Sveriges nedlagda röst
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVERIGES NEDLAGDA RÖST
DEN HÅLLNING, som den svenska regeringen intagit i Förenta
nationernas omröstning rörande det kommunistiska Kinas aggression i Korea, är betydelsefull ur två synpunkter: dels i och för
sig såsom uttryck för regeringens, främst excellensen Undens, politik i det rådande allmänna krisläget, dels med hänsyn till de
perspektiv den öppnar för Sveriges fortsatta utrikespolitik.
Ser man på nedläggandet av Sveriges röst ur rent sakliga synpunkter, kan ingenting anföras till dess försvar. Sverige hade varit
med om att beteckna Nordkorea som angripare för ett halvår sedan.
Den kinesiska aggressionen är vida grövre, eftersom den ägt rum
trots Förenta nationernas klara ståndpunktstagande i den koreanska frågan och emedan den riktar sig ej blott mot Sydkorea utan
även och i första rummet mot Förenta nationernas egen arme.
Den svenska ståndpunkten innebär alltså att vi icke erkänna
uppenbara fakta- och därtill fakta av sådan art, att deras negligerande är oförenligt med varje anspråk på att Förenta nationerna skall söka fylla sin utomordentligt betydelsefulla uppgift
som fredsorganisation.
Som motivering har anförts, att i resolutionen utpekandet av
Pekingjuntan som angripare hopkopplats med ett moment, som
förutser möjligheten av åtgärder mot denna angripare. Sverige
skulle inte kunna biträda ett sådant beslut. Om man alldeles vill
bortse från frågan, hur Förenta nationernas fortsatta verksamhet
skall kunna förenas med passivitet mot ett så sällsynt kvalificerat
angrepp, liksom från den berättigade kritik, som särskilt från
vänsterhåll riktats mot det förra folkförbundets matta hållning i
de dock ej lika flagranta mandsjuriska och abessinska konflikterna under 1930-talet, kan man blott konstatera, att ett stort antal
stater, vilka likaledes äro obenägna för sanktioner, dock ansett sig
kunna rösta för resolutionen. Denna var f. ö. mycket vagt och
oförbindligt formulerad beträffande sanktionerna. Det fanns vidare
möjligheten att rösta för förklaringen om angripare men nedlägga
sin röst i fråga om sanktionsmomentet. Vid den slutliga voteringen
63
Sveriges nedlagda röst
om resolutionen i dess helhet hade sedan bägge utvägarna stått
öppna; enligt pressmeddelandena har åtminstone en stat röstat
ja i denna omgång efter att ha nedlagt sitt votum vid sanktionsmomentet.
Ser man till de praktisk-politiska verkningarna av Sveriges förfarande, är det uppenbart för den, som i någon mån följt med den
amerikanska offentlighetens reaktion på händelserna i Korea och
i FN:s generalförsamling, att det finns risker för mycket ogynnsamma konsekvenser. Den amerikanska allmänheten är känslomässigt ja lidelsefullt engagerad i det händelseförlopp, som redan
avkrävt Amerika så många blodsoffer för fredens och den internationella rättsordningens sak. Sverige kommer att löpa risken
att ihågkommas såsom den enda »vita» stat, vilken vägrat att ens
beteckna angriparen som angripare. Vårt sjukhus i Korea torde
väga mycket lätt vid sidan av en rad andra folks militära insatser.
Att vi, i dessa råvarubristens tider och med hänsyn till vårt beroende av Amerika och vissa av dess bundsförvanter för vår egen
oundgängliga militärtekniska upprustning, skulle ha råd att riskera att stöta den amerikanska opinionen för huvudet i oträngt
mål, förefaller anmärkningsvärt. Att vi å andra sidan med anledning av det passerade skulle kunna räkna med någon framtida
good-will och hänsyn i Moskva, kan väl inte excellensen Unden
på allvar tro. Alldeles oavsett dessa riskmoment har den allmänna
opinionen starkt reagerat mot det svenska förfarandet- och detta
på grund av menige mans naturliga oförståelse för att ett uppenbart angrepp mot F. N :s styrkor icke får öppet erkännas såsom
ett sådant.
Därtill kommer, att få regeringar torde ha så starka skäl som
Sverige att principiellt understryka FN:s skyldighet att i händelse
av överfall effektivt bispringa även mindre stater i avlägset och
ogynnsamt geografiskt läge. Ur denna synpunkt äro utrikesministerns decembertal och hans förfarande vid omröstningen obegripliga, därest icke hänsyn till någon för utomstående ännu
okänd faktor varit bestämmande.
Även de inrikespolitiska konsekvenserna av det skedda äro anmärkningsvärda. Regeringen har så litet vårdat sig om att bevara
samlingen kring vår utrikespolitik, att den uraktlåtit att taga
någon hänsyn till högerns och folkpartiets både sakligt och formellt så starkt motiverade önskemål. De betydande ändringar i
den av Sverige önskade riktningen, som U. S. A:s resolutionsförslag undergick under den sista veckan, blevo ej anledning till
64
~–~—··- .~””·—-””–=-….:;..-….;.··=-~–·………._….–iiilii;;;;;;;;=;;;;;;;====—-’-…..-.-”’”–
Sveriges nedlagda röst
ett nytt sammanträde i utrikesnämnden för att närmare överväga det nog så allvarliga steg, som man stod i begrepp att taga.
Betänkligt är också på längre sikt herr Wigforss’ framträdande
som regeringspartiets talesman i dessa spörsmål. Hos honom var
det denna gång ej blott fråga om hans välkända defaitistiska
inställning och hans rädsla för att väcka missnöje österut. Undertonen i hela hans tal var den envetne marxistens ovilja mot det
fria näringslivets Amerika och hans medvetna eller undermedvetna dragning till Moskva. I förlängningen av hr Wigforss’ väg
kan spåras folkfronten och en obotlig schism inom svensk politik
– kring nationens ödesfråga.
statsminister Erlander skapade en gång ett mycket gott intryck
genom sitt behjärtade och statsmannamässiga ingripande för att
lösa den nordiska försvarsgemenskapens gamla, alltid misshandlade problem. Att försöket misslyckades, var ej hans fel. Skulden
var hr Halvard Langes. Men det förefaller, som om detta oförtjänta
misslyckande genom sina psykologiska och partipolitiska följder
försvagat hans ställning gentemot sådana krafter inom regeringspartiet som hrr Und{:m, Fast och Wigforss. Och det vore beklagligt,
om statsministern ej längre skulle anse sig äga nog självtillit eller
nog förtroende inom sitt parti för att på utrikespolitikens fält
hävda en mera upplyst och realistisk kurs, ägnad att vinna anklang även inom oppositionen, som med stigande beklämning
bevittnar, hur vi isolera oss från de makter, av vilkas hjälp VI
ytterst äro beroende, och från de ideal, som äro våra egna.
65
– ~- ~-~ ~~ ~ -~ ~——-
DEN HÅLLNING, som den svenska regeringen intagit i Förenta
nationernas omröstning rörande det kommunistiska Kinas aggression i Korea, är betydelsefull ur två synpunkter: dels i och för
sig såsom uttryck för regeringens, främst excellensen Undens, politik i det rådande allmänna krisläget, dels med hänsyn till de
perspektiv den öppnar för Sveriges fortsatta utrikespolitik.
Ser man på nedläggandet av Sveriges röst ur rent sakliga synpunkter, kan ingenting anföras till dess försvar. Sverige hade varit
med om att beteckna Nordkorea som angripare för ett halvår sedan.
Den kinesiska aggressionen är vida grövre, eftersom den ägt rum
trots Förenta nationernas klara ståndpunktstagande i den koreanska frågan och emedan den riktar sig ej blott mot Sydkorea utan
även och i första rummet mot Förenta nationernas egen arme.
Den svenska ståndpunkten innebär alltså att vi icke erkänna
uppenbara fakta- och därtill fakta av sådan art, att deras negligerande är oförenligt med varje anspråk på att Förenta nationerna skall söka fylla sin utomordentligt betydelsefulla uppgift
som fredsorganisation.
Som motivering har anförts, att i resolutionen utpekandet av
Pekingjuntan som angripare hopkopplats med ett moment, som
förutser möjligheten av åtgärder mot denna angripare. Sverige
skulle inte kunna biträda ett sådant beslut. Om man alldeles vill
bortse från frågan, hur Förenta nationernas fortsatta verksamhet
skall kunna förenas med passivitet mot ett så sällsynt kvalificerat
angrepp, liksom från den berättigade kritik, som särskilt från
vänsterhåll riktats mot det förra folkförbundets matta hållning i
de dock ej lika flagranta mandsjuriska och abessinska konflikterna under 1930-talet, kan man blott konstatera, att ett stort antal
stater, vilka likaledes äro obenägna för sanktioner, dock ansett sig
kunna rösta för resolutionen. Denna var f. ö. mycket vagt och
oförbindligt formulerad beträffande sanktionerna. Det fanns vidare
möjligheten att rösta för förklaringen om angripare men nedlägga
sin röst i fråga om sanktionsmomentet. Vid den slutliga voteringen
63
Sveriges nedlagda röst
om resolutionen i dess helhet hade sedan bägge utvägarna stått
öppna; enligt pressmeddelandena har åtminstone en stat röstat
ja i denna omgång efter att ha nedlagt sitt votum vid sanktionsmomentet.
Ser man till de praktisk-politiska verkningarna av Sveriges förfarande, är det uppenbart för den, som i någon mån följt med den
amerikanska offentlighetens reaktion på händelserna i Korea och
i FN:s generalförsamling, att det finns risker för mycket ogynnsamma konsekvenser. Den amerikanska allmänheten är känslomässigt ja lidelsefullt engagerad i det händelseförlopp, som redan
avkrävt Amerika så många blodsoffer för fredens och den internationella rättsordningens sak. Sverige kommer att löpa risken
att ihågkommas såsom den enda »vita» stat, vilken vägrat att ens
beteckna angriparen som angripare. Vårt sjukhus i Korea torde
väga mycket lätt vid sidan av en rad andra folks militära insatser.
Att vi, i dessa råvarubristens tider och med hänsyn till vårt beroende av Amerika och vissa av dess bundsförvanter för vår egen
oundgängliga militärtekniska upprustning, skulle ha råd att riskera att stöta den amerikanska opinionen för huvudet i oträngt
mål, förefaller anmärkningsvärt. Att vi å andra sidan med anledning av det passerade skulle kunna räkna med någon framtida
good-will och hänsyn i Moskva, kan väl inte excellensen Unden
på allvar tro. Alldeles oavsett dessa riskmoment har den allmänna
opinionen starkt reagerat mot det svenska förfarandet- och detta
på grund av menige mans naturliga oförståelse för att ett uppenbart angrepp mot F. N :s styrkor icke får öppet erkännas såsom
ett sådant.
Därtill kommer, att få regeringar torde ha så starka skäl som
Sverige att principiellt understryka FN:s skyldighet att i händelse
av överfall effektivt bispringa även mindre stater i avlägset och
ogynnsamt geografiskt läge. Ur denna synpunkt äro utrikesministerns decembertal och hans förfarande vid omröstningen obegripliga, därest icke hänsyn till någon för utomstående ännu
okänd faktor varit bestämmande.
Även de inrikespolitiska konsekvenserna av det skedda äro anmärkningsvärda. Regeringen har så litet vårdat sig om att bevara
samlingen kring vår utrikespolitik, att den uraktlåtit att taga
någon hänsyn till högerns och folkpartiets både sakligt och formellt så starkt motiverade önskemål. De betydande ändringar i
den av Sverige önskade riktningen, som U. S. A:s resolutionsförslag undergick under den sista veckan, blevo ej anledning till
64
~–~—··- .~””·—-””–=-….:;..-….;.··=-~–·………._….–iiilii;;;;;;;;=;;;;;;;====—-’-…..-.-”’”–
Sveriges nedlagda röst
ett nytt sammanträde i utrikesnämnden för att närmare överväga det nog så allvarliga steg, som man stod i begrepp att taga.
Betänkligt är också på längre sikt herr Wigforss’ framträdande
som regeringspartiets talesman i dessa spörsmål. Hos honom var
det denna gång ej blott fråga om hans välkända defaitistiska
inställning och hans rädsla för att väcka missnöje österut. Undertonen i hela hans tal var den envetne marxistens ovilja mot det
fria näringslivets Amerika och hans medvetna eller undermedvetna dragning till Moskva. I förlängningen av hr Wigforss’ väg
kan spåras folkfronten och en obotlig schism inom svensk politik
– kring nationens ödesfråga.
statsminister Erlander skapade en gång ett mycket gott intryck
genom sitt behjärtade och statsmannamässiga ingripande för att
lösa den nordiska försvarsgemenskapens gamla, alltid misshandlade problem. Att försöket misslyckades, var ej hans fel. Skulden
var hr Halvard Langes. Men det förefaller, som om detta oförtjänta
misslyckande genom sina psykologiska och partipolitiska följder
försvagat hans ställning gentemot sådana krafter inom regeringspartiet som hrr Und{:m, Fast och Wigforss. Och det vore beklagligt,
om statsministern ej längre skulle anse sig äga nog självtillit eller
nog förtroende inom sitt parti för att på utrikespolitikens fält
hävda en mera upplyst och realistisk kurs, ägnad att vinna anklang även inom oppositionen, som med stigande beklämning
bevittnar, hur vi isolera oss från de makter, av vilkas hjälp VI
ytterst äro beroende, och från de ideal, som äro våra egna.
65
– ~- ~-~ ~~ ~ -~ ~——-