The New Vichy Syndrome

Theodore Dalrymple
The New Vichy Syndrome
Encounter Books 2010

Theodore Dalrymple är en författarpseudonym för Anthony Daniels – en pensionerad engelsk läkare som gör en andra karriär som konservativ tänkare och debattör. Hans tidigare böcker har baserats på hans egna erfarenheter av att arbeta med socialt utsatta grupper i hemlandet.

Men i den nyss utgivna boken The New Vichy Syndrome – why European intellectuals surrender to barbarism lyfter sig Dalrymple ur den engelska myllan och beskriver vad han menar är ett europeiskt problem. Titeln anspelar på det kluvna förhållande som Frankrike fått till det förflutna på grund av landets dubbla roll under andra världskriget. Dalrymple menar att skam över den egna rollen i historien, blandat med en kvardröjande chauvinism präglar självbilden hos alla Europas befolkningar.

I koncentrerad form innebär Dalrymples tes att européer betonar det negativa i den egna historien för hårt, samtidigt som de glömt av allting där Europa fortfarande är föregångare. Utanför Europa innebär det att man inte vågar spela en aktiv roll för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter, utan istället håller sig passiva i rädsla för att beskyllas för nykolonialism. Inne i Europas stater innebär syndromet att européer misslyckas med att ge trygghet åt invandrare som kommit hit för att söka skydd. Istället lyssnar man aningslöst på extremister som anger sig vara språkrör åt för de nya medborgarna. I Europa finns en påtaglig rädsla för att kritisera ens det mest uppenbart onda i en främmande kultur. Relativistisk filosofi har präglat ett förljuget debattklimat där man sätter en ära i att hitta grandet i det egna samtidigt som man bortser från bjälken i sin broders öga.

Dalrymple uppehåller sig länge vid Europas relation till islam och ifrågasätter många av fördomarna kring invandring från Mellanöstern. Han angriper särskilt de europeiska debattörer som vill att europeisk lagstiftning ska anpassas till Sharia. Dalrymple menar att de då glömmer att skälet till att människor från Mellanöstern flytt sina hemländer är just laglösheten som Shariatraditionen i praktiken innebär.

Flyktingarna har kommit till Europa för att söka skydd under de europeiska lagarna. Vilket svek är det då inte att ge efter för några extremisters krav om att i fristaden införa just det som tvingat dem på flykt. Dalrymple tar också genomgående stark ställning för invandrade kvinnor med muslimsk bakgrund. Han menar att deras sak ofta svikits av de europeiska staterna.

Om man snabbt tittar runt på internet kommer man finna att kritiker har tolkat bokens budskap olika beroende på deras eget perspektiv. Flera amerikaner ser Dalrymples text som en varning för muslimskt inflytande i Europa. I Storbritannien däremot har boken setts som ett sätt att bemöta kritiken mot muslimsk invandring genom att påpeka att problemen uppstår först när europeer gör fördomsfulla tolkningar om vad människor från Mellanöstern söker i Europa.

Boken är inte den bästa Dalrymple skrivit. En del av argumenten har funnits med förut. Vissa teman, som kritiken mot kulturrelativismen, borde ha fått större utrymme och förklaring. Trots några svagheter är den dock mycket läsvärd. Dalrymple lyckas vända på invanda resonemang och slår ihjäl en del fördomar. Att boken främst tar sina exempel från Storbritannien, Frankrike och Tyskland gör den inte mindre intressant för en svensk publik. I en tid när man diskuterar sharia vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet lär vi inte ha svårt att känna igen oss i Dalrymples problembeskrivning.

Mathias Bred studerar statsvetenskap.