Sverige var aldrig någon moralisk supermakt

Aryo Makko
Advocates of Realpolitik. Sweden, Europe and the Helsinki Final Act
Stockholms Universitet 2012

Den gängse, och socialdemokratiska, bilden av den svenska efterkrigshistorien är att vi var neutrala och alliansfria. Väpnad isolationism, där Sverige varken gav eller efterfrågade garantier och där vi till och med i huvudsak var självförsörjande på vapen. Så långt det gick skulle Sverige stå utanför det kalla kriget. Vi gick en tredje väg – med kritik mot bägge stormaktsblocken.

Parallellt med detta så etablerades i Sverige en självbild av att vi utgjorde ett slags moralisk supermakt, som alltid stod på de svagas och utsattas sida. Kulmen av den uppfattningen är historieskrivningen kring Palme. Mot de militära supermakterna fanns den moraliska, som påpekade bristerna. Kritiken mot USA var svidande, och mot Sovjet mer ljum. Mycket av utrikespolitiken inriktades i stället på de länder som hade avkoloniserats, i tredje världen. Sverige skulle inte minst i FN ta denna roll, och det är antagligen i stor utsträckning under den här epoken som det svenska glorifierandet av FN tar sin början.

Sveriges agerande under kalla kriget skildras i en aktuell avhandling Advocates of Realpolitik. Sweden, Europe and the Helsinki Final Act, som Aryo Makko disputerade på i maj vid Stockholms Universitet. Forskningen är intressant dels eftersom den utgår från Sverige, dels för att den använder sig av nya, tidigare inte tillgängliga källor. Makko förklarar processen som ledde fram till Helsingforskonferensen och Sveriges handlande där.

Helsingforskonferensen (1973-1975) var en säkerhetspolitisk konferens som syftade till att skapa stabilitet och metoder för konfliktlösning, inte minst för Europa som då var delat av järnridån. Meningsskiljaktigheter skulle lösas fredligt och mänskliga rättigheter skulle värnas även bortom järnridån. Redan tidigt blev konferensen problematisk för svensk del. Sverige hade en ekonomisk, men inte militär integration, med Västeuropa. Som en liberal demokrati var vi ideologiskt närstående väst, men saknade vilja att värna demokrati och mänskliga rättigheter i Europa. Även om det förekommit kritik mot sovjetsfärens övergrepp som till exempel under Pragvåren, ansågs i huvudsak övergreppen vara inrikespolitik i självständiga stater.

Det är i skildringen av synen på mänskliga rättigheter som Makko tar steget från att vara intressant i huvudsak för fackhistoriker till att ha skrivit en avhandling som är intressant för de politiskt intresserade. För här kommer en kollision inte bara med en svensk historisk självbild utan även med en politisk – den socialdemokratiska. Var Sverige verkligen ett land som engagerade sig för mänskliga rättigheter – eller bara för vissas rättigheter? Bilden av Sverige som ett land vars utrikespolitik kännetecknas av moral och solidaritet får sig en rejäl känga av Makko som påtalar att i den europeiska kontexten saknades såväl moralen som solidariteten. I stället var det realpolitik – Sverige ville ha status quo visavi Sovjet. Man kan ha delade meningar om huruvida en realpolitisk hållning mot en angränsande supermakt är rätt eller fel. Sovjet kunde mycket väl ha gått från att vara ett hot till att bli en angripande makt. Men poängen är inte om hållningen är rätt eller fel, poängen är den svenska synen på oss själva. Vår självbild. Och historien om de vi offrade.

Den svenska utrikespolitiken gick i huvudsak ut på ekonomisk närhet till Europa, en djupare närhet till Norden. Längre bort fanns världen och där var vi aktiva. Säkerhetspolitiskt däremot fanns egentligen inte något Europa, det glömdes och förträngdes. Jag minns min förvåning när jag fick lära mig att det fanns exilregeringar från de länder som var ockuperade eller satelliter till Sovjet. Ingenstans i skolan fick jag höra om den polska exilregeringen i London. Ryszard Kaczorowski var ett för mig okänt namn trots att han var president i den polska exilregeringen fram till 1990, då han lämnade över till Lech Walesa.

Den socialdemokratiska nonchalansen av Europa när det gällde säkerhetspolitik eller mänskliga rättigheter fick konsekvenser. Eftersom skolan i huvudsak följde den politiska synen på Europa så lärde sig åtminstone inte min generation att vi hade tre grannländer som var ockuperade. Inte heller lärde vi oss om de strider som pågick i Baltikum långt in på femtiotalet eller om de etniska resningar som Sovjet utförde. Hur det är i dag vet jag inte säkert, men jag tror inte skolorna tar upp att Kaliningrad, Gdansk och andra städer en gång var tyska och att de helt sonika gjordes om efter kriget för att bli ryska, polska eller få andra nationaliteter. Offren när kriget hade slutat var civila.

Kanske är det den tystnaden om att det fanns ett Europa även under kalla kriget som skapar pinsamma hål i kunskapen om vad som skett bara ett trettiotal mil från Stockholm. Nyligen skrev Europaminister Birgitta Ohlsson att det bara tog femtio år från befrielsen av Auschwitz till nästa folkmord på europeisk mark, denna gång i Srebrenica. I själva verket skedde det långt tidigare. Redan i slutet på 40-talet massdeporterades balter till Sibirien. 1949 deporterades över 40 000 letter. Uppskattningsvis 10 000 av dem återvände aldrig. 25 mars är i Lettland minnesdagen för offren för det Sovjetiska folkmordet på letter.

Makkos forskning är viktig eftersom den fyller i ett glapp mellan två bilder som inte går att förena. Dels den totala avsaknaden av mänskliga rättigheter i Sovjet och att Sverige var neutralt till detta och betraktade det som sovjetisk inrikespolitik. Dels bilden av Sverige som en stat som värnade mänskliga rättigheter i världen, där idealism och solidaritet var ledord för utrikespolitiken.

Aryo Makkos avhandling går att beställa från Stockholms Universitet. Det är tung läsning, 250 sidor akademisk historia på engelska. Men det är mycket bra läsning om man vill nyansera bilden av den svenska historien och av vilka våra politiker var.

Klas Hjort arbetar som handläggare åt Christofer Fjellner i Europaparlamentet.