Förenklad bild av Platon

Thomas Gür reducerar Platons läsvärdhet till att handla om att snart 2500 år senare kunna hitta fascisten bland oss. Men Platon låter sig inte bedömas på ett sådant förenklat sätt, kommentarerna om Platon rör ofta att han kunnat inspirera så många olika ideologier, från varandra vitt skilda. Gür har varit något för ”liberal” i sin tolkningsfrihet kring Platon, tycker Robert Garefalakis.

Att i vår tid väcka intresse för filosofi i allmänhet är ett bra initiativ och något jag vill tacka Thomas Gür för, efter att ha läst artikeln. Det var också upplyftande att läsa beskrivningen av Thomas Sowell och hans metod för att kunna få arbetsro, i en tid där omfattningen av, och kraven på direktkontakt, ibland inskränker möjligheten till att utveckla tankar på djupet.

När Thomas Gür nu tar sig an det allmänt sett lovvärda uppdraget att entusiasmera folk till att läsa filosofer som är döda, läser jag artikeln utan att de antika filosoferna, till en början, överhuvudtaget nämns.

När jag börjar tro att hoppet helt är ute, och är på väg att förfalla till att konstatera att det är klart att Gür inte nämner de klassiska filosofernas insatser, då drämmer han till ordentligt och uppmanar oss att läsa Platon för att känna igen tankegods som kan leda till, eller är förutsättningen för, nationalsocialism, fascism och totalitarism. Exemplen med Mao, Marx och Mussolini låter inte vänta på sig.

I somras gick jag till en bokhandel i staden Ioannina i kung Pyrrhus hemtrakter, i norra Grekland. Väl inne på bokhandeln skaffade jag boken ”Politeia”, eller på svenska ”Staten”. Denna utgåva är upplagd på sådant sätt att texten på varje uppslag på ena sidan är nygrekisk och på motstående sida på klassisk grekiska.

Slående är att den antika grekiska texten är betydligt kortare än den nygrekiska, den klassiska texten slutar ofta vid fyra femtedelar eller mindre av den nygrekiska.

Det är emellertid ingen hemlighet att antikens greker såg det som önskvärt att uttrycka sig kärnfullt. Spartanerna, som bebodde området Lakonien, ansågs särskilt flinka på detta och sålunda säger vi även idag ”lakonisk” med innebörden ovan.

Sparsamhet av mer materiellt slag än språklig-grammatisk kan vi idag beteckna som spartansk, tydligen eftersom de allmänt erkända spartanska krigarna skulle vara så sparsamt lastade som möjligt.

Spartanerna var också, milt uttryckt, sparsamma när det gäller den sortens sentimentalitet som vi idag tar för given. Exempelvis tillämpades ”agoge” redan på sjuåriga söner, en med dagens ögon sett fruktansvärt brutal fysisk-psykisk-estetisk drillning, för att bland annat ge krigsduglighet och styrka. Sparta och den antika världen, var en värld av ständiga krig och följaktligen prioriterades andra karaktäristika och ideal hos medborgarna. Detta torde vara självklarheter, kan tyckas. Brutaliteten till trots finns ”agoge” i Sverige än idag, fast inte som spartansk praktik naturligtvis, utan språkligt såsom i ordet pedagog.

En intressant diskussion uppkom nyligen i samband med ett arbetsmöte, då ordet ”hysterisk” nämndes i diskussionen. Jag gav en etymologisk bakgrund till ordet och förklarade att antikens läkare betraktade vissa psykiska symptom hos kvinnor som orsakade av rubbningar i livmodern, som på grekiska kallas hystera. En av mina kollegor frågade intresserat och tidsenligt vad motsvarande tillstånd hos män hade för benämning. Mitt något spekulerande svar blev att dessa känsloyttringar hos män sannolikt var väldigt sparsamma – om de överhuvudtaget förekom – eftersom de rimligen var socialt stigmatiserande och oacceptabla. En intressant diskussion följde, men jag hade svårt att få förståelse för mitt antagandes logik. Återhållsamhet var en dygd under antiken, men det kan vara svårt att relatera till idag, då offentliga affekter blivit närmast socialt påbjudna.

Nåväl, hur gick det med Staten-Politeia då?

Av olika privata skäl hann jag inte så långt. Faktum är att jag pauserade mycket tidigt i boken, nämligen redan i början där begreppet dikaiosyne, som lite förenklat betyder rättvisa, avhandlas. Jag satsar på att återuppta den, men det kan dröja.

Jag har alltid velat kunna mer om Platon, kanske ännu lite mer efter att ha läst bedömningen av, varför han i huvudsak, skulle vara läsvärd enligt Thomas Gür. Mer om det nedan, men först ännu en språklig fundering.

Ordet ”sykofant” finns i svenskan, men användes mest tidigare och då ungefär i bemärkelsen baktalare. Ordet har sitt ursprung i att fikon, på grekiska ”sykon”, inte var en handelsvara som vilken som helst, utan direkt att betrakta som krigsmateriel. Fikon i torkad form var reserverade för soldater i fält, eftersom de för sin vikt hade ett mycket stort näringsvärde.

Handeln med fikon var sålunda strikt reglerad och ett allvarligt brott att ägna sig åt utan tillstånd.
Det visade sig att vissa individer, med personliga motiv, anklagade oskyldiga för att ha ägnat sig åt olovlig fikonhandel. Dessa individer kom att betecknas som ”sykofanter”, då de så att säga konstruerade fikon-fantasier.

I någon mening tangerar Gür det sykofantiska när han, med ett begränsat exempel, reducerar Platons läsvärdhet till att handla om att snart 2500 år senare kunna hitta fascisten bland oss. Detta alldeles oavsett hur mycket Gür egentligen kan om Platon, bland annat av det enkla skälet att Platons läsvärdhet och personliga åsikter inte låter sig bedömas på ett sådant förenklat sätt, med ett kort utdrag ur en såpass omfattande produktion. Dessutom levde Platon i ett samhälle där förutsättningarna för värdering av mänskligt liv, frihet och individens integritet var fundamentalt annorlunda än när Mussolini levde. Detta gällde även aristokraterna i högsta grad, som förväntades att ärofyllt dö i strid om så krävdes, vilket för övrigt skedde hela tiden.

Vidare är några av de kommentarer jag har hört om Platon just att han kunnat inspirera så många olika ideologier, från varandra vitt skilda. Och att det inte bara är de eventuella slutsatserna som är inspirerande, utan också resonemangen, dialogen, problemformuleringen. Gür avhandlar Platon med ett redigerat citat och en snabb slutsats, jag förväntar mig mer av en så meriterad skribent som Gür. Han har helt enkelt varit något för ”liberal” i sin tolkningsfrihet kring Platon. Det dåtida grekiska samhällets hårda villkor har delvis belysts ovan. Att förvänta sig humanistiska och människorättsliga ställningstaganden av den typ vi har i vår del av världen idag, är inte rimligt, ej heller att på detta sätt bortse från, genom att inte nämna, historisk kontext.

Gür låter sålunda filosofin få smaka på en del klassisk, men något felanvänd grekisk medicin, genom att behandla ämnet såpass lakoniskt, spartanskt och hysteriskt missvisande.

Jag är medveten om att artikeln/föreläsningen inte syftade till att ge en heltäckande bild av vare sig antikens samhälle, eller Platons filosofi heller för den delen. Men utrymmet hade gott och väl räckt till för att undvika denna ensidighet. Den förmågan är jag dessutom säker på att Gür besitter.

Låt mig ge ett parallellt exempel på hur Gürs resonemang om Platon skulle kunna se ut applicerat på en annan vetenskapsman, läkaren Galenos.

Galenos var en grekisk läkare verksam i Rom på 100-talet e.kr., vars insatser för medicinsk vetenskap är mycket omfattande. Bland annat har han lagt grunden för den anatomiska förståelsen av cirkulationsorganen, andningsorganen och nervsystemet, utförde gråstarrkirurgi och mycket mer.
Men han hade också uppfattningar, som vi i dagens samhälle, kunnat ge andra förklaringar till. Exempelvis ansåg han att blodet produceras i lever och hjärta, idag vet vi mer. Jag tillåter mig sålunda göra en tänkt Galenosparallell till Gürs Platonexempel, den skulle kunna se ut så här:

”När vi studerar naturvetenskap är det också intressant att titta på hur tokigt äldre vetenskapsmän resonerade, bland annat för att i forskning tydligt kunna identifiera information som är felaktig och även potentiellt farlig, men som framställs som vetenskap. Därför ska vi ta del av gamla döda vetenskapsmän i medicin, för att se hur vansinnigt de tänkte. Galenos var en läkare i Rom under antiken, som envisades med att hävda att blodet bildas i hjärtat och levern. Hade hans idéer haft genomslag än idag, hade sjukhusen varit rena avrättningsinstitutioner.”

Ovanstående, tänkta uttalande, hade varit en helt bisarr värdering av Galenos naturligtvis, men för någon utan specifik kännedom, kan det framstå hur vettigt som helst. I synnerhet i en tid som vår, där många ej fått möjlighet att närmare bekanta sig med antikens samhälle och vetenskap, ligger också fältet fritt att presentera i princip vad som helst utan att någon kan invända.

Men om Thomas Gürs uppmaning att skaffa sig kännedom om de gamla filosoferna skulle få genomslag hade också ifrågasättandet av relevansen av exempel som hans eget börja hagla. Vilket också, på ett paradoxalt sätt, gör hans resonemang om Platons tankegods i aktuell artikel fantastiskt uppriktig.

Man skulle kunna hoppas att Svensk Tidskrift framöver lät några olika röster med vidare kunskap i ämnet få utrymme att problematisera Platon, det vore upplyftande och skulle göra ämnet mer rättvisa. Det i övrigt hedervärda syftet att påvisa totalitarismens tankegods bör inte leda till acceptans för släpphänthet i resonemangen, utan snarare förpliktiga.

Jag håller annars helt med Thomas Gür om att historien kan lära oss på många olika sätt. Klassisk och hellenistisk tid är en mycket omfattande del av den, och grunden för vårt gemensamma kulturarv. Dess lärdomar bör vi ta till oss.

Vissa tankar som då förekom avfärdar vi idag. Desto viktigare då att även förstå de förutsättningar som gjorde att de inte avfärdades just i sin tid.

Robert Garefalakis är läkare.