Tankar efter Imre Kertész

Igår avled författaren, förintelseöverlevaren och nobelpristagaren Imre Kertész. Ola Mårtensson minns hans författargärning med tacksamhet.

”För ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”. När Nobelpriset i litteratur tillkännagavs hösten 2002, var det så motiveringen löd.

Igår, den 31 mars, avled Imre Kertész 86 år gammal.

Tonåringen som deporterades till förintelseläger och den vuxne mannen som lever sina dagar bakom järnridån i det kommunistiska Ungern är vad som främst präglat författaren Kertész. De egna upplevelserna omsatta i ord fyller karaktärerna i hans böcker.

Den troligen mest lästa – Mannen utan öde – gavs ut första gången 1975 och mottogs med tystnad i Kertész hemland. En förträngningens reaktion, utan tvekan. Handlingen: en tonårings kamp för överlevnad i förintelselägret.

De blir färre och färre, de som överlevde förintelsen, de som på något vis klarade av att leva efter all den mänskliga ondska och det moraliska förfall som de drabbades av. Enskilda människors tystnad som blev till kontinentens stora katastrof. Jag ber en tacksamhetens bön för allt de skrivit, för att de format sina upplevelser till ord för alla oss som inte var med, för alla dem som kommer sen.

Det kan kännas hopplöst ibland, kan vi verkligen nå en värld helt utan totalitarismens idéer? Något vaccin mot totalitarism lär inte framställas. Men att läsa litteraturen från dem som varit med, låta den leva, är ett sätt att inte ge upp.

Kertész i Mannen utan öde: ”Huvudsaken är att vi inte ger upp: det blir alltid på något vis, för det har aldrig varit så att det inte har varit på något vis – som Bandi Citrom lärde mig, och han i sin tur hade tillägnat sig denna visdom i arbetslägret.”

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på KD:s riksdagskansli.