Ta bort vårdnadsbidraget av rätt skäl

Folkpartiet vill avskaffa vårdnadsbidraget av integrationsskäl eftersom personer med utländsk bakgrund sägs vara överrepresenterade bland dem som tar ut bidrget. Det finns skäl att ifrågasätta om detta är en rimlig beskrivning.

Det finns många anledningar att vara skeptisk till det kommunala vårdnadsbidraget, men när det nu ser ut att falla är det i första hand med argumentet att det håller invandrade kvinnor borta från arbetsmarknaden. ”Vi motarbetar såväl integration som barnens utveckling om vi å ena sidan vill att nya svenskar ska integreras, men samtidigt betalar dem för att stanna hemma” har Folkpartiets Erik Ullenhag och Maria Arnholm konstaterat, och resonemanget låter onekligen logiskt.

Men argumentationen har ett problem. Nämligen att det har presenterats mycket få belägg för att detta faktiskt stämmer. Vårdnadsbidraget har varit igång i sex år, och trots det har inte Folkpartiets linje backats upp med vare sig statistik eller exempel. Ligger det någon sanning i påståendet, eller är det en obefogad farhåga?

SCB publicerade senast 2012 statistik över hur vårdnadsbidraget utnyttjas. 7 959 ansökningar om vårdnadsbidrag beviljades under 2011, vilket motsvarar 2,5 procent av alla föräldrar till barn mellan ett och tre år som bodde i kommuner med vårdnadsbidrag, eller 1,3 procent av alla föräldrar till barn mellan ett och tre år i hela landet.

92,1 procent av de som beviljades vårdnadsbidrag var kvinnor, 37,9 procent hade utländsk bakgrund.

Att kvinnorna är kraftigt överrepresenterade behöver man knappast dryfta om, men detta gäller även föräldraförsäkringen (och i fråga om den talar man hellre om piskor och morötter – kvotering och bonusar – än om avskaffande). 37,9 procent (knappt 3 000 personer) med utländsk bakgrund presenteras i sin tur ofta som en kraftig överrepresentation. Det finns skäl att fråga sig om det är en rimlig beskrivning.

Ser vi till det totala antalet föräldrar i Sverige med barn mellan ett och tre år 2011 var 26,6 procent utlandsfödda. Om uttaget av vårdnadsbidrag skulle ha varit proportionerligt utifrån befolkningens sammansättning skulle ungefär 2 100 personer med utländsk bakgrund ha lyft vårdnadsbidrag. Den kraftiga överrepresentationen av personer med utländsk bakgrund som ligger till grund för ett eventuellt avskaffande består alltså av ca 900 personer, vilket 2011 motsvarade ungefär 15 promille av befolkningen med utländsk bakgrund. I kontexten svensk arbetsmarknadsintegration framstår det som en ganska blygsam siffra.

Det bör också tilläggas att denna statistik gäller personer med utländsk bakgrund, alltså personer som antingen är födda utomlands eller som är födda i Sverige av två utrikesfödda föräldrar. Den tar inte hänsyn till hur länge människor bott i Sverige, varför de flyttat hit eller från vilken del av världen de kommer. Skulle motsvarande siffror redovisas utan hänsyn till finländare, polacker och andra grupper som i regel bott här länge och är förhållandevis välintegrerade är det möjligt att andelarna skulle öka. Men de numerära talen är likväl försvinnande små.

De underlag i form av offentliga utredningar som ofta används för att ge stöd till att vårdnadsbidraget har en segregerande effekt har ett par år på nacken, och vänder sig i första hand mot föräldraförsäkringen så som den såg ut fram tills 1 januari 2014. Föräldradagar kunde då sparas fram tills barnets åttaårsdag, och den som flyttade till Sverige med ett barn under åtta år fick också rätt till 480 föräldradagar som kunde tas retroaktivt. Detta system förändrades i slutet av 2013 med Göran Hägglund som ansvarig minister, bland annat för att undvika att invandrade kvinnor med äldre barn hålls borta från arbetsmarknad och svenskundervisning i många år.

Man skulle alltså kunna argumentera att den stora åtgärden för att komma till rätta med det integrationsproblem Folkpartiet beskriver redan är genomförd. Av Göran Hägglund.

Vårdnadsbidraget är långt ifrån okomplicerat och jag lutar själv åt att det måste bort. Uppfattningen att det rör sig om en återbäring av de dyra medel till barnomsorgen som man inte utnyttjar om man har barnen hemma kan vara lockande, men är oförenlig med den svenska välfärdsmodellen. Jag som aktivt avstår från att köra bil kan inte göra anspråk på en vägåterbäring och när jag ringer min bror Doktorn i stället för att uppsöka vårdcentralen kan jag inte göra anspråk på att få min vårdpeng tillbaka. Den ungdom som väljer att inte gå på gymnasiet kan inte få sin skolpeng utbetald för att fortbilda sig på egen hand. Man kan förespråka större reformer av välfärdssystemet, men fler inslag av det slaget skulle skapa ett administrativt monster.

Det är också en genuint dålig idé att ha två parallella system som syftar till samma sak – i det här fallet att möjliggöra för föräldrar att vara hemma med sina barn. För det finns redan föräldraförsäkringen och det är rimligare att laborera med den än att skapa nya, parallella system.

Att valfriheten i barnomsorgen skulle hotas av slopat vårdnadsbidrag är också ett ickeargument: det står var och en fritt att stå utanför systemet, på samma sätt som det står var och en fritt att föredra alternativmedicin framför konventionell sjukvård eller en fars på Oscarsteatern framför en kraftigt subventionerad helafton på Kungliga Operan. Alla alternativ måste inte vara skattefinansierade för att existera.

”Är man emot friår, sextimmars arbetsdag och medborgarlön så borde man rent logiskt vara emot vårdnadsbidraget också” konstaterade Birgitta Ohlsson när Alliansen var i opposition förra gången. Och det har hon naturligtvis rätt i: fler bidrag är inte vad Sverige behöver.

Men det integrationspolitiska argument som framför allt Folkpartiet använder sig av framstår som illa förankrat i verkligheten.

Henrik Sundbom är småbarnsfar i en familj som utnyttjat det kommunala vårdnadsbidraget.