Synd på så rara ärter

Lennart Pehrson har bidragit med ett standardverk om den svenska utvandringen till USA. Den nya staden är en ypperlig bok, om det inte vore för att Pehrson låter sina egna politiska värderingar ta väl stort utrymme, menar Fredrik Segerfeldt.

Fattiga bönder från Småland som tar sitt och pack, lämnar landet och etablerar sig som jordbrukare i Minnesota. Det är sinnebilden av svenska utvandrare till Amerika, under den stora våg av emigration som präglade Sverige under andra halvan av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet, naturligtvis formad av Vilhelm Mobergs nationalepos med uppföljande film och musikal. Och visst fanns det verkliga motsvarigheter till fiktionens Karl-Oskar och Kristina, men merparten av de svenska emigranterna hamnade faktiskt i städerna.

Det visar Lennart Pehrson i den andra delen av sin mastodonttrilogi om utvandringen till Amerika, Den nya staden, med Chicagos historia i fokus. I denna invandrarstad – år 1870 var nästan hälften av de knappa 300 000 invånarna födda utanför USA – etablerade sig många svenskar sida vid sida med andra européer. Mellan 1880 och 1890 ökade antalet svenskar i Chicago med 233 procent, och i början av 1900-talet hade The Windy City fler svenska invånare än Göteborg. Immigrationen kring det förra sekelskiftet gick hand i hand med USA:s urbanisering, bort från George Washingtons och Thomas Jefferssons jordägardemokrati till industrikapitalism och städer.

Utifrån dagens diskussion om segregerade förorter är det intressant att notera att Chicago naturligtvis hade ett svenskghetto, ett Swedetown, där svenskarna samlades därför att de hade råd och därför att de ville bo nära sina landsmän. Efter ett tag, när de lyckats etablera sig ekonomiskt, flyttade de flesta svenskarna därifrån, varvid de mer senkomna – och därför fattigare – sicilianerna tog över.

Som intresserad såväl av USA – med ett års vistelse i Mellanvästerns gamla svenskbygder på CV:t – som av migration har jag ofta förvånats över att det inte har funnits någon ordentlig fackbok om utvandringen till Amerika, denna företeelse som präglat vårt kollektiva minne så starkt. Orsaken är möjligen både att Mobergs skönlitterära verk har trängt undan alternativen och att vi inte riktigt vill komma ihåg hur fattigt och eländigt vi hade det innan Sverige började liberaliseras i mitten av 1800-talet. Men nu har vi ett standardverk i ämnet, och det i tre vackra prestigeband utgivna av Albert Bonniers Förlag.

Den första delen som handlade om kolonialismen och USA:s grundande kom i våras. Där fick man läsa om alltifrån uppkomsten av New Sweden vid Delaware-floden och att New Yorks stadsdel Bronx fick sitt namn av Jonas Bronck från Sävsjö till den klassiska berättelsen om hur John Ericssons Monitor slog sydstaternas Merrimac i slaget vid Hampton Roads. Den tredje och sista delen, som behandlar flyttströmmarna västerut på 1900-talet, kommer våren 2015.

Få personer vore bättre lämpade än Lennart Pehrson att ta på sig uppgiften att fylla luckan. Han skriver bra, har gjort en väldig research och är skicklig på att använda personöden för att illustrera mer allmängiltiga skeenden och företeelser. Dessutom har han varit journalist i USA i över trettio år, vilket gör att han vet vad han talar om.

Om det inte var för ideologin. Pehrsons bok om USA tio år efter 11:e september, Ni har klockorna, vi har tiden, lade jag ganska fort ifrån mig; vänstervridningen blev för tydlig. I den första delen av utvandrartrilogin var det inte lika uppenbart, vilket gjorde att jag uppskattade boken. Men i den andra delen lyser Pehrsons socialism tyvärr igenom alltför väl, vilket ger en irriterande snedvridning av berättelsen. Med den brittiske marxisthistorikern Eric Hobsbawm som inspirationskälla ser han helt enkelt Amerikas modernisering som en kamp mellan arbete och kapital där arbetet förlorar. Det är med sorg i rösten/tangentbordet som Pehrson noterar att marxismen aldrig fick fotfäste i det amerikanska folkdjupet.

Precis som andra socialister är Pehrson motsägelsefull i sin analys. Å ena sidan var USA ett friare land med högre levnadsstandard än ”the old country” på andra sidan havet. Pigor fick både mycket högre lön och mer fritid i USA än de hade haft i Sverige. Å andra sidan var det ett samhälle som präglades av utsugning och hänsynslösa arbetsgivare.
Fattigdomen bland arbetarna var så utbredd att de tvingades bo i slummen, samtidigt som de lurades att acceptera systemet genom materialismens konsumtion. Å ena sidan präglades kapitalismen av tillväxt, å den andra av misär för de arbetande massorna. Jakten på pengar var lika förkastlig som bristen därpå.

Följande två meningar är typiska: ”Det var inte längre arbetets värde som ingav stolthet. Det var den personliga köpkraften som närde en självkänsla.” (s 104) Alienering heter det visst.

Så här skriver Pehrson vidare om Chicagos slakthus som massproduktionens pionjärer:

”Och högre löner”, har jag ilsket lagt till i marginalen. Men det är klart, ser man lönearbete på en fri marknad som utsugning, då spelar det ingen roll att det är just denna process – produktivitetsökningen – som gör att amerikanska arbetare i dag har det runt tjugo gånger bättre än då.

Det är synd på så rara ärter, som man kanske sade på Karl-Oskars tid. För i övrigt är det en ypperlig bok som den som kan se bortom det marxistiska perspektivet kan både njuta och lära sig något av.

Fredrik Segerfeldt är liberal författare och debattör.