Sverige står inför en intensiv EU-debatt

Det svenska EU-medlemskapet inleddes den 1 januari 1995. Någon särskilt intensiv offentlig diskussion om EU eller det svenska medlemskapet har inte förekommit sedan dess med undantag för EMU-folkomröstningen 2003.

Det finns anledning att fundera över hur det blivit så, men viktigare är givetvis att se framåt. Att vi nu står inför en intensivare svensk EU-debatt är en rimlig gissning, skriver Janerik Larsson.

Vi ser det i debatten kring ”den svenska arbetsmarknadsmodellens” fortsatta existens i ett EU där den tveklöst hotas.

Vi ser det i diskussionen om det grundläggande regelverket för fri företagsamhet.

Viveca Ax:son Johnson, styrelseordförande i Nordstjernan, skriver i den årsredovisning som just offentliggjorts följande om sin syn på EU:

”EU-medlemskapet har medfört många fördelar med dess inre marknad och den plattform som det europeiska samarbetet skapar för liberala marknadsekonomier att samagera kring stora gemensamma samhällsproblem.

Men när jag läser EU-kommissionens aktuella förslag Roadmap on sustainable corporate governance kommer jag osökt att tänka på Margaret Thatchers ord från 1988: ”We haven’t worked all these years to free Britain from the paralysis of Socialism only to see it creep in through the back door of central control and bureaucracy from Brussels”.

För skulle kommissionens tankar bli verklighet finns det fog för att tala om risk för allvarliga skador på den framgångsrika frihetliga västliga kapitalism som haft förmågan att öka såväl företagsamheten som det allmänna välståndet. Värna den svenska modellen och meritokratin Den svenska bolagsstyrningsmodellen med hög grad av självreglering och med utgångspunkt i den svenska aktiebolagslagen har skapat ett starkt näringsliv och främjar ett ansvarsfullt och långsiktigt företagande.

Vi ska inte ersätta en väl fungerande svensk modell med en EU-gemensam lagstiftning. Kommissionen vill se lagändringar i regelverken för bolagsrätt och bolagsstyrning i medlemsländerna rörande styrelsens sammansättning och uppdrag. Som så ofta när enskilda ägares grundläggande rätt att få bestämma över sina företag ifrågasätts, påstås syftet vara att komma bort ifrån ekonomisk kortsiktighet.

Men skadas äganderätten försämras förutsättningarna för ansvarsfullt långsiktigt agerande genom företagande. Och begränsas bolagens rätt till utdelningar och återköp, då låses det kapital in som idag används till långsiktiga nyinvesteringar i bland annat innovation och forskning så att nya konkurrenskraftiga företag kan växa fram. Inte minst drabbar utdelningsbegränsningar allmännyttiga stiftelser från att förverkliga sina ändamål.

EU-kommissionen har länge försökt koppla greppet om bolagsstyrningen och är influerad av den tankefigur som ryms i begreppet identitetspolitik. Utgångspunkten är i sig rimliga krav på likabehandling på individuell nivå.

Men EU-kommissionen har här anammat idén att uppdelning av individer i diverse grupper måste ske för att kunna kompensera förmodat missgynnade kollektiv genom kvoter och särbehandling. Åter får syftet anses vara gott, men öppnar vi på detta sätt dörren till indelning i grupper – utifrån exempelvis etnicitet, hudfärg, religion eller sexuell läggning – är steget inte långt till en samhällsutveckling som går rakt emot det som är den fria marknadsekonomins och det öppna samhällets överlägsna företräde framför kollektivistiska system, nämligen förtroendet för den självständiga och fria individen och dennes inneboende duglighet.

Kommissionens krav och lösningar leder till meritokratins och icke-diskrimineringens motsats. Det måste bemötas med kraft av alla som bryr sig om frihet och välstånd i såväl Sverige som hela kretsen av EU-länder.”

I min bok ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) om de första 20 åren av Svenskt Näringslivs verksamhet skriver jag om EU-folkomröstningen 1994 och EMU-folkomröstningen 2003.

Som informationsansvarig på SAF från 1990 formulerade jag utgångspunkten för den folkomröstning som jag då bedömde som sannolik efter att statsminister Ingvar Carlsson öppnat upp medlemskapsvägen.

I min bok skriver jag bl.a.:

För att lyckas måste arbetet för ett svenskt EU-medlemskap bedrivas med stor ödmjukhet. Människor lyssnar på människor som de kan identifiera sig med och som de litar på, var insikten. Strategin var att tala med människor, inte till dem.

Fem år innan folkomröstningen inleddes arbetet med ett ungdoms- och skolinformationsarbete som syftade till att väcka intresse och positiva känslor för ”Europa”. Tankefiguren vi arbetade med var att hela Sverige skulle gå in i EU. Detta var inte en fråga bara för näringslivet.

Odd Engström, då statssekreterare på Utbildningsdepartementet, kom under kampanjåren att använda en mycket effektiv bild: medborgarnas resa för att påverka sin egen framtid. Det hade börjat lokalt, i den egna byn eller staden. Sedan hade man sökt kontakt med dem som hade inflytande i länets residensstad. Sedan fortsatte resan till huvudstaden, till riksdag och regering. Nu var det dags för nästa steg: Bryssel. En odramatisk, logisk resa för att förbättra den egna framtiden, barnens framtid.

Ett omfattande kontaktnät byggdes gradvis upp. Efter löntagarfondsstriden på 80-talet sökte vi kontakter bland gamla allierade, men också andra. De klyftor som funnits överbryggades – nu fanns det nya spännande mål som var konstruktiva och intresseskapande.

Den danska Maastricht-folkomröstningen 1992 hade slutat med ett rejält ”nej tack”. Utvecklingen mot en gemensam valuta var ett viktigt skäl till detta. I praktiken var dansk ekonomi helt uppknuten vid D-marken, men trots det förknippades kronan med danskt självstyre. Valutan var symbolen för kungariket – den skulle inte uppslukas av en anonym Europafederalism.

Inför den svenska EU-folkomröstningen var vår linje därför tydlig: Euron var en på tok för tidigt väckt fråga. Skulle den bli aktuell fick den lösas i en folkomröstning någon gång i framtiden.

Att den svenska eurofolkomröstningen 2003 skulle sluta med ett nej stod tidigt klart. Det var inte det att kampanjen var feltänkt. I mångt och mycket resonerade man som inför EU-folkomröstningen. En kampanjorganisation kan inte vinna ett val, utan man måste jobba via företrädare med egna målgrupper. ”Ja till EMU” blev en utgångspunkt för kompetens och engagemang, med syftet att aktivera andra.

Två viktiga faktorer spelade in för att döma Ja till EMU till misslyckande. Näringslivet var splittrat. Kring EU-medlemskapet hade man haft full uppslutning, men kring EMU fanns ingen sådan enhet. Det tvingade kampanjen till ett visst internt fokus.

Kunde kampanjorganisationen från första hälften av 1990-talet funnits kvar beredd att hantera EMU-folkomröstningen? Det är en fråga som ställts.

I boken ger jag mitt nekande svar:

Det finns flera anledningar till att vi gjorde som vi gjorde. En var att de mest talangfulla medarbetarna ville göra något annat – något nytt – ganska omgående efter folkomröstningen. En annan är att den typen av omfattande kampanjorganisation som mobiliserades inför folkomröstningen 1994 är mycket dyr i drift. Att hålla den levande under ett okänt antal år är helt enkelt inte möjligt för en organisation som SAF, sedermera Svenskt Näringsliv.

Svenskt Näringsliv har jobbat aktivt med EU-frågor under hela medlemskapstiden, men siktet har främst varit inställt på att få gehör i Bryssel och EU-ländernas huvudstäder.

Vem har haft ansvaret för att förankra EU-medlemskapet hos de svenska medborgarna? Den frågan kan just nu lämnas därhän eftersom det som nu väntar är en dubbel utmaning: att i samverkan med andra EU-länder hantera EUs vägval framöver och att samtidigt skapa en större beredskap för att föra ut EU-perspektiven till medborgarna.

Det är ingen liten utmaning.

Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv