Swexit 2030?

David Cameron var en lyckad premiärminister, tills han inte var det. Jonas Grafström har läst Camerons nyutkomna självbiografi For the Record för att förstå varför britterna valde att lämna EU – och funderar över Sveriges framtid i Unionen.

I en över 700 sidors självbiografi som blev nästan lika försenad som Brexit får vi en inblick i de senaste 30 åren av brittisk politik och en föraning till ett svenskt EU utträde inom 10 till 20 år. Ett utträde är förhoppningsvis inte skrivet i sten men efter att ha försökt förstå Brexit skulle jag inte förvånas om Sverige väljer Swexit.

Med Storbritannien ute ur EU (när det nu händer) förändras spelplanen. Sverige förlorar en viktig allierad och något annat land kommer fylla ett inflytandevakuum. Storbritannien har beskrivits som en nära allierad till svenska intressen som verkat, grovt förenklat, för frihandel och som en stoppkloss för maktförflyttande från medlemsländerna till Bryssel. Brexit förändrar balansen i unionen och det finns en betydande risk att länderna med en mer federalistisk agenda flyttar fram sina positioner. Den första frågan vi bör ställa oss är om Brexit leder till ett långsiktigt bättre Europa (ur ett icke folkpartistiskt perspektiv)? Förhoppningar är bra men förhoppningar går lätt från guld till sand.

Vissa (federalister) vill att vi ska gå mot en ännu tätare union. Låt nu oss nu anta att de över tiden vinner. Enskilda beslut kommer inte göra ont, ungefär som situationen när en groda långsamt kokas i vatten. EU tar över beslutandet kring vissa sociala frågor, börjar bestämma om finanspolitiken och det fortsätter så i några årtionden.

Statsminister Stefan Löfven har kritiserats av bland annat tidigare EU parlamentarikern Gunnar Hökmark för att statsministern hösten 2017 tog initiativ till ett EU-toppmöte i Göteborg om den så kallade sociala pelaren. Göteborgsmötet kan, olyckligtvis, ha gläntat på flodvallarna för EU-lagstiftning inom områden som det funnits en bred svenska konsensus mot. Det vill säga, vi har generellt föredragit att bestämmandet ska ske på nationell nivå, eftersom det blir bättre och hör hemma här och eftersom det präglar den svenska modellen. Löfven försvarade sig med att inget skulle ske – i oktober varnade parlamentariker från Moderaterna och Kristdemokraterna för att en Europeisk A-kassa ska införas.

Att tycka att ett permanent transfereringssystem från rika medlemsstater till medlemsländer med mindre resurser och sämre skötta ekonomier är solidariskt och bra är givetvis en fullt legitim åsikt att ha men den kan över tiden vara svårsåld till väljarkåren. Vägen mot Swexit kommer förmodligen vara stenlagd av goda intentioner men som tillsammans kommer leda till att väljarna slår bakut.

Anta nu ett tankeexperiment där en rad beslut inträffar som beskrivs nedan, var skulle du sätta upp handen och säga stopp? Europeisk A-kassa införs, lönerna bestäms i Bryssel. Tyskland och Polen gör upp om familjepolitiken (med en kompromiss om aborter påhejat av Irland), beskattningsrätt flyttar till Bryssel och en tullpolitik som är utformad för att skydda ett icke fungerande franskt näringsliv – om allt inträffar ska vi då vara förvånade om en viss vilja till förändring av vår relation uppstår. En dag börjar man diskutera huruvida nationella parlament behövs och så vidare. Absurt, givetvis men ändå – är det verkligen det?

Frågan blir då vilken plats i EU Sverige ska ha och vilket EU ska vi ha. Det är på inget vis säkert att det blir det EU vi vill ha. Anta att vi anser att EU ska hålla sig till vissa områden där vi ser att Subsidiaritetsprincipen är viktig då beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån.

Cameron konstaterade att britternas bild av vad EU ska vara var väsensskild från de flesta av de andra medlemsländerna. Thatcher höll ett känt och djupt Bryssel-kritiskt tal i den belgiska staden Brygge: ”Vi har inte framgångsrikt rullat tillbaka statens gränser i Storbritannien, bara för att få dem återinrättade på en europeisk nivå, med en europeisk superstat som utövar sin domineras från Bryssel”. Thatcher gillade EU som frimarknadsprojekt men ogillade en federalstat.

En Swexit skulle nog vara förfärligt för våra plånböcker, men är det något väljarna bryr sig om? Cameron medger att fokuset på argument kring Brexits ekonomiska förluster var en förfärlig strategi då dessa argument vägde lätt. Han drog inte lärdom från omröstningen om den skotska självständigheten där just tyngd lades på hjärta istället för hjärna.

Gällande det ekonomiska argumentet: tänk dig att du har det relativt gott ställt idag, du är nöjd med ditt boende och kan till och med spara lite. Om någon sa till dig att du skulle förlora 1 % av tillväxten av din inkomst varje år en massa år framöver, skulle du bli nämnvärt upprörd? Om man verkligen förstår matematiken bakom så inser man att den där futtiga procenten blir ganska stor över tid. Om man i den andra vågskålen lägger valet att slippa undan, det man uppfattar som, absolut tyranni av en huvudstad långt borta så är valet enkelt.

Så om vi om tio år sitter utan den svenska arbetsmarknadsmodellen, en sjukvårds och socialpolitik styrd från Bryssel och en tullpolitik som är utformad för att skydda ett icke fungerande franskt näringsliv – ska vi då vara förvånade om en viss vilja till förändring av vår relation uppstår? Cameron försökte förhandla om relationen, britterna köpte det inte.

Jonas Grafström är verksam på Ratio – Näringslivets forskningsinstitut samt visiting fellow på Oxford Institute for Energy studies