Sydafrikafrågan
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
–
SYnAFRIKAFRÅGAN
Ambassadör Hugo Tamm, som
1964.-66 varit stationerad i
Sydafrika, redogör i denna artikel för en del av de förhållanden som påverkar utvecklingen i detta land. Vad han
skriver är baserat på självsyn
och studier, men av naturliga
skäl har han inte velat komma med några egna ställningstaganden.
~ Ordet ”apartheid” har inom Sydafrika i varje fall från officiellt håll
sedan några år tillbaka ersatts med
uttrycket ”separate development”,
närmast för att markera en mera
’ positiv inställning till rasfrågan än
vad apartheiden, som närmast betyder rasåtskillnad, suggererar. Begreppet ”apartheid” lanserades eff ler 1948, sedan nationalistpartiet
t övertagit makten, som partiets där-,
1 efter med ständigt ökade majorite- 261
Av ambasadör HUGO TAMM
ter lyckats bibehålla och konsolidera.
Från att ursprungligen ha uppfattats som en rasseparation i största allmänhet utan någon klart definierad mening avsåg apartheiden
i ett tidigare skede inom vida kretsar en politik vars målsättning var
att sända den efter kriget med dess
ekonomiska expansion ”en masse”
tillströmmande afrikanska arbetskraften tillbaka till reservaten, i
den mån tvingande arbetsbehov ej
förelåge. Under framlidne Dr Verwoerd, åtskillnadspolitikens främste företrädare efter Malan, utformades apartheidpolitiken systematiskt men samtidigt taktiskt och under hänsynstagande till såväl utrikes- som inrikespolitiska faktorer.
Huvudvikten koncentrerades i propagandan på utvecklande av ett antal homelands eller Bantustan, innefattande vissa reservat som tidigare bebotts av för hundratals år
sedan invandrande afrikanska
stammar, till autonoma och i sista
hand självständiga nationer.
Bantustan-politiken
Det härskande systemet i Sydafrika önskar enligt eget vittnesbörd
bibehålla den vita suprematien in- 262
takt i sitt land, politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Detta anses
endast kunna ske genom upprätthållande av en strikt rasåtskillnad
på snart sagt alla områden. Varje
form av integration, assimilering
eller annan form av organiserat
samarbete respektive harmonisering av rasproblemet utdöms kategoriskt såsom ägnat att leda till
splittring, konflikter och i sista
hand den numerärt starkaste rasens övervälde. Samtidigt anses att
den vita minoriteten (3,3 milj. mot
12 afrikaner, respektive 1,5 milj.
coloureds och 0,5 milj. indier) ej
för all framtid har möjlighet och
berättigande att dominera och exploatera de icke-vita rasgrupperna
i Sydafrika. Begreppet homelands
innebär, att de afrikanska stamnationerna (Xhosa, Zulu, Venda, Sotho etc.) skall tillerkännas en vag
självständighet inom en obestämd
framtid, medan afrikanerna i det
egentliga Sydafrika alltjämt kommer att betraktas som tillfälliga arbetare utan andra rättigheter än
vad som betingas av deras arbete
därstädes, även om vederbörande
och deras familjer i generationer
bott i det ”vita” Sydafrika. Afrikanerna, som officiellt betecknas
som ”bantus”, förutsättes däremot
ha alla medborgerliga rättigheter i
sina respektive ”hemländer”. Huruvida homelands-projekten, på vilka
relativt betydande summor nedlagts
för territoriernas uppbyggande –
dränering, jordbruks- och boskapsskötselbefrämjande åtgärder, skolor, hälsovård, etc. – är allvarligt
menade eller en taktisk manöver
för att vinna uppskov med rasfrå-
gans lösning, ett propagandamedel
för internt och utrikes bruk, eller
ett medel att garantera billig arbetskraft från reservaten jämväl i framtiden, har diskuterats på åtskilliga
håll. Utan tvivel ha dessa faktorer
spelat en roll vid myndigheternas
överväganden. Å andra sidan förefaller det, som om nationalistpartiets ansvariga styresmän vore övertygade om att en dylik politik i
längden vore nödvändig för den vita
regimens fortbestånd och därför
förenlig med republikens livsintressen.
Bortsett från humanitära, rättsliga och moraliska synpunkter uppställer sig frågan, huruvida homelandspolitiken är praktiskt genomförbar och realistisk. Svårigheterna
förefaller redan vid en ytlig blick
utomordentligt stora. Att av de 250
svarta fläckarna skapa 8 enhetliga
territorier är lättare sagt än gjort;
motstånden från en del av den inhemska befolkningen i förening
med dennas konservativa läggning
och motstånd mot allehanda reformer, omfattande opposition inom
nationalistpartiet mot delningsplanerna, ekonomiska hinder etc., är
några av de negativa faktorerna.
Den svåraste stötestenen lär emellertid vara återbördandet av den i
det egentliga Sydafrika temporärt,
respektive fast bosatta afrikanska
befolkninge~. som i dag uppskattas
till minst 7 miljoner. Det ständigt
ökade behovet av svart arbetskraft
verkar snarare i motsatt riktning.
Från regeringshåll presumerar man
att en betydande återvandring kan
tänkas i början av 1980-talet. I rätt
stor skala har man börjat anlägga
s. k. gränsindustrier särskilt i närheten av vissa storstäder (Durban,
Port Elizabeth, Pretoria), varvid de
icke-vita arbetarna efter fullbordat
dagsverk återvänder till i närheten härav belägna reservat, varigenom en slags territoriell apartheid
etableras. Det må nämnas, att endast ett homeland, nämligen Transkei i Natal-provinsen bebodd av
Xhosastammar, uppnått en viss begränsad inre autonomi med egen regering, parlament och ett embryo
till en egen förvaltning. Det skulle
kunna skrivas åtskilligt om Banlustan-programmet, som i parlamentet bekämpas av oppositionspartierna United Party och Progressive Party, vilka motsätter sig en
uppdelning av landet och i stället
förordar vidmakthållande av en enhetlig sydafrikansk stat. United
Party vill en begränsad rasintegration under fortsatt vit centralledning, medan Progressive Party förordar en mera långtgående assimilering med kvalificerad rösträtt för
alla som uppnått en viss minimiinkomst respektive bildningsnivå.
Sydafrika och FN
Som bekant har förhållandet mellan Förenta Nationerna och Sydafrika under efterkrigsperioden
263
kontinuerligt försämrats, framför
allt de senaste åren, då de afro-asiatiska staterna med verksamt stöd
från främst kommunistländerna i
generalförsamlingen genomdrivit
resolutioner med 2/a majoritet, vari
bl. a. ekonomiska och politiska
sanktioner förordats. Åven Sverige
har anslutit sig härtill. Enär beslutet om och tillämpning av sanktioner juridiskt sett endast tillkommer säkerhetsrådet, som på grund
av främst de västliga stormakternas motstånd ej kunnat ena sig i
frågan, ha sanktionerna tillsvidare
i övervägande utsträckning kommit
att stanna på papperet, låt vara att
bojkottåtgärder påbjudits inom en
rad stater. Av säkerhetsrådet beslutat vapenembargo har onekligen
vållat Sydafrika vissa ehuru ej alltför betydande svårigheter, då vissa makter såsom Frankrike alltjämt levererar betydande vapensändningar dit, varjämte Sydafrika
i stor omfattning numera är i stånd
att täcka det inhemska behovet av
vapen och ammunition. Psykologiskt och moraliskt sett har FN:s
och enskilda staters ställningstaganden mot Sydafrika i olika avsenden skapat en påtaglig internationell isolering av landet, vilket
otvivelaktigt varit starkt besvärande i olika avseenden, men hittillsvarande verkningar härav torde
dock ej böra överskattas. Rent politiskt sett är det obestridligt, vilket jämväl intygas av regimens
motståndare, att de yttre påtryckningarna i hög grad bidragit till att
—–~—————–
264
stärka regeringens och nationalistpartiets ställning inom den vita befolkningen och föranlett en starkare och enhälligare uppslutning
kring apartheidsystemets anhängare, ett faktum som tydligt avspeglat sig i de senaste valen 1965. Regeringen försummar inga tillfällen att
i olika sammanhang fästa uppmärksamheten på att endast dess fasta
hållning gentemot utländska interventioner utgjorde en garanti för
landets fortsatta självständighet och
oberoende. sydafrikanska vederbö-
randes huvudtes gentemot FN i rasfrågan har ju städse varit och förblir alltjämt att rasproblemet enligt 2: 7 i FN-stadgan är ett inre
sydafrikanskt spörsmål, som varken någon utländsk stat eller internationell organisation har rätt
att blanda sig i. Att praktiskt taget alla FN-stater givit uttryck åt
en motsatt uppfattning rubbar ej
den envisa sydafrikanska attityden.
En annan konsekvens av de hårdnade förbindelserna mellan FN och
Sydafrika är framförallt de afrikanska staternas olika stödåtgärder åt de sydafrikanska motståndsrörelserna, t. ex. träning av sabotö-
rer. På den inre fronten har följt
en skärpning av undertryckningsåtgärderna mot regimens aktiva opponenter genom t. ex. skärpt gränskontroll, ökade straff för vissa politiskt motiverade förbrytelser, stigande antal rättegångar, interneringar, deportationer och andra polisåtgärder. Under de två senaste
åren har dessa åstadkommit, att den
organiserade motståndsrörelsen i
Sydafrika, som omfattar alla rasgrupper ehuru övervägande afrikaner, desorienterats och såvitt kunnat dömas temporärt i varje fall
lamslagits. Enligt myndigheternas
uttalanden förekommer här och var
sporadiska konspirationer, vilka
huvudsakligen tillskrivas kommunistiskt inflytande. överhuvudtaget
spelar ”kommunistfaran” en alltmera framträdande roll i den offentliga sydafrikanska debatten.
Ekonomin
På den ekonomiska fronten torde 1
man kunna konstatera, att bojkottsaktionerna från en rad staters sida
visserligen medfört en temporär
minskning i varuutbytet men sedermera väsentligen lett till en omläggning av handeln, som alltmera
koncentrerats på de ledande handelspartnerna och totalt sett en ökning. Som bekant fortsätter alltjämt åtskilliga afrikanska och kommunistiska stater, däribland Kina,
att på omvägar driva handel med
Sydafrika. Sanktionshotet, som
ingalunda ignoreras i Sydafrika,
särskilt efter Rhodesia-konfliktens
skärpning och det sydvästafrikanska mandatets ogiltighetsförklaring
från FN :s sida har emellertid
skärpt självförsörjningssträvandena och accelererat uppbyggande av
en rad inhemska industrier och fö-
retag. En febril aktivitet har på
sistone utvecklats för att utvinna
nya oljefyndigheter, en av de största flaskhalsarna i näringslivet, samt
1
för att anskaffa en egen tillräcklig handelsflotta.
Som nämnts räknar man ej inom
tongivande sydafrikanska kretsar
med en effektiv sanktionsaktion
mot landet inom en överskådlig
framtid, men talesmän har vid oliOM skolfrågan
265
ka tillfällen med största eftertryck
framhållit, att sanktionerna kommer att mötas med yttersta motstånd, i sista hand militärt, varvid
gärna framhålles att ej blott vita
befolkningsgrupper kommer att
deltaga i försvaret av landet.
En lösning, som skall ha utsikter att bestå inför framtidens dom,
får icke ta hänsyn till en eller ett par av de faktorer, som här inverka, utan till alla. Det gäller icke att finna ett maximum av bottenskola eller ett minimum av sammanlagd studietid, utan det gäller
att finna ett optimum, som med tillbörlig hänsyn till de ekonomiska
intressena och utan förlängning av studietiden ger det mesta möjliga åt bottenskoletunkens sociala krav och vållar den högre skolans
utbildningsarbete minsta möjliga avbräck.
Lektor Erik Wellander i Svensk Tidskrift 1927
SYnAFRIKAFRÅGAN
Ambassadör Hugo Tamm, som
1964.-66 varit stationerad i
Sydafrika, redogör i denna artikel för en del av de förhållanden som påverkar utvecklingen i detta land. Vad han
skriver är baserat på självsyn
och studier, men av naturliga
skäl har han inte velat komma med några egna ställningstaganden.
~ Ordet ”apartheid” har inom Sydafrika i varje fall från officiellt håll
sedan några år tillbaka ersatts med
uttrycket ”separate development”,
närmast för att markera en mera
’ positiv inställning till rasfrågan än
vad apartheiden, som närmast betyder rasåtskillnad, suggererar. Begreppet ”apartheid” lanserades eff ler 1948, sedan nationalistpartiet
t övertagit makten, som partiets där-,
1 efter med ständigt ökade majorite- 261
Av ambasadör HUGO TAMM
ter lyckats bibehålla och konsolidera.
Från att ursprungligen ha uppfattats som en rasseparation i största allmänhet utan någon klart definierad mening avsåg apartheiden
i ett tidigare skede inom vida kretsar en politik vars målsättning var
att sända den efter kriget med dess
ekonomiska expansion ”en masse”
tillströmmande afrikanska arbetskraften tillbaka till reservaten, i
den mån tvingande arbetsbehov ej
förelåge. Under framlidne Dr Verwoerd, åtskillnadspolitikens främste företrädare efter Malan, utformades apartheidpolitiken systematiskt men samtidigt taktiskt och under hänsynstagande till såväl utrikes- som inrikespolitiska faktorer.
Huvudvikten koncentrerades i propagandan på utvecklande av ett antal homelands eller Bantustan, innefattande vissa reservat som tidigare bebotts av för hundratals år
sedan invandrande afrikanska
stammar, till autonoma och i sista
hand självständiga nationer.
Bantustan-politiken
Det härskande systemet i Sydafrika önskar enligt eget vittnesbörd
bibehålla den vita suprematien in- 262
takt i sitt land, politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Detta anses
endast kunna ske genom upprätthållande av en strikt rasåtskillnad
på snart sagt alla områden. Varje
form av integration, assimilering
eller annan form av organiserat
samarbete respektive harmonisering av rasproblemet utdöms kategoriskt såsom ägnat att leda till
splittring, konflikter och i sista
hand den numerärt starkaste rasens övervälde. Samtidigt anses att
den vita minoriteten (3,3 milj. mot
12 afrikaner, respektive 1,5 milj.
coloureds och 0,5 milj. indier) ej
för all framtid har möjlighet och
berättigande att dominera och exploatera de icke-vita rasgrupperna
i Sydafrika. Begreppet homelands
innebär, att de afrikanska stamnationerna (Xhosa, Zulu, Venda, Sotho etc.) skall tillerkännas en vag
självständighet inom en obestämd
framtid, medan afrikanerna i det
egentliga Sydafrika alltjämt kommer att betraktas som tillfälliga arbetare utan andra rättigheter än
vad som betingas av deras arbete
därstädes, även om vederbörande
och deras familjer i generationer
bott i det ”vita” Sydafrika. Afrikanerna, som officiellt betecknas
som ”bantus”, förutsättes däremot
ha alla medborgerliga rättigheter i
sina respektive ”hemländer”. Huruvida homelands-projekten, på vilka
relativt betydande summor nedlagts
för territoriernas uppbyggande –
dränering, jordbruks- och boskapsskötselbefrämjande åtgärder, skolor, hälsovård, etc. – är allvarligt
menade eller en taktisk manöver
för att vinna uppskov med rasfrå-
gans lösning, ett propagandamedel
för internt och utrikes bruk, eller
ett medel att garantera billig arbetskraft från reservaten jämväl i framtiden, har diskuterats på åtskilliga
håll. Utan tvivel ha dessa faktorer
spelat en roll vid myndigheternas
överväganden. Å andra sidan förefaller det, som om nationalistpartiets ansvariga styresmän vore övertygade om att en dylik politik i
längden vore nödvändig för den vita
regimens fortbestånd och därför
förenlig med republikens livsintressen.
Bortsett från humanitära, rättsliga och moraliska synpunkter uppställer sig frågan, huruvida homelandspolitiken är praktiskt genomförbar och realistisk. Svårigheterna
förefaller redan vid en ytlig blick
utomordentligt stora. Att av de 250
svarta fläckarna skapa 8 enhetliga
territorier är lättare sagt än gjort;
motstånden från en del av den inhemska befolkningen i förening
med dennas konservativa läggning
och motstånd mot allehanda reformer, omfattande opposition inom
nationalistpartiet mot delningsplanerna, ekonomiska hinder etc., är
några av de negativa faktorerna.
Den svåraste stötestenen lär emellertid vara återbördandet av den i
det egentliga Sydafrika temporärt,
respektive fast bosatta afrikanska
befolkninge~. som i dag uppskattas
till minst 7 miljoner. Det ständigt
ökade behovet av svart arbetskraft
verkar snarare i motsatt riktning.
Från regeringshåll presumerar man
att en betydande återvandring kan
tänkas i början av 1980-talet. I rätt
stor skala har man börjat anlägga
s. k. gränsindustrier särskilt i närheten av vissa storstäder (Durban,
Port Elizabeth, Pretoria), varvid de
icke-vita arbetarna efter fullbordat
dagsverk återvänder till i närheten härav belägna reservat, varigenom en slags territoriell apartheid
etableras. Det må nämnas, att endast ett homeland, nämligen Transkei i Natal-provinsen bebodd av
Xhosastammar, uppnått en viss begränsad inre autonomi med egen regering, parlament och ett embryo
till en egen förvaltning. Det skulle
kunna skrivas åtskilligt om Banlustan-programmet, som i parlamentet bekämpas av oppositionspartierna United Party och Progressive Party, vilka motsätter sig en
uppdelning av landet och i stället
förordar vidmakthållande av en enhetlig sydafrikansk stat. United
Party vill en begränsad rasintegration under fortsatt vit centralledning, medan Progressive Party förordar en mera långtgående assimilering med kvalificerad rösträtt för
alla som uppnått en viss minimiinkomst respektive bildningsnivå.
Sydafrika och FN
Som bekant har förhållandet mellan Förenta Nationerna och Sydafrika under efterkrigsperioden
263
kontinuerligt försämrats, framför
allt de senaste åren, då de afro-asiatiska staterna med verksamt stöd
från främst kommunistländerna i
generalförsamlingen genomdrivit
resolutioner med 2/a majoritet, vari
bl. a. ekonomiska och politiska
sanktioner förordats. Åven Sverige
har anslutit sig härtill. Enär beslutet om och tillämpning av sanktioner juridiskt sett endast tillkommer säkerhetsrådet, som på grund
av främst de västliga stormakternas motstånd ej kunnat ena sig i
frågan, ha sanktionerna tillsvidare
i övervägande utsträckning kommit
att stanna på papperet, låt vara att
bojkottåtgärder påbjudits inom en
rad stater. Av säkerhetsrådet beslutat vapenembargo har onekligen
vållat Sydafrika vissa ehuru ej alltför betydande svårigheter, då vissa makter såsom Frankrike alltjämt levererar betydande vapensändningar dit, varjämte Sydafrika
i stor omfattning numera är i stånd
att täcka det inhemska behovet av
vapen och ammunition. Psykologiskt och moraliskt sett har FN:s
och enskilda staters ställningstaganden mot Sydafrika i olika avsenden skapat en påtaglig internationell isolering av landet, vilket
otvivelaktigt varit starkt besvärande i olika avseenden, men hittillsvarande verkningar härav torde
dock ej böra överskattas. Rent politiskt sett är det obestridligt, vilket jämväl intygas av regimens
motståndare, att de yttre påtryckningarna i hög grad bidragit till att
—–~—————–
264
stärka regeringens och nationalistpartiets ställning inom den vita befolkningen och föranlett en starkare och enhälligare uppslutning
kring apartheidsystemets anhängare, ett faktum som tydligt avspeglat sig i de senaste valen 1965. Regeringen försummar inga tillfällen att
i olika sammanhang fästa uppmärksamheten på att endast dess fasta
hållning gentemot utländska interventioner utgjorde en garanti för
landets fortsatta självständighet och
oberoende. sydafrikanska vederbö-
randes huvudtes gentemot FN i rasfrågan har ju städse varit och förblir alltjämt att rasproblemet enligt 2: 7 i FN-stadgan är ett inre
sydafrikanskt spörsmål, som varken någon utländsk stat eller internationell organisation har rätt
att blanda sig i. Att praktiskt taget alla FN-stater givit uttryck åt
en motsatt uppfattning rubbar ej
den envisa sydafrikanska attityden.
En annan konsekvens av de hårdnade förbindelserna mellan FN och
Sydafrika är framförallt de afrikanska staternas olika stödåtgärder åt de sydafrikanska motståndsrörelserna, t. ex. träning av sabotö-
rer. På den inre fronten har följt
en skärpning av undertryckningsåtgärderna mot regimens aktiva opponenter genom t. ex. skärpt gränskontroll, ökade straff för vissa politiskt motiverade förbrytelser, stigande antal rättegångar, interneringar, deportationer och andra polisåtgärder. Under de två senaste
åren har dessa åstadkommit, att den
organiserade motståndsrörelsen i
Sydafrika, som omfattar alla rasgrupper ehuru övervägande afrikaner, desorienterats och såvitt kunnat dömas temporärt i varje fall
lamslagits. Enligt myndigheternas
uttalanden förekommer här och var
sporadiska konspirationer, vilka
huvudsakligen tillskrivas kommunistiskt inflytande. överhuvudtaget
spelar ”kommunistfaran” en alltmera framträdande roll i den offentliga sydafrikanska debatten.
Ekonomin
På den ekonomiska fronten torde 1
man kunna konstatera, att bojkottsaktionerna från en rad staters sida
visserligen medfört en temporär
minskning i varuutbytet men sedermera väsentligen lett till en omläggning av handeln, som alltmera
koncentrerats på de ledande handelspartnerna och totalt sett en ökning. Som bekant fortsätter alltjämt åtskilliga afrikanska och kommunistiska stater, däribland Kina,
att på omvägar driva handel med
Sydafrika. Sanktionshotet, som
ingalunda ignoreras i Sydafrika,
särskilt efter Rhodesia-konfliktens
skärpning och det sydvästafrikanska mandatets ogiltighetsförklaring
från FN :s sida har emellertid
skärpt självförsörjningssträvandena och accelererat uppbyggande av
en rad inhemska industrier och fö-
retag. En febril aktivitet har på
sistone utvecklats för att utvinna
nya oljefyndigheter, en av de största flaskhalsarna i näringslivet, samt
1
för att anskaffa en egen tillräcklig handelsflotta.
Som nämnts räknar man ej inom
tongivande sydafrikanska kretsar
med en effektiv sanktionsaktion
mot landet inom en överskådlig
framtid, men talesmän har vid oliOM skolfrågan
265
ka tillfällen med största eftertryck
framhållit, att sanktionerna kommer att mötas med yttersta motstånd, i sista hand militärt, varvid
gärna framhålles att ej blott vita
befolkningsgrupper kommer att
deltaga i försvaret av landet.
En lösning, som skall ha utsikter att bestå inför framtidens dom,
får icke ta hänsyn till en eller ett par av de faktorer, som här inverka, utan till alla. Det gäller icke att finna ett maximum av bottenskola eller ett minimum av sammanlagd studietid, utan det gäller
att finna ett optimum, som med tillbörlig hänsyn till de ekonomiska
intressena och utan förlängning av studietiden ger det mesta möjliga åt bottenskoletunkens sociala krav och vållar den högre skolans
utbildningsarbete minsta möjliga avbräck.
Lektor Erik Wellander i Svensk Tidskrift 1927