseum i Stockholm, erbjuder ett fulländat exempel på politisk franskorientering förenad
med ett glödande intresse för
fransk kultur. Under senare delen
av 1700-talet omhuldades denna
kulturtradition särskilt av drottning Lovisa Ulrika och hennes son
Gustaf III, som två gånger besökte
Frankrike. Svenska målare och
arkitekter vistades långa tider i
Paris, där den berömde porträttmålaren Alexander Roslin dog
1793. Inkallade franska konstnärer
medverkade till utsmyckningen av
det nya stockholrus slott. Talrika
svenska officerare tjänstgjorde under franska fanor, bl. a. i samband
med Nordamerikas frigörelse från
Storbritannien.
Genom revolutionen 1789 försvagades den franska dominansen
inom svenskt samhälls- och kulturliv. Många svenskar med Gustaf III
själv i spetsen sympatiserade med
de beträngda Bonrhonerna och
greps av förskräckelse över revolutionsmännens framfart. Redan
tidigare hade nyklassicismens genombrott medfört en viss reducering av det franska inflytandet på
det estetiska planet. Radikala grupper inspirerades av revolutionens
frihets- och jämlikhetsförkunnelse,
men mordet på Gustaf III 1792,
som ansågs vara ett utslag av »jakobinism», skrämde många. Under
Gusaf IV Adolf blev den legitimistiska motviljan mot revolutionen
och dess arvtagare Napoleon ett
viktigt moment i svensk utrikespolitik. När kungen 1805 inträdde
i tredje koalitionen mot Frankrike,
hade han visserligen inte den svenska opinionen bakom sig, men
bland hans talrika kritiker var
åsikterna om det franska kejsardömet i hög grad delade.
Medan det franska inflytandet
sålunda försvagades, växte det
brittiska, fastän kunskaper i engelska ännu var ganska sällsynta.
Det s. k. mösspartiet, som under
»frihetstiden» (1718-72) var hattarnas rival om makten, hade
stark politisk och ideologisk anknytning till Storbritannien. Särskilt tilltalades mössorna av de
utilistiska inslagen i brittiskt tänkande. Det engelska författningslivet, känt bl. a. genom Lockes och
Montesquieus skrifter, tilldrog sig
också stor uppmärksamhet, vilket
sedermera satte spår i 1809 års
regeringsform, ehuru den maktdelning som där genomfördes i hög
grad anknöt till inhemska traditioner. studie- och affärsresor till
England blev allt vanligare. Ledande köpmän, textilföretagare, brukspatroner och naturvetenskapsmän,
t. ex. Carl von Linne, hade goda
kontakter med Storbritannien. Naturvetenskapsmannen och religionsfilosofen Emanuel Swedenborg
tillbringade en stor del av sitt liv i
England. Minst betydde de brittiska
impulserna på det estetiska planet.
Britterna betraktades gärna som
praktiskt inställda »krämare» utan
ideella intressen. Mot slutet av
1700-talet växte dock det brittiska
inflytandet inom landskapsmåleri,
poesi, möbelhantverk och trädgårdsstil (»engelska parken»).
Viktigare var emellertid de tyska
influenserna. På det religiösa planet var de under hela 1700-talet
mycket betydande både bland de
ortodoxa prästerna och deras frikyrkliga vedersakare (pietister och
och herrnhutare). För naturvetarna
blev universitetet i Göttingen ett
viktigt centrum, medan Hamburg
var en finansiell metropol. Den
tyska förromantiken (Goethe m. fl.)
och Kants filosofi satte mot 1700-
talets slut starka spår i svenskt
16- 634843 Svensk Tidskrift H. 4-5 1963
209
kulturliv, och vid 1800-talets börj an kom nyromantiken med en
högflod av tyskt inflytande inom
litteratur, konst och vetenskap.
Även naturvetare och medicinare
stod under intryck av tysk naturspekulation.
Napoleonkrigen medförde avgö-
rande politiska förändringar för
hela Norden. Finland gick 1809
förlorat för Sverige, och rikets
tyngdpunkt försköts väster- och
söderut. Denna tendens accentuerad,es ~tterligare genom tillkomsten av svensk-norska unionen
1814, ett verk av Sveriges nye
kronprins Carl Johan, f. d. fransk
marskalk. Under hans ledning ingrep svenska trupper 1813 aktivt i
krigshändelserna på kontinenten,
men det var inte hans avsikt att i
framtiden deltaga i några storpolitiska företag. 1815 avstod Sverige
från sitt pommerska brohuvud,
och den svenska utrikespolitiken
fick en helt fredlig inriktning. Med
unionens tillkomst, varigenom Sveriges svårförsvarade västra flank
blev skyddad, inleddes den långa,
alltjämt obrutna fredsperioden i
landets historia. Utrikespolitiskt balanserade Carl Johan mellan Ryssland och Storbritannien utan att
bry sig om den traditionella ryssfientligheten inom nationen. Någon
påtaglig fransk kulturdominans
medförde hans regering inte, även
om den s. k. Carl Johansstilen inom
arkitektur och möbelhantverk var
en direkt motsvarighet till den
franska empiren. Efter julirevoluj
210
tionen i Frankrike 1830 var det
tvärtom Carl XIV Johans liberala
motståndare, som i sina attacker
mot det kungliga »allenastyrandet»
hämtade argument från hans forna
hemland. Adolphe Thiers’ sats »Le
roi regne et ne gouverne pas»
(konungen regerar men styr inte)
citerades gärna. Ett ledande språkrör för oppositionen blev tidningen
Aftonbladet, startad 1830 under
ganska stark påverkan av utvecklingen i Frankrike. Vid samma tid
började den litterära romantiken
förlora terräng till den s. k. borgerliga realismen, som i hög grad
inspirerades av franska och brittiska förebilder.
1848 blev ett nytt märkesår.
Svensk radikalism, även den gryende utopiska socialismen (förut
påverkad av Saint-Simon), stimulerades av februarirevolutionen,
och i Stockholm utbröt gatuoroligheter. Många svenskar blev emellertid uppskrämda och drogs åt
höger. Den i vissa avseenden liberale monarken Oscar I blev i sin
politiska hållning alltmer konservativ och tog starka intryck av det
nya kejsardöme, som Napoleon III
lyckades upprätta. Under Krimkriget övergav Oscar I den ryska orienteringen och smidde planer på
att som Frankrikes och Storbritanniens bundsförvant angripa
Ryssland i syfte att återförvärva
Finland. Officerare, nationalekonomer, finansmän och författare
var vid denna tid i stor utsträckning franskorienterade. Skalden
greve Carl Snoilsky reinkarnerade
1700-talets kulturideal: den fint
bildade, litterärt begåvade, franskvänlige aristokraten. För den eleganta världen var Paris ett självskrivet centrum, och kejsarinnan
Eugenie var modets drottning. Det
Haussmannska bulevardsystemet i
Paris påverkade svensk stadsplanering. Rikets domkyrkor restaurerades hårdhänt i stilrenhetens tecken, efter franska och tyska: förebilder. Målarkonsten, som en tid
dragits till Diisseldorf och det
tyska friluftsmåleriet, blev åter
mera franskinfluerad. 1867 års
Parisutställning fick stor betydelse
för Sverige i både konstnärligt och
tekniskt avseende. Det svenska
historiemåleriet påverkades i hög
grad av franska mästare. Kommunikationernas uppsving underlättade nu kulturutbytet med kontinenten. Det tog inte längre 17
dagar att komma från Stockholm
till Paris, som fallet hade varit före
järnvägarnas tid.
Omkring 1840 hade starka skandinaviska stämningar börjat göra
sig gällande i Norden. Många akademiker och borgare drömde om
ett enat Norden, starkt nog att
hävda de danska intressena i söder
och de svenska i öster. Under den
dansk-tyska krisen 1863-64 visade
det sig dock, att skandinavismen
inte höll måttet. starka ekonomiska
och politiska betänkligheter ställde
sig i vägen för en svensk-norsk
intervention, och danskarna måste
kämpa ensamma mot den tyska
övermakten. Bitterheten mot Bismarck blev emellertid stor även i
Sverige och gjorde sig märkbar
ännu under fransk-tyska kriget,
då nästan hela den utrikespolitiskt
engagerade opinionen sympatiserade med Frankrike. »Min plats är
ej där segerlyckan skiner», skrev
Snoilsky. Den tyska segern och
Frankrikes övergång till republik
gjorde dock ett starkt intryck på
de svenska konservativa, som under 1870-talet alltmer började
knyta an till det wilhelminska
Tyskland. Många ansåg i likhet
med den nye kungen, Oscar Il, att
ett starkt Tyskland var ett bålverk
mot den annalkande ryska faran,
vilken under 1800-talets sista ärtionden tillmättes allt större betydelse, särskilt till följd av den på
1890-talet inledda russificeringen i
Finland. Hovet, officerskären och
den akademiska världen blev övervägande tyskorienterade. I läroverken fick tyska språket en ledande
ställning och blev det främmande
tungomål, som den bildade svensken var bäst förtrogen med. Inom
musiken blev Richard Wagner en
beundrad mästare. När tullfrågan
blev brännande på 1880-talet, hämtade de segrande svenska protektionisterna viktiga impulser från
Tyskland. Under kontroverserna
med Norge, vilka 1905 ledde till
unionens upplösning, säg många
svenskar i Tyskland ett naturligt
stöd mot den norska separatismen,
vars republikanska och allmänt radikala tendenser ogillades i Berlin.
211
Även den från 1880-talet hastigt
expanderande arbetarrörelsen var i
ganska hög grad tyskinfluerad,
ehuru de svenska socialdemokraterna självfallet såg kritiskt på den
officiella tyska politiken, med visst
undantag för sociallagstiftningen.
Samtidigt upprätthöll de svenska
arbetarledarna goda kontakter också med Frankrike. Eljest var det
inom skönlitteraturen och konsten,.
som det franska inflytandet stod
sig bäst; det är än idag betydande
på dessa områden.
Vid första världskrigets utbrott
1914 var den svenska opmwnen
splittrad. De horgerliga grupperna
var i regel tyskvänliga, ehuru endast några fä önskade aktiv svensk
uppslutning på Tysklands sida,
närmast i syfte att befria Finland.
På radikalt och socialdemokratiskt
håll dominerade sympatierna för
ententen. Handelspolitiskt var Sverige 1914-17 starkt knutet till
Tyskland, men sedan denna orientering lett till svåra försörjningssvårigheter, genomfördes under
krigets slutskede ett närmande
till ententen. Bolsjevikrevolutionen
1917 ledde till en radikalisering av
den socialistiska vänsterflygeln och
lade grunden till en svensk kommunism. större omedelbara verkningar fick dock det tyska kejsardömets sammanbrott 1918, som
gjorde ett skakande intryck på den
konservativa opinionen och drev
fram en genomgripande demokratisk författningsrevision.
Kriget medförde, att svenskt
—————-
212
samhälls- och kulturliv mer än tidigare kom under brittiskt inflytande. Därmed nåddes kulmen på
en utveckling, som pågått sedan
1700-talet. Viktigast under 1800-
talet var de brittiska impulserna
inom filosofi, naturvetenskap och
teknile Charles Darwin blev en
stor auktoritet för de svenska utvecklingsoptimisterna. Samfärdsel
och järnhantering omdanades under stark brittisk påverkan. Från
Storbritannien kom viktiga fri- och
lågkyrkliga influenser, som i hög
grad påverkade svenskt tankeliv
under 1800- och 1900-talen. Konsumentkooperationen, scoutrörelsen
och väsentliga delar av idrottsrö-
relsen kan också nämnas i detta
sammanhang; en hel rad svenska
sporttermer är direkt hämtade från
engelskan. Parlamentarismens genombrott i Sverige och slutliga seger 1917 stod i visst samband med
en i liberala kretsar härskande beundran för Storbritannien. Under
mellankrigstiden blev de anglofila
stämningarna starkare än någonsin. Engelskan blev alltmer betraktad som det stora världsspråket.
översättningslitteraturen dominerades av anglosaxiska författare.
Inom svensk högkyrklighet och
ekumenik var anknytningen till
den anglikanska kyrkan påtaglig.
Brittiska nationalekonomer och arbetsmarknadsexperter (J. M. Keynes, A. Mond m. fl.) blev stora
auktoriteter i Sverige. Det brittiska
Labour-partiets snabba frammarsch
uppmärksammades i hög grad av
de svenska socialdemokraterna,
som 1932 vann ett stabilt grepp
över den parlamentariska situationen.
Vid krigsutbrottet 1939 var den
svenska opinionen mera enhetlig
än 1914. De tyskvänliga stämningarna, som försvagats redan 1918,
hade fått en allvarlig knäck genom
den tyska nazismens framfart, och
Tysklands aktier sjönk ytterligare
genom ockupationen av Danmark
och Norge 1940. Den svenska samlingsregeringen gav visserligen efter för vissa tyska transiteringskrav, men detta skedde i nödtvång,
av rädsla för tysk aggression. En
övervägande svensk opinion sympatiserade med Storbritannien, och
Winston Churchill blev synnerligen populär. Trots att den traditionella ryssfientligheten fått stark
näring genom det ryska angreppet
på Finland 1939, svalnade känslorna för de allierade inte nämnvärt genom deras samgående med
Sovjetunionen 1941. I stället minskade aversionen mot ryssarna, särskilt efter den tyska katastrofen
vid Stalingrad. Andrakammarvalen 1944 blev de svenska kommunisternas största politiska triumf
genom tiderna. De fick då 10% av
alla röster, ett procenttal som de
sedan aldrig kommit i närheten av.
Även efter andra världskriget är
de brittiska inflytelserna starka.
Engelskan blev 1946 definitivt erkänd som det ledande skolspråket,
medan både tyskan och franskan
fått svårare att hävda sig på schemat. Alla svenska skolbarn erhåller numera undervisning i engelska. Det är emellertid att märka,
att de allt tätare förbindelserna
med USA i hög grad har medverkat till denna utveckling. Svenska
kontakter med Nordamerika upptogs redan på 1600-talet, då Sverige en kort tid hade en koloni vid
Delaware. En stark intensifiering
skedde genom den stora emigrationen. Under tiden 1850-1930
förlorade Sverige genom utvandring till USA drygt l miljon invånare, huvudsakligen unga, arbetsföra människor ur de fattigaste
folklagren. I talrika fall har emigranterna och deras ättlingar uppehållit någon form av förbindelse
med sina fäders land, och kommunikationernas uppsving, särskilt
efter flygets tillkomst, har underlättat det ömsesidiga utbytet. Emigrationen är emellertid blott en av
de faktorer, som lett till amerikanskt inflytande över svenskt
samhällsliv. På många olika sätt
har amerikanska pengar, tekniska
nyheter och ideer sökt sig till Sverige. Inom vissa delar av näringslivet, samt inom frikyrkligheten,
nykterhetsagitationen, kvinnorörelsen, medicinen, naturvetenskapen
och nöjesbranschen har dessa impulser varit mycket påtagliga. En
äldre syn på USA som en högborg
för miljardism, streberanda· och
gangstervälde har fått vika för en
mera positiv värdering, samtidigt
som Sverige med sin höghusbebyggelse, intensiva biltrafik, om- 213
fattande veckopress och populära
massmedia håller på att »amerikaniseras» som kanske inget annat
europeiskt land.
Tre nya drag har emellertid
kommit in i bilden under senare
årtionden. Det första är Sveriges
förvandling från utvandrings- till
invandringsland. Ända fram till
sekelskiftet var Sverige, trots stora
framsteg, ett från industriell synpunkt »underutvecklat» land, som
inte kunde ge sin växande befolkning en fullgod försörjning. Senare
har nationen i fråga om industriell,
ekonomisk och socialpolitisk standard hämtat in försprånget och
även passerat de flesta jämförliga
länder. Därigenom har Sverige fått
en ganska stor attraktionskraft på
utlänningar, allra helst som sysselsättningsmöjligheterna i regel varit goda. Även politiska flyktingar
har dragits dit. Följden har blivit
ett ganska betydande invandringsöverskott; under 1940- och 1950-
talen uppgick det till bortåt 200 000
personer. Flertalet av immigranterna har kommit från grannländerna, men därjämte märks stora
kontingenter tyskar, balter, polacker, italienare och ungrare. För
första gången sedan 1600-talet har
den svenska befolkningen fått ett
ganska frappant »kosmopolitiskt»
inslag, vilket i någon mån torde
ha bidragit till att svensken fått en
öppnare blick för andra länders
förhållanden, än vad fallet var under det ovanligt »insulära» 1800-
talet.
214
Det andra nya draget är det
ökade intresset för globalt samarbete, i hög grad symboliserat av
Dag Hammarskjölds åttaåriga
verksamhet som Förenta nationernas generalsekreterare. Naturligtvis har det även tidigare funnits
svenskar, som sökt sig till eller
intresserat sig för andra främmande världsdelar än Nordamerika:
Linnes vittberesta lärjungar, åtskilliga ostindiefarare, missionä-
rer, läkare, industrimän, officerare m. fl. Men först under senaste
tid har en bredare allmänhet –
påtagligt stimnierad av televisionens aktualitetsprogram – börjat
engagera sig i det globala händelseförloppet. Växande vetgirighet och
en ganska famlande känsla av
ekonomiska och moraliska förpliktelser mot de afroasiatiska nationerna ingår i nutida svensk mentalitet. Till denna hör också en bestämd uppfattning om alla människors jämlikhet och samhörighet
oavsett nation och ras. I vissa kretsar förknippas denna åskådning
med en avgjort kritisk syn på de
forna kolonialmakterna och deras
insatser i de främmande världsdelarna.
Det tredje nya draget i bilden
är Europatanken. Samtidigt som
svensk opmwn tämligen samstämmigt håller fast vid den militärpolitiska alliansfrihet, som under två världskrig visat sig bestå
provet, torde majoriteten erkänna
värdet eller nödvändigheten av förbättrade ekonomiska och kulturella förbindelser med övriga demokratiska länder i Europa. Nå-
gon »nationalistisk» argumentering
av traditionell typ förekommer inte
mot dessa samarbetskrav; däremot
kan Sveriges höga materiella och
socialpolitiska standard jämte de
nyss berörda »antikolonialistiska»
resonemangen stundom åberopas
som skäl mot ett närmande till de
väst- och mellaneuropeiska stormakterna. Att närmare gå in på
dessa frågor och på de aktuella
handelspolitiska tvisteämnena ligger utom ramen för denna historiska skiss. Dess huvudsyfte har
varit att visa, hur »internationella»
och »kosmopolitiska» tendenser i
svensk historia under olika tidevarv brutit sig mot »insulära» och
»isolationistiska» strävanden. Det
är mot denna bakgrund, som nuets
problematik bör ses. 1960-talets
svenskar upplever synbarligen en
period, då arvet från ett föregå-
ende, övervägande »insulärt» tidevarv gör sig kraftigt gällande, samtidigt som det internationella skeendet tränger sig starkare på än
kanske någonsin förr.