The Hobbit
Dessvärre en mycket dålig film

Less is more är ett uttryck som uppenbarligen inte existerar för Peter Jackson, skriver Lars Anders Johansson.

I veckan gjorde jag min plikt och masade mig iväg till Filmstaden för att se den sista delen i Peter Jacksons senaste Tolkientrilogi, The battle of five armies. Precis som i fallet med de två föregående delarna blev även denna film en besvikelse, trots att förväntningarna sänkts för varje del. Problemen är alltjämt desamma, fast accentuerade: en övertro på den digitala teknikens välsignelsebringande effekter och en fullständig brist på känsla för den alldeles speciella sagoatmosfär som gör Tolkiens berättelser så speciella och som gjort dem till 1900-talets mest lästa skönlitteratur.

Efter att ha sett de tre Hobbitfilmerna inser jag att det enda utöver stundtals lysande skådespelarinsatser, som räddar de tre första filmerna i Sagan om ringen-trilogin är att Peter Jackson för den visuella framställningen av Midgård lutar sig tungt på illustratören Alan Lee. Lee är förmodligen den sentida illustratör som ligger närmast Tolkiens egna illustrationer, inte avseende teknik (Tolkiens teckningar är i ett slags stiliserad jugendstil, inte olik William Morris), utan avseende motiven. Tack vare Alan Lees insatser skapade Jackson i LOTR-filmerna en visuell framställning av Midgård som man som inbiten Tolkiennörd kunde känna sig till freds med. Detta borgade för ett visst överseende med det våld som begicks på handlingen och som skapade en hel del logiska luckor.

I Hobbitfilmerna har Jackson frångått denna princip och istället gått all in avseende svulstighet och action. Tempot är högt från första stund och någon stämningsfull sagoatmosfär infinner sig aldrig. Detta trots att The Hobbit i bokform är betydligt mer av mysig sagobok och betydligt mindre av episk sword and sourcery-fantasy. I Jacksons tappning blir det precis tvärtom. Vilket förmodligen kommer att te sig märkligt för den som i framtiden ser filmerna i rätt ordning, det vill säga de tre Hobbitfilmerna först som ett slags upptrappning inför de storslagna händelserna i ringentrilogin.

Less is more är ett uttryck som uppenbarligen inte existerar i Peter Jacksons medvetande. Allt skall tänjas till bristningsgränsen: en grotta är inte bara en grotta utan ett gigantiskt system av underjordiska hallar, en grupp vättar är inte en grupp utan en myriad av tusentals vättar som myllrar fram likt insekter. Varför skildra en skärmytsling när man kan förvandla minsta konfrontation till ett enormt fältslag? En stor skatt är inte heller en stor skatt utan drivor och åter drivor av guldmynt så långt ögat når. Konsekvensen av denna benägenhet att brassa på för fullt från första stund blir att eventuella upptrappningseffekter helt uteblir, vilket gör det svårt att som tittare bli berörd eller imponerad när de verkligt storslagna scenerna inträffar, eftersom de inte avviker från det som varit dittills.

Greppet att tänja ut den egentligen ganska korta boken till en trilogi av samma dimensioner som Sagan om ringen gör att Jackson olyckligtvis skapar en massa bihandlingar som inte tillför berättelsen något. Mest påträngande är den smått genanta kärlekshistorien mellan alvkvinnan Tauriel (Evangeline Lilly) en figur påhittad av Jackson och hans team och dvärgen Kili (Adrian Turner), förmodligen för att tillfredsställa Hollywoodlogikens krav på en romantisk dimension.

Andra sidohistorier syftar till att knyta ihop berättelsen med den större berättelsen om Midgård från sagan om ringen. Dessa sidohistorier visar dock högst explicit och påtagligt episoder och företeelser som endast antyds i böckerna, vilket berövar dem deras mytiska karaktär. När Gandalf reser till dol Guldur för att konfronteras med Sauron berövas denna plats sin egenskap av mystisk och farlig plats i fjärran varifrån ondskan emanerar. Att episoderna från dol Guldur dessutom är uselt animerade gör inte saken bättre.

Just denna förkärlek för datoranimering är vad som förstörde den senare generationen Star Warsfilmer, liksom de sista Alienfilmerna. När skall regissörerna bakom fantasy och science fiction lära sig att modeller alltid är snyggare än datoranimeringar, och att ny animationsteknik inte motiverar luckor i storyn eller överdrivna proportioner? En arme måste inte vara gigantisk bara för att det går att göra den så med teknikens hjälp.

The battle of five armies är dessvärre en mycket dålig film, från början till slut. Manuset haltar och är fullt av logiska luckor, sidohistorierna känns påklistrade, den visuella miljön är överdriven och konstlad, skådespeleriet ingen höjdare, i den mån något utrymme för sådant ens lämnas, för trilogins sista del är egentligen mest en utdragen uppvisning av groteskt övervåld. Stridsscenerna är många och långa, från öppningsscenen där draken Smaug skövlar sjöstaden Esgaroth till slutstriden på en bergstopp, en strid som aldrig tar slut, vilket förvisso är en känsla man har mest hela tiden under filmen, medan avhuggna huvuden flyger till höger och vänster.

Det är bara att beklaga att en ny generation kommer att möta Tolkien i Peter Jacksons splattertappning. Nu fasar jag inför den dag då Jackson lyckas köpa loss filmrättigheterna till Silmarillion och De förlorade sagornas bok. Fast å andra sidan kanske dessa pompösa berättelser från första och andra åldern lämpar sig bättre för Jacksons svulstiga sinnelag än de betydligt mer jordnära historier från tredje åldern som han nu jämnat med marken.

Lars Anders Johansson är kulturredaktör i Svensk Tidskrift.