Tänd en lampa, grädda en våffla, ta ett ägg till

Man trodde nästan att det kontraproduktiva samvetsdövarjippot äntligen var saligt avsomnat, men så kom ett mail. ”På lördag är det Earth Hour. Du glömmer väl inte att släcka?” Jodå, i år också, skriver Amanda Wollstad och manar till uppror mot miljörörelsens glädjelösa prästerskap.

Avsändaren var en av alla dessa kundklubbar man i något svagt ögonblick tecknar upp sig för i utbyte mot några procents rabatt på varan man precis tänkt köpa. Just denna tillhörande en kedja för korta varor i varierande kvalitet, de flesta i syntetmaterial och tvivelsutan producerade i fjärran östern. Ironin i att läxa upp sina kunder i miljömedvetenhet gick dem tydligen förbi, istället erbjöd de 10 % rabatt i sin webshopp fram till dess att jippot gick av stapeln.

Att erbjuda rabatten under själva Earth Hour hade kanske varit rimligare. Någonting ska väl den ömmande medelklassen ha att göra i mörkret och ett nytt raffsett är väl ett sätt så gott som något att dämpa sin weltschmerz. Handel bidrar i vart fall till världens utveckling, vilket knappast kan sägas om att släcka de kärnkraftstelsdrivna LED-lamporna och istället tända petroleumbaserade- och partikelspridande värmeljus i storpack.

Det har skrivits spaltmeter om vilken idiotisk symbolik som ligger i att släcka en lampa för att göra världen till en bättre plats. Inte minst under de år Earth Hour fortfarande var ”en grej” som engagerade inte bara privatpersoner med behov av att visa hur mycket mer upplysta än oss andra de var genom att sitta och kura i mörkret, utan även företag, kommuner och myndigheten. Nu tycks artiklarna från provokativa liberaler som istället tände varenda lampa i den centralt belägna bostadsrätten (bra sätt att få de där trasiga glödlamporna utbytta, för övrigt) lika frånvarande som engagemanget för påhittet i övrigt.

Det innebär dock inte att de hade fel. Och tyvärr inte heller att slaget är vunnet. Arenan har bara blivit en annan.

För behovet från eliten att manifestera hur mycket bättre man är och att distansera sig från populasen tycks omättligt. När kapitalismen gjort materiellt välstånd till snart var mans egendom går det inte längre att manifestera sitt värde genom att konsumera – då markerar man istället särart genom att avstå.

Det senaste slaget står om mobiliteten. En god människa lägger tusentals kronor och åtskilliga semesterdagar – eller oredovisade ”jobba på distans”-timmar – på att åka tåg till solen och värmen. Den som saknar sådana resurser och faktiskt behöver vara på sitt arbete för att arbeta gör bäst att bli där man är född. Resande ska återigen bli för de bättre bemedlade, eller
bara för de som är lite bättre. Det är ju ”ingen rättighet” att åka till Kanarieöarna på solsemester – och tydligen inte heller att bestämma över sin egen tid och sina egna resurser.

Nej, en god människa späker sig även i sekulariseringens tidevarv, och berättar så gärna för den grå massan vilket helvete som väntar den som inte böjer sig för överhetens bud. Kyrkans roll må ha övertagits av miljörörelsens, men argumenten är den samma. Vet din plats och gör som du blir tillsagd.

Nästa vecka är det långfredagen. Svensk Tidskrift kommer av tradition och ett visst mått av konservatism inte ut. Men vi vill ändå uppmana till ett lagom liberalt uppror.

Tänd en lampa. Grädda en våffla. Ta ett ägg till. Och en biltur, eller bjud en långväga gäst. Njut alla de frukter civilisationen skänkt.

Det är genom handel, resor och utveckling vi kommer vidare – inte genom skam.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift