Tänk på en kanon!

Nu är det på allvar dags att föra in kanontänkandet i skolan – såväl i historia som i svenska och litteraturhistoria. Där finns nämligen den lägereld vi kan samlas krig och den gemenskap som efterlyses i så många debatter, menar Peter J Olsson.

För två veckor sedan skrev jag om skolverkets förslag om ämnet historia i grundskolan. Sedan dess har det mest konstiga förslaget, det att rensa bort antiken helt och mycket av allt utom den modernaste perioden ur läroplanen, sakats och skolverket har gjort en mindre pudel.

Nu var jag inte ensam om att kritisera förändringen, skället har kommit från alla håll. När Smedjan, Aftonbladet och Tidningen Nu förenas så är det svårt att hålla emot.

Debatten slutar inte med detta skulle jag tro, frågan är vad som händer med det problem som skolverket ville lösa – att antalet timmar avsatta för historia inte räcker till. Ska allt tunnas ut istället?

Som jag uppmärksammade i min förra artikel fanns det ju även en positiv del i skolverkets förändring, nämligen den metodkritiska. Många har ju varit förvånade över hur ganska märkliga metoder blivit allenarådande redan i högstadiet – kort sagt snackepellarna och google-ekvilibristerna har belönats, medan de som lärt sig fakta fått svårare. Diskutera och analysera har varit finare än att kunna.

Där ville skolverket ha mer betoning på fakta och kunskaper.

Hoppas inte detta A-barn slängs ut med badvattnet.

Men vilka kunskaper man ska tillägna sig är en annan femma. Som många påpekat är slakten av antiken bara en aspekt på en ny kunskapsinställning. En som märks inte bara i förslagen om historieämnet, utan även i svenska språket. Antiken ska bort för att en mer matnyttig modern historia – kanske de senaste decenniernas – ska få plats. I svenska sägs man skippa sagor, lyrik och annat för mer uppfostrande texter. Maken till skola i den härskande klassens tjänst har man inte sett sedan 1800-talet, och då präglades ändå folkskolan av en vilja att lära ut sanningen.

Man kan misstänka att det halvsmälta tankar om normkritik (vara mot de normer som inte är vänster men försvara de normer som är vänster) eller att motverka ”toxisk maskulinitet” (alla mer fysiska lekar oavsett om det är pojkar eller flickor som utövar dem).

Frågan är om det inte är dags för en ordentlig kulturkamp om skolan. Det är på tiden. Borgerligheten har länge ansett att politiken inte ska lägga sig i skolan. Och det är egentligen en klok synpunkt, men inte om det lämnar fältet fritt för dem inte känner den begränsningen. Den gamla ABF-arbetarrörelsen med sitt ”från mörkret stiga vi mot ljuset” har samtidigt också den kapitulerat för radikala kretsar inom partiet.

Jag tror det vore nyttigt att tänka i termer av en kanon. En kanon är alltså en samling texter eller kunskaper som alla lär sig och som sedan bildar en gemensam bas. Man får då ställa några frågor: Vad ska man som svensk kunna av gemensamma historian och litteraturen? Vilket syfte har själva ämnena.

Historia ger trevliga bieffekter i källkritik och att lära sig att historien visar att man kan göra på olika sätt och tänka olika – det förflutna är ett främmande land och man gör saker annorlunda där, som historikern LP Hartley skrev.

Men den svenska historien och den inhemska kulturen är också något som kan binda samman oss som bor här. Vi får kunskaper om hur man levt och hur landet långsamt odlats upp för att sedan stöpas till en nation. Genom att alla kan relatera till Gustav Vasa vinner man förståelse för hur staten är uppbyggd.

Samma sak gäller den svenska litteraturen. Genom att läsa om både svensk Och utländsk litteratur ökar man sina kunskaper om den mänskliga tanken och naturen. Och känslan att stava sig igenom runinskrifter eller ha hört de kändaste dikterna deklameras är ovärderlig.

Är då inte detta samma folkuppfostran som jag ironiserade över?

Inte riktigt, det är en skillnad på att itutas moraliska handlingskrafter i sig och att få kunskaper sig och som som sedan kan användas till att hitta en samhörighet. Skillnaden är att kunskaperna kan tolkas på andra sätt, moralkakor kan bara accepteras eller avvisas; avvisas de finns ingen mening kvar.

Tänker man ett steg till och förenar kanon med att det ingår minst en kronologiskt upplagd historiebok, en litteraturhistoria och en antologi till alla elever så har dessa kvar något.

Träffade på kyrkkaffe härförleden en pensionerad akademisk lärare. Han visade upp sin gamla litteraturhistoria från gymnasiet som han fortfarande använde. Där fanns korta fakta – visserligen bara fram till 50-talet, men det är ju lätt att fylla på.

Detta kanontänkande borde passa i dessa dagar när det är mycket tal om den gemensamma lägerelden och bristen på sammanhållning. De som drar upp eldandet brukar mena att public service ska sköta det, men augusti 2019 var inte bra för Sveriges Television: Räckvidden gick ner under 50 procent av befolkningen, och samtidigt meddelar Sveriges Radio att man helt gör om P3 – tydligen har marknadsandelen i målgruppen unga sjunkit till 12 procent.

Då kanske tanken på en svensk litteraturkanon och en svensk historiekunskaper vore bra mycket effektivare.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne