The Soviet Story

Edvīns Šnore
The Soviet Story
2008

Ett ljus tänds i närbild, precis som i Steven Spielbergs ”Schindlers List”, sen börjar det. Omtumlande, det är den mest framträdande känsla man får efter att ha sett dokumentärfilmen ”The Soviet Story”. Man sätter sig vid teven med blocket i knäet, pennan i munnen och intar sin kritiska pose, men glömmer allt detta, för man blir så omtumlad och så överraskad. Överraskad, inte på grund av filmens ämne i sig; personligen har jag varit övertygad om dess innersta ståndpunkt under åtminstone två decennier. Nej, man skakas om därför att ”The Soviet Story” har ett så klart språk, att den är så kompromisslös, så – ”Right In Your Face”!

Östeuropa är Europas samvete och endast en östeuropé kan göra en sådan film. Regissören, Edvīns Šnore, är lett, född och inledningsvis uppvuxen i Sovjetunionen. Han upplevde aldrig det västerländska hyckleriet och dubbelmoralen efter andra världskriget, han kände aldrig av den stora vänstervågen, duperades aldrig av en partisk och ointresserad media, hans erfarenhet är äkta och därför går han inte på en postmodern historierevisionism. För filmens regissör finns det en sann historia, den kommunistiska – ”The Soviet Story”.

Medan Västeuropa som bäst värmer upp inför tanken att Josef Stalin var en mordisk despot som befläckade den inledningsvis goda kommunismen, så hävdar ”The Soviet Story” att kommunismen har folkmordet inskrivet i sin ideologi. I filmen säger en sovjetisk dissident att historiskt har kommunistiska stater alltid avlivat cirka 10 procent av den egna befolkningen, som ett led i den nödvändiga sociala omstruktureringen. Man skulle kunna se det som en absurd, politisk Minnesotamodell, först bryter man ner nationen, får den att inse den enda sanningen, sedan bygger man upp den igen. Målet är den ”nya människan”, Homo Sovjeticus, den politiskt korrekta människan, en tes man delar rakt av med nazisterna.

Det här är filmens zenit, den krypande, obehagliga tanken att nu, kanske nu när man kan koppla samman socialismen med nazismen, NKVD med SS, para ihop de största folkmorden någonsin med varandra, att först då kanske det lata Västeuropa äntligen kan ta till sig meddelandet. Sovjetunionen och Nazityskland delade socialismen, man dyrkade planekonomin, hatade kapitalismen, föraktade demokratin, och man mördade tillsammans. Bilderna på sovjetiska caterpillars som sopar undan likhögarna efter nazisterna handlar om att rensa lägren för egna behov, snarare än att stänga dem. NKVD behöll också Auschwitz/Birkenau i egen regi ett tag till efter kriget. Edvins Snore har anledning att ta i, från tårna, för man anar regissörens frustration, inte enbart genom filmens försorg, utan mer så utanför, på nätet. Det finns ett markant motstånd där ute, därför att det filmen säger är för kontroversiellt, allt för störande. Även jag känner det, instinktivt, efter år av opinionsbildning och indoktrinering.

”The Soviet Story” är över en timme lång, men den är ändå mycket rappt och effektivt berättad, dessutom föredömligt pedagogiskt upplagd. Den är producerad med undervisning i åtanke och därför hade man kanske önskat att den berättarmässigt hållit sig ifrån allt för bombastiska propagandaknep. Trovärdigheten är viktig för en sådan produktion, men hur mycket nyktrare kan det bli, åtminstone för oss nordbor, än när den förre rallyföraren och numera franske europaparlamentarikern Ari Vatanen berättar om sin familjs erfarenheter av Sovjetunionen. Hjärtskärande blir det när en åldrad lettisk kvinna berättar hur hon som flicka efter en summarisk avrättning av NKVD samlade upp blod från en pöl i en mugg – för det var ju hennes fars blod.

Filmens stora problem hänger ihop med återkopplingen till dagens Ryssland. Historien kan alltid avfärdas som lögnaktig av den som vill, men det kontemporära blir lätt till en kontrovers och de ryska protesterna har varit mycket kraftiga, för att inte säga våldsamma. Skildringen av dagens ryska nationalism i nazistisk tappning är mycket grafisk, och på Internet skjuter man faktiskt oliktänkare i skogen, bakbundna, med nackskott, på bästa ryskt manér och kropparna rullas ner i gravar. Offren identifieras sedan av polisen. Kopplingen till Katyn är direkt och mycket alarmerande. Filmens tes är här att den gapiga och ännu mycket lösliga nynazismen i Väst, i Ryssland har blivit i det närmaste institutionaliserad av de fornsovjetiska makthavarna.

”The Soviet Storys” lettiska produktionsbolag Labvakar tjänar som ett rött skynke för den ryska nationalismen, detta är helt enkelt ett verk av lettisk fascism – ”amerikansk propaganda”, som den ryska nyhetsuppläsaren på tv säger. Många är också de i väst som kommer att hoppa på det här tåget, ett stöd för Putins Ryssland är ett indirekt stöd för ett allt mer missförstått Sovjetunionen, en allt mer avklädd kommunism. Ordet provokation hänger i luften som ett spöke, redo att skrämma västerländska parlamentariker till största försiktighet.

Efter all detta omtumlande sätter man sig så vid datorn och försöker sammanfatta. Jag ids inte kritisera ”The Soviet Story” utifrån några filmvetenskapliga parametrar, den är allt för viktig för det, allt för unik. Det där språket – otroligt.

Vi vet idag att hata nazismen, kan vi nu åtminstone börja förakta kommunismen.

”The Soviet Story” visas ikväll, 18 december, kl 22.10 på Kunskapskanalen. Den går också att beställa via filmens hemsida.

Torbjörn Kvist är tidigare film- och tv-arbetare verksam i f.d. USSR som numera sträckskriver thrillers för Print On Demand. Läs mer om hans bok Gulag Inc och om Banka Latvija.

Läs mer om kommunism:
I fablernas värld, Mats Johansson om Katt i Warszawa (27/11)
Michnik: Därför gick Polen före 1989, Bo Ture Larsson (6/11)
Till minnet av en massaker, Mats Johansson om ”Katyn” (18/12 2008)