Sveriges tysta revolution

Den 19 september blev Fredrik Reinfeldt den första konservativa statsministern i Sveriges moderna historia att bli återvald, men den stora nyheten är sammanbrottet för Sveriges gamla politiska ordning, som dominerades av socialdemokraterna. Landet är en långt mer marknadsliberal plats nu än det var för 20 år sedan. Det skriver Duncan Currie.

Anders Borg Foto: Carl-Johan Friman

Det är något med Sverige som frammanar en blandning av avund, skräck och förvirring hos amerikanska betraktare. Vänstern har traditionellt sett hyllat landets trygghetssystem från vaggan till graven, medan högern har talat illa om dess höga skatter och centraliserade sjukvårdssystem. Ändå har bägge grupperna i allmänhet varit överens om att Sveriges socialism skiljer sig starkt från den hårdföra amerikanska kapitalismen.

Faktum är dock att det nutida Sverige är långt mindre socialistiskt än vad många amerikaner inser. Sedan i början av 1990-talet, då det gick igenom en smärtsam finanskris, har det skandinaviska landet avreglerat nyckelnäringar som flyg-, telekom- och elbranschen, sänkt skattetrycket, infört skolpeng, delprivatiserat pensionssystemet, avskaffat vissa statliga monopol, sålt ett antal statligt ägda företag (inklusive Absolut Vodkas moderbolag) och dragit ned på de offentliga utgifterna. För några år sedan avskaffades arvs- och gåvoskatten.

World Economic Forum rankar nu Sverige som den näst mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen, slaget endast av Schweiz. Enligt 2010 års Index of Economic Freedom (sammanställt av Heritage Foundation och Wall Street Journal) har Sverige mer näringsfrihet, handelsfrihet, monetär frihet, investeringsfrihet, finansiell frihet, frihet från korruption och bättre skydd av äganderätten än USA.

Sedan den tillträdde 2006 har statsminister Reinfeldts center-högerregering sänkt inkomst- och bolagsskatten, avskaffat en gammal förmögenhetsskatt, stramat upp ersättningarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna (som fortfarande är ytterst generösa) och privatiserat olika statliga tillgångar. Den 19 september blev Fredrik Reinfeldt den första konservativa statsministern i Sveriges moderna historia att bli återvald, även om hans regering med knapp marginal misslyckades med att säkra en parlamentarisk majoritet. Det en gång så mäktiga socialdemokratiska partiet fick färre än 31 procent av rösterna, dess sämsta resultat på närapå ett sekel. Samtidigt kom högerextremistiska Sverigedemokraterna – ett populist-nationalistiskt parti som är kritiskt mot muslimsk invandring – till slut in i riksdagen, med anmärkningsvärda 20 mandat (av 349), en faktisk dubblering av röstantalet från 2006.

Såväl den styrande koalitionen som vänsteroppositionen har avvisat en allians med SD, vars imponerande valresultat skakade om Sverige som en jordbävning. Partiet har nynazistiska rötter, men det har jobbat hårt för att rensa ut medlemmar med nazikopplingar, förnya sig och bli mer respektabelt. Dess växande inflytande återspeglar en utbredd oro över hur långsamt den muslimska assimileringen går – en oro som partierna i politikens mittfåra inte har talat om. Detta misslyckande har gett SD ett lyft, särskilt i södra Sverige runt staden Malmö, landets mest muslimska stad.

Den stora nyheten är sammanbrottet för Sveriges gamla politiska ordning, som dominerades av Socialdemokraterna (som med undantag för nio år och några månader hade makten mellan september 1932 och oktober 2006). ”Det sker en allmän förändring i det svenska samhället”, sa Jenny Madestam, statsvetare vid Stockholms universitet, till New York Times före valet. ”Socialdemokratiska idéer håller på att tappa greppet om Sverige, och vi blir alltmer individualistiska.” Sannerligen. Landet är en långt mer marknadsliberal plats än det var för 20 år sedan, delvis tack vare reformer genomförda av Socialdemokraterna själva. Under de två senaste decennierna har Sverige varit ett av Västeuropas mest energiska reformländer, med sänkta skatter, lättnader av regelbördan och ökad konkurrens.

Tack vare ett försiktigt ekonomiskt förvaltarskap och en relativt konservativ finanssektor gick Sverige in i den globala recessionen med goda förutsättningar. Även om landet fick se en snabb ökning av arbetslösheten har dess exportdrivna återhämtning varit så kraftig att centralbanken nu oroar sig över riskerna för inflation. Under det andra kvartalet 2010 uppvisade Sverige en årlig tillväxttakt på 4,6 procent, vilket föranledde Wall Street Journal att kalla det för ”den största framgångssagan i Europa efter recessionen.” Landet har för ögonblicket den lägsta statsskulden som andel av BNP i hela EU.

Före valet presenterade finansminister Anders Borg planer på att privatisera ytterligare statliga tillgångar, värda 14 miljarder dollar. ”Om vi får ett överskott”, sa Borg till en intervjuare från Reuters, ”kommer vi att sänka skatterna för 6,1 miljoner sysselsatta och pensionärer.”

Inom en överskådlig framtid kommer Sverige visserligen inte att börja likna Hong Kong eller Singapore. Landet har fortfarande en ymnig välfärdsstat, och dess sammanlagda skattetryck är fortfarande mycket högt. Den högsta svenska marginalskattesatsen ligger på 57 procent, jämfört med (än så länge) 35 procent i USA. Å andra sidan fann en OECD-studie från 2008 att hushållsbeskattningen är väsentligt mer progressiv i USA än i Sverige, även efter att ha justerat för de högre amerikanska inkomstskillnaderna. Sverige har en väsentligt lägre nominell bolagsskatt än USA, och även lägre effektiv bolagsskatt på nya kapitalinvesteringar. Landets skattestruktur görs ännu mer regressiv av den 25-procentiga momsen på de flesta varor och tjänster.

Vilket för oss in på en vanlig missuppfattning om det svenska systemet – att det tar från de rika och ger till de fattiga. I själva verket, säger Andreas Bergh, nationalekonom vid Lunds universitet, ”ges merparten av de skatter du betalar tillbaka till dig över din livscykel”. Alltså, ”om du betalar mer när du arbetar kommer du också att få mer när du går i pension.” Även överklassvenskar kommer i åtnjutande av statens frikostiga generositet.

En annan populär myt säger att Sveriges välstånd på något sätt skapades av socialdemokratin. ”I verkligheten är Sveriges rikedom resultatet av väl fungerande kapitalistiska institutioner”, säger Bergh, författare till den svenska boken ”Den kapitalistiska välfärdsstaten”. Som Johan Norberg, knuten till CAT Institute, förklarade i en essä i tidskriften National Interest 2006, bygger den relativa ”framgången” för landets socialdemokratiska modell till stor del på ”arvet från en annan modell: den period av ekonomisk tillväxt och utveckling som föregick anammandet av det socialistiska systemet.”

Under den första halvan av 1900-talet tjänade Sverige mycket på att inte ha deltagit i de två världskrigen, vilka ödelade Europas främsta industriella makter. Välsignat med ett överflöd av naturresurser var landet en ståndaktig försvarare av äganderätter och en stark förespråkare av frihandel. Kulturell homogenitet, ett starkt juridiskt ramverk och låga korruptionsnivåer främjade välkänt höga nivåer av tillit och social sammanhållning. Sverige var en välfärdsstat, men också en öppen och fri marknadsekonomi. ”Så sent som 1950”, observerade Norberg, ”var skattetrycket inte mer än 21 procent av BNP, lägre än i USA och Västeuropa.”

Med andra ord blev Sverige ett fantastiskt rikt land innan det på 70-talet började kraftigt höja skatterna och utgifterna samt öka regleringarna. Ekonomen vid Cleveland Fed, Emre Ergungor, har noterat att ”marginalskatten på inkomster för heltidssysselsatta med en genomsnittlig timlön ökade från 35 procent under andra halvan av 60-talet till 65 procent 1976.” Snabbt stigande skatter finansierade en dramatisk ökning av statens storlek: Offentlig sektor stod 1965 för 20 procent av Sveriges totala sysselsättning, mot 38 procent 1985.

I början av 80-talet kämpade Sverige med ihållande hög inflation. Under detta decennium gick finansmarknaderna igenom en snabb liberaliseringsvåg som ledde till kraftig kreditexpansion, som i sin tur gav upphov till en fastighetsbubbla. Samtidigt fortsatte landet att hålla en fast växelkurs. Den avgörande punkten kom i början av 90-talet, skriver Ergungor, när återföreningen av Öst- och Västtyskland drev upp de tyska räntenivåerna. Detta föranledde en skarp höjning även av svenska räntor, något som förstärktes av Stockholms försök att försvara en övervärderad krona. Till slut, inte förrän i november 1992, införde regeringen en flytande växelkurs.

Då hade Sveriges tillgångsbubbla imploderat. Resultatet var katastrofalt: huspriserna föll, de dåliga lånen blev allt fler och ekonomin sjön ned i en djup recession. Detta fick allvarliga konsekvenser för landets relativa välstånd: Enligt en analys av McKinsey & Co av köpkraftsjusterad BNP per capita gick Sverige från att ha varit det femte rikaste landet i OECD 1970 till det sextonde rikaste 1998. Tack vare marknadsinriktade reformer har landet sedan dess återtagit en stor del (men inte allt) av det som gick förlorat. Produktiviteten i näringslivet har varit hög och Sverige kan ståta med ett nästan perfekt pensionssystem, säger Anders Åslund, nationalekonom vid Peterson Institute.

Ändå har vissa aspekter av den gamla svenska modellen visat sig vara envist motståndskraftiga mot förändring. Det offentliga sjukvårdssystemet, exempelvis, lider av långa köer, och betungande arbetsmarknadsregleringar gör det mycket svårt för företag att anställa och säga upp personal. Arbetsmarknadens stelhet har bidragit till ett växande gap i arbetslöshet mellan infödda och invandrare, vilket har försvårat integrationsprocessen för svenska muslimer.

För flera decennier sedan valde Stockholm att införa en liberal flyktingpolitik, vilket bjöd in flyktingvågor från Mellanöstern, Balkan, Östafrika och annorstädes. I ett land som en gång var berömt för sin homogenitet utgör nu den i utlandet födda befolkningen runt 14 procent. Olyckligtvis har Sverige inte genomfört de arbetsmarknadspolitiska förändringar som är nödvändiga för att möta massinvandringen. Ghettoiseringen av muslimska områden i fattiga kvarter drabbade av brottslighet har skapat kulturella spänningar och frammanat oro över välfärdsstatens uthållighet. ”Sverige har i själva verket importerat en underklass”, säger Peter Baldwin, historiker vid UCLA, som forskar om det nutida Europa. ”Det är ett enormt socialt problem som bara väntar på att explodera”.

En lösning på det problemet kommer att kräva mer än bara ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Det kommer också kräva att regeringsrepresentanter distanserar sig från multikulturalismen och gör upp med sin grundläggande attityd till assimilering. Efter att ha upplevt den populistiska extremhögerns färska valframgångar kanske det svenska etablissemanget äntligen kan chockas till att vidta konstruktiva åtgärder. Det borde åtminstone vara förhoppningen, hos såväl vänstern som högern.

Duncan Currie är biträdande chefredaktör för det konservativa magasinet National Review, ur vilket denna artikel är hämtad (30/9).

Översättning: Fredrik Segerfeldt.

(c) 2010 by National Review, Inc., 215 Lexington Avenue, New York, NY 10016. Reprinted by permission