The King’s Speech
Film
The King´s Speech
Regi: Tom Hooper
Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Guy Pearce, Derek Jacobi m fl.
 |
|
|---|---|
|
|
Tolv Oscarsnomineringar gör The King´s Speech till en av filmvärldens braksuccéer just nu. Det har den varit länge i Storbritannien, nu med utsålda biografer men också långt före den brittiska premiären på nyåret då filmen var ett dagligt samtalsämne i alla medier.
Vad var förklaringen – det gällde dock en film som nästan ingen dittills hade sett? Colin Firth som kung George VI, förstås; en väletablerad, skicklig, uppskattad skådespelare i en praktroll är ett osvikligt lockbete. En något djupare förklaring gäller ämnet och tiden; under 30-talets sista hälft förberedde sig Storbritannien inte bara för krig utan var dessutom skådeplats för ett delikat familjekrig på Buckingham Palace. Perioden är på alla möjliga sätt synnerligen omhuldad i brittisk historieskrivning. Gamle kung George V dör och efterträds av äldste sonen, prinsen av Wales, som olämpligt nog håller sig med en amerikansk väninna som är på väg att skiljas för andra gången.
Omständigheterna kastade in monarkin i en kris men gav också upphov till en politisk kris just på randen till ett krig som närmade sig med stormsteg. Krisen gick in i ett akut skede när Edward VIII envist hävdade att han tänkte gifta sig med Wallis Simpson – trots familjens små omtänksamma råd som gick ut på att det borde väl räcka att han höll henne som älskarinna. När kungen framhärdade lär förslaget om ett morganatiskt äktenskap ha framkastats av Churchill – och förkastats av kungen. Utsikterna att inte ha en krönt drottning vid sin sida utan en privathustru som helst aldrig skulle synas passade inte alls kungen, och allra minst den extravaganta Mrs Simpson…
Det är här, när snaran dras åt för lillebror Albert, hertigen av York, filmen har sin brännande utgångspunkt. Bertie, som han kallas i familjen, lämpar sig föga för offentlighet på grund av sin grava stamning. Så länge pappa levde sökte denne med alla möjliga grymma medel tvinga Bertie att tala och framträda offentligt; med radion som ett allt viktigare medium hade kraven på en kunglig person förändrats – det handlar inte längre bara om att se snygg ut i uniform och att inte trilla av hästen, dundrar konungen till den panikslagne sonen.
När Edward VIII abdikerar och med sin Wallis drar iväg till franska Rivieran och ett guldkantat liv som hertigparet av Windsor får en ångestladdad Bertie kliva upp på tronen. Colin Firth är praktiskt taget säkrad en Oscar som bästa skådespelare för en prestation som är oerhört fängslande och måste ha ställt makalösa fysiska krav. Aldrig tidigare har ett struphuvud fått arbeta så på film, som Times kritiker uttryckte saken. Men också Geoffrey Rush som talterapeuten Lionel Logue gör en enastående insats; den absurda, rörande och komiska kontakt som utspelar sig mellan majestätet och den självlärde australiske terapeuten utgör den laddade kärna ur vilken filmen växer till en säregen berättelse om en säregen epok i brittisk historia.
Filmiskt, däremot, är The King´s Speech inte märkvärdig; den vare sig förnyar eller utvecklar filmmediet utan berättar, med sedvanlig brittisk kvalitetskänsla och i traditionell form, det som skall berättas. Regissören Tom Hooper har satsat allt på relationsdramat vari också George VI:s hustru har en nyckelroll. Stundtals något karikerat men oftast väl gör Helena Bonham Carter kvinnan bakom den man som steg för steg blir en riktigt avhållen kung och vars radiotal blir viktiga bidrag i Storbritanniens moraliska motståndskraft under andra världskriget. Långt senare skulle hon bli känd som drottningmodern, överleva sin make med ett halvt sekel och – när hon dog 2002 vid 101 års ålder – förorsaka köer av sörjande som London inte hade sett sedan Sir Winston Churchill dog 1965.
Churchill, för övrigt, spelas här rätt magnifikt av Timothy Spall medan Derek Jacobi är skarp i rollen som övermoralisk ärkebiskop av Canterbury. Guy Pearce balanserar fram ett mycket trovärdigt porträtt av den blivande hertigen av Windsor.
Man har inte tråkigt en sekund.
Carl Otto Werkelid är kulturråd vid Svenska ambassaden i London.