The First Spouse
1996
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVEN OTTO LITTORIN:
The Fi rs t Spouse
SA är den poli- First Spouse”. Hon, for det är det dentfrun Hillary Rodham Clinton,
tiska korrekt- hon hittills alltid varit, kallas The och Mainie Eisenhower, som var
en artikel
hetens forlovade
land. Som jag
tidigare beskrivit
SAF-tidningen
First Lady, med versala initialer och
allt.
Skarp kontrast
Näringsliv tar t ex min amerikanska Det där med versalerna kan forleda
dator spader när jag använder vad jag en att bunta samman alla presidenttror är det neutralt beskrivande ordet fruar till en relativt homogen grupp
”woman”. En liten dialogruta tillbakadragna hemmafruar. Inget
poppar upp på skärn1en och säger till kunde vara längre från sanningen.
mig att inte använda s k ”köns- Tvärtom. Bland presidentfruarna
specifika termer” och råder mig istäl- finns den tjusiga Jackie Kennedy,
let att använda ord som ”persons, som charmade en hel värld med sin
human beings or individuals”. grace och finess. Där fanns Lady Bird
Orsaken, vet min dator att berätta, Johnson som var en nog så hälsosam
är att ordet ”kvinna” kan väcka anstöt hos somliga läsare. ”Spouse” är
det korrekta, könsneutrala ordet.
Detta till trots är det ingen som
ännu, mig veterligen, kommit på att
kalla presidentens äkta hälft för ”The
kontrast. Eller vad sägs om Nancy
Reagan och hennes tro på astrologi
och siffern1agi?
Under 1900-talet finns det emellertid knappast någon större kontrast
än den mellan den nuvarande presiMrs. Ike, Memories and Rejlections on the Life of Marnie Eiswhower av Susan
Eisenhower, Farrar, Strauss and Giroux, 1996 och The Seduction of Hillary
Rodham av David Brock, The Free Press, (1996)
44 SVEN SK T ID SKRIFT
First Lady 1952-60.
Femtiotalet var de riktiga gyllene
åren, då det amerikanska välståndet
blev uppenbart – och tillgängligt –
for allt fler. Bilen är nog den främsta
exponenten for den nyvunna
rikedomen – blänkande krom, fenor,
blanka däck och skinande hårpomada. Rocken gjorde sitt intåg och
avlöste jazz och swing som ungdomens främsta musiksmak. Femtiotalet var det forsta riktigt moderna
årtiondet.
Femstjärnig presidentgeneral
Under åtta av dessa år var Dwight D.
(Ike) Eisenhower president. Ike var
den femstjärnige generalen, hjälten
från kriget, som lyckades avsluta
Koreakriget och undvika Vietnam.
Inflationen var under full kontroll
och den federala budgeten balanserad.
Under Eisenhowers presidenttid
togs också de forsta stegen bort från
rasdiskriminering. Mot guvernörens
vilja drev han t ex igenom skolbussningen i Little Rock, Arkansas, i
vad som ofta beskrivs som startskottet
for civil rights-rörelsens framsteg på
60-talet.
Under denna tid var Manlie Eisenhower First Lady – rikets mäktigaste
dam. Om hon hade levat hade hon
fYllt 100 år i november 1996. Med
anledning av det har hennes sondotter, Susan Eisenhower, kommit
ut med en biografi som beskriver
kvinnan bakom generalen och
presidenten som hon kom att gifta sig
med.
Ikes och Marnies USA
Den där ordalydelsen blev rätt
”kvinnan bakom mannen”. När man
läser biografin blir man raskt överrygad om att Manlie Eisenhower var
ett barn av sin tid, en produkt av ett
tryggt, säkert, forutsägbart och
konservativt USA.
Det är till Ike och Manlies tid
många amerikanska konservativa
längtar tillbaka. Då det var en general
i Vita Huset, och en First Lady som
höll sig från politiken och ägnade sig
åt att sy och arbeta med sociala frå-
gor.
Innebär det att det är rätt att fuysa
åt Manlie Eisenhowers val och forringa hennes gärning? Absolut inte.
Att läsa boken om hennes liv är
istället en spännande berättelse över
ett mycket amerikanskt kvinnligt
levnadsöde under 1900-talet.
Manlie Eisenhowers mamma var
invandrad svenska och hette Elvira
Carlsson. På pappans sida var invandrarna från England. Hon faddes
och växte upp i relativt små omständigheter i Boone, Iowa, bara
decennier efter det att järnvägen
kon11Tlit till stan.
Mamie gifte sig med Dwight
Eisenhower, en ung karriännilitär,
som hon sedan inte såg mycket av i
flera decennier medan han for jorden
runt på olika kommenderingar. En
av Eisenhowers assistenter skrev
senare en bok som hette My Thirty
Years With Eiser1hower. När den kom
ut skämtade Manlie att hennes
memoarer skulle heta My Thirty Years
Without Eisenhower!
Manlie Eisenhower beskrivs som
sinnebilden av en snäll och lojal
hemmafru i det tidiga 50-talet.
Hennes insatser under valkampanjen
1952 var ett tidigt exempel på hur
viktiga kandidaternas fruar kommit
att bli i valrörelser. Efter valet
kommenterade någon hennes insatser med att säga att ”Mamie bidrog
med nlinst 50 elektorsröster” bara
genom att vara sig själv och ha så bra
kontakt med folk.
Den som läser biografin om
Manlie for att ra veta hur hon fungerade som (infonnell) rådgivare åt
sin man, presidenten, blir besviken.
Manlie hade en klar uppfattning om
hennes roll som First Lady. ”Folket
valde inte mig, de valde Ike till USAs
president” lär hon ha avfärdat någon
som ville veta hennes officiella ståndpunkt i en fråga.
Hennes raka motsats är Hillary
Clinton, den nuvarande presidentSVEN SK TIDSKRIFT
frun. Hon är foremålet for den andra
biografin – The Seduction of Hillary
Rodham. Författare är David Brock,
journalist på American Spectator och
ofta kallad ”högerns Bob W oodward”.
Om boken om Eisenhower känns
som ett väl familjärt porträtt, så är
Brocks bok desto mera intressant.
Det hade varit mycket mera forutsägbart om Brock, som var den som
forst avslöjade historien om att Bill
Clinton som guvernör i Arkansas
använt sina säkerhetsmän for att ragga
tjejer, hade skrivit ytterligare en i
raden av dessa anti-Hillary-böcker.
Men det har han inte.
Istället har Brock gjort något så
ovanligt som ett mångfacetterat och
brett perspektiv av en levande och i
högsta grad kontroversiell person.
Framgångsrik 90-talskvinna
Om Manlie var en ikon for 50-talet
så är Hillary i minst lika hög grad
sinnebilden for en framgångsrik
medelålders amerikansk kvinna på
90-talet. Hennes egna karriär har gått
som tåget. Redan i gynmasiet var
hon aktiv i diskussionsklubben, hon
satt i redaktionen for skoltidningen
och var ordforande får skolbalskonmlitten. Hillary var senare ordforande for den lokala Young
Republican-gruppen.
Det var Vietnam som fick henne
att byta parti och bli demokrat. Vietnam kom också, enligt Brock, att på-
verka hennes val av universitet. Det
blev Yale Law School, där hon kom
att möta sin själsfrände- Bill Clinton.
45
l boken beskriver Brock hur paret
Clinton arbetat sida vid sida for att nå
politiska mal, hur Hillary hjälpt Bill
att oropositionera sig efter valforluster och hur Hillary och Bill
hela tiden arbetat tillsatmnans for att
ta sig framåt.
Vill man vara elak kan man bekriva Clintons som ett osedvanligt
streberaktigt par, i ett skandalomsusat
äktenskap där makt och pengar är de
främsta drivkrafterna.
Men när man läst Brocks mångfacetterade bok börjar man se konturerna av en annan bild, den av ett
par som, gemensamt, driver politiska
fragor och som strävar efter makt att
46
forändra. Hillary beskrivs som den
intelligentare av de bägge, men där
Bill har ett stort matt av vad nun
farn1or kallade ”fodgeni”, en stor
portion ambition i kombination med
finurlighet nog att ta sig fram här i
världen.
Att ha fodgeni och intelligens är
väl inte fel, liksom man måste beundra hängivenhet till politiska mål.
Problemet med Clintons är bara att
de politiska målen verkar växla hela
tiden beroende pa vart vaJvindarna
blåser. Som cyniker måste man undra
om makten blivit målet snarare än
redskapet.
Inte heller på den fragan är Brocks
SV EN SK TID S KIUFT
svar enkelt. Tvärtom, Brock ser och
redovisar de många politiska och
personliga krumbukterna i Hillarys
liv, men beskriver också hennes
övertygelse (som i och for sig kan
variera men som alltid är intensiv)
och hennes politiska kraft, den som
gjort henne till formedligen 1900-
talets viktigaste inforn1ella, icke-valda
ledare.
För den som vill hitta nya
skandaler att forlöjliga Hillary elinton med är Brocks bok inget att ha.
Men den som vill forstå de bägge
Clintons drivkrafter har mycket att
hämta.
För flera år sedan var foljande
klistern1ärke inte helt ovanligt på
amerikanska bilar: ”Impeach President Clinton – and her husband,
too”. (Ung.=Avsätt president Clinton – liksom hennes man.)
Då forlöjligades Hillary Clinton for
hennes tydliga politiska ambitioner,
for hennes misslyckande när det
gällde att foreslå nya regler for sjukforsäkringssystemet och for WhitewaterskandaJen.
Idag har det mesta av de tongångarna tystnat. Folk har vant sig –
kanske inte vid skandalerna men vid
att de numera har en intelligent
presidentfru, en kvinna som inte
väljer ett lugnt liv i skuggan av sin
man som Mamie Eisenhower.
Oavsett vad man tycker om Hillary Clintons politiska å ikter måste
man konstatera att tiden då presidentfruar nöjde sig med att byta
gardiner i Vita Huset är över. Och
tur är väl det.
The Fi rs t Spouse
SA är den poli- First Spouse”. Hon, for det är det dentfrun Hillary Rodham Clinton,
tiska korrekt- hon hittills alltid varit, kallas The och Mainie Eisenhower, som var
en artikel
hetens forlovade
land. Som jag
tidigare beskrivit
SAF-tidningen
First Lady, med versala initialer och
allt.
Skarp kontrast
Näringsliv tar t ex min amerikanska Det där med versalerna kan forleda
dator spader när jag använder vad jag en att bunta samman alla presidenttror är det neutralt beskrivande ordet fruar till en relativt homogen grupp
”woman”. En liten dialogruta tillbakadragna hemmafruar. Inget
poppar upp på skärn1en och säger till kunde vara längre från sanningen.
mig att inte använda s k ”köns- Tvärtom. Bland presidentfruarna
specifika termer” och råder mig istäl- finns den tjusiga Jackie Kennedy,
let att använda ord som ”persons, som charmade en hel värld med sin
human beings or individuals”. grace och finess. Där fanns Lady Bird
Orsaken, vet min dator att berätta, Johnson som var en nog så hälsosam
är att ordet ”kvinna” kan väcka anstöt hos somliga läsare. ”Spouse” är
det korrekta, könsneutrala ordet.
Detta till trots är det ingen som
ännu, mig veterligen, kommit på att
kalla presidentens äkta hälft för ”The
kontrast. Eller vad sägs om Nancy
Reagan och hennes tro på astrologi
och siffern1agi?
Under 1900-talet finns det emellertid knappast någon större kontrast
än den mellan den nuvarande presiMrs. Ike, Memories and Rejlections on the Life of Marnie Eiswhower av Susan
Eisenhower, Farrar, Strauss and Giroux, 1996 och The Seduction of Hillary
Rodham av David Brock, The Free Press, (1996)
44 SVEN SK T ID SKRIFT
First Lady 1952-60.
Femtiotalet var de riktiga gyllene
åren, då det amerikanska välståndet
blev uppenbart – och tillgängligt –
for allt fler. Bilen är nog den främsta
exponenten for den nyvunna
rikedomen – blänkande krom, fenor,
blanka däck och skinande hårpomada. Rocken gjorde sitt intåg och
avlöste jazz och swing som ungdomens främsta musiksmak. Femtiotalet var det forsta riktigt moderna
årtiondet.
Femstjärnig presidentgeneral
Under åtta av dessa år var Dwight D.
(Ike) Eisenhower president. Ike var
den femstjärnige generalen, hjälten
från kriget, som lyckades avsluta
Koreakriget och undvika Vietnam.
Inflationen var under full kontroll
och den federala budgeten balanserad.
Under Eisenhowers presidenttid
togs också de forsta stegen bort från
rasdiskriminering. Mot guvernörens
vilja drev han t ex igenom skolbussningen i Little Rock, Arkansas, i
vad som ofta beskrivs som startskottet
for civil rights-rörelsens framsteg på
60-talet.
Under denna tid var Manlie Eisenhower First Lady – rikets mäktigaste
dam. Om hon hade levat hade hon
fYllt 100 år i november 1996. Med
anledning av det har hennes sondotter, Susan Eisenhower, kommit
ut med en biografi som beskriver
kvinnan bakom generalen och
presidenten som hon kom att gifta sig
med.
Ikes och Marnies USA
Den där ordalydelsen blev rätt
”kvinnan bakom mannen”. När man
läser biografin blir man raskt överrygad om att Manlie Eisenhower var
ett barn av sin tid, en produkt av ett
tryggt, säkert, forutsägbart och
konservativt USA.
Det är till Ike och Manlies tid
många amerikanska konservativa
längtar tillbaka. Då det var en general
i Vita Huset, och en First Lady som
höll sig från politiken och ägnade sig
åt att sy och arbeta med sociala frå-
gor.
Innebär det att det är rätt att fuysa
åt Manlie Eisenhowers val och forringa hennes gärning? Absolut inte.
Att läsa boken om hennes liv är
istället en spännande berättelse över
ett mycket amerikanskt kvinnligt
levnadsöde under 1900-talet.
Manlie Eisenhowers mamma var
invandrad svenska och hette Elvira
Carlsson. På pappans sida var invandrarna från England. Hon faddes
och växte upp i relativt små omständigheter i Boone, Iowa, bara
decennier efter det att järnvägen
kon11Tlit till stan.
Mamie gifte sig med Dwight
Eisenhower, en ung karriännilitär,
som hon sedan inte såg mycket av i
flera decennier medan han for jorden
runt på olika kommenderingar. En
av Eisenhowers assistenter skrev
senare en bok som hette My Thirty
Years With Eiser1hower. När den kom
ut skämtade Manlie att hennes
memoarer skulle heta My Thirty Years
Without Eisenhower!
Manlie Eisenhower beskrivs som
sinnebilden av en snäll och lojal
hemmafru i det tidiga 50-talet.
Hennes insatser under valkampanjen
1952 var ett tidigt exempel på hur
viktiga kandidaternas fruar kommit
att bli i valrörelser. Efter valet
kommenterade någon hennes insatser med att säga att ”Mamie bidrog
med nlinst 50 elektorsröster” bara
genom att vara sig själv och ha så bra
kontakt med folk.
Den som läser biografin om
Manlie for att ra veta hur hon fungerade som (infonnell) rådgivare åt
sin man, presidenten, blir besviken.
Manlie hade en klar uppfattning om
hennes roll som First Lady. ”Folket
valde inte mig, de valde Ike till USAs
president” lär hon ha avfärdat någon
som ville veta hennes officiella ståndpunkt i en fråga.
Hennes raka motsats är Hillary
Clinton, den nuvarande presidentSVEN SK TIDSKRIFT
frun. Hon är foremålet for den andra
biografin – The Seduction of Hillary
Rodham. Författare är David Brock,
journalist på American Spectator och
ofta kallad ”högerns Bob W oodward”.
Om boken om Eisenhower känns
som ett väl familjärt porträtt, så är
Brocks bok desto mera intressant.
Det hade varit mycket mera forutsägbart om Brock, som var den som
forst avslöjade historien om att Bill
Clinton som guvernör i Arkansas
använt sina säkerhetsmän for att ragga
tjejer, hade skrivit ytterligare en i
raden av dessa anti-Hillary-böcker.
Men det har han inte.
Istället har Brock gjort något så
ovanligt som ett mångfacetterat och
brett perspektiv av en levande och i
högsta grad kontroversiell person.
Framgångsrik 90-talskvinna
Om Manlie var en ikon for 50-talet
så är Hillary i minst lika hög grad
sinnebilden for en framgångsrik
medelålders amerikansk kvinna på
90-talet. Hennes egna karriär har gått
som tåget. Redan i gynmasiet var
hon aktiv i diskussionsklubben, hon
satt i redaktionen for skoltidningen
och var ordforande får skolbalskonmlitten. Hillary var senare ordforande for den lokala Young
Republican-gruppen.
Det var Vietnam som fick henne
att byta parti och bli demokrat. Vietnam kom också, enligt Brock, att på-
verka hennes val av universitet. Det
blev Yale Law School, där hon kom
att möta sin själsfrände- Bill Clinton.
45
l boken beskriver Brock hur paret
Clinton arbetat sida vid sida for att nå
politiska mal, hur Hillary hjälpt Bill
att oropositionera sig efter valforluster och hur Hillary och Bill
hela tiden arbetat tillsatmnans for att
ta sig framåt.
Vill man vara elak kan man bekriva Clintons som ett osedvanligt
streberaktigt par, i ett skandalomsusat
äktenskap där makt och pengar är de
främsta drivkrafterna.
Men när man läst Brocks mångfacetterade bok börjar man se konturerna av en annan bild, den av ett
par som, gemensamt, driver politiska
fragor och som strävar efter makt att
46
forändra. Hillary beskrivs som den
intelligentare av de bägge, men där
Bill har ett stort matt av vad nun
farn1or kallade ”fodgeni”, en stor
portion ambition i kombination med
finurlighet nog att ta sig fram här i
världen.
Att ha fodgeni och intelligens är
väl inte fel, liksom man måste beundra hängivenhet till politiska mål.
Problemet med Clintons är bara att
de politiska målen verkar växla hela
tiden beroende pa vart vaJvindarna
blåser. Som cyniker måste man undra
om makten blivit målet snarare än
redskapet.
Inte heller på den fragan är Brocks
SV EN SK TID S KIUFT
svar enkelt. Tvärtom, Brock ser och
redovisar de många politiska och
personliga krumbukterna i Hillarys
liv, men beskriver också hennes
övertygelse (som i och for sig kan
variera men som alltid är intensiv)
och hennes politiska kraft, den som
gjort henne till formedligen 1900-
talets viktigaste inforn1ella, icke-valda
ledare.
För den som vill hitta nya
skandaler att forlöjliga Hillary elinton med är Brocks bok inget att ha.
Men den som vill forstå de bägge
Clintons drivkrafter har mycket att
hämta.
För flera år sedan var foljande
klistern1ärke inte helt ovanligt på
amerikanska bilar: ”Impeach President Clinton – and her husband,
too”. (Ung.=Avsätt president Clinton – liksom hennes man.)
Då forlöjligades Hillary Clinton for
hennes tydliga politiska ambitioner,
for hennes misslyckande när det
gällde att foreslå nya regler for sjukforsäkringssystemet och for WhitewaterskandaJen.
Idag har det mesta av de tongångarna tystnat. Folk har vant sig –
kanske inte vid skandalerna men vid
att de numera har en intelligent
presidentfru, en kvinna som inte
väljer ett lugnt liv i skuggan av sin
man som Mamie Eisenhower.
Oavsett vad man tycker om Hillary Clintons politiska å ikter måste
man konstatera att tiden då presidentfruar nöjde sig med att byta
gardiner i Vita Huset är över. Och
tur är väl det.