Thede Palm; Lotten von Kraemer
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDE PALM:
Lotten von Kraemer
Elsa Björkman-Goldschmidt är både en fin
stilist och en god berätterska. Hon har också
mycket att berätta om. Efter första världskriget arbetade hon för krigsfångar i Ryssland.
Hon upplevde Wien under mellankrigsåren
men kom tillbaka till Sverige som flykting
undan nazisterna tillsammans med sin man.
Efter andra världskriget var hon åter i Österrike, först för Rädda Barnens räkning och
1956 för att ta hand om flyktingar från Ungern. Om allt detta har hon skrivit. Hon är
medlem av Samfundet De Nio och bor numera i samfundets hus. ”Vägen till Villagatan” (Norstedts, pris inb 65 kr) handlar till
en del om några av dem som tillhört samma
samfund under hennes tid. En annan del
handlar om samfundets skapare.
John Landquist har skrivit om Lotten von
Kraemer och hennes tragiska öde. Hon var
född 1828 och dog 1912. Fadern var landshöl’ding i ppsala, och hon växte upp i en
litterär omgivning. l många år skrev hon
själv vers, som hon också lät trycka. Hon hade råd att ge ut påkostade upplagor, som ännu finns lagrade i lådor i källaren till det hus
hon köpte och flyttade till i Stockholm 1880.
Det var uteslutet att få böckerna sålda. Hennes dövhet och annat gjorde henne isolerad,
och hon blev alltmera egendomlig. Hon sparade på allt: på mat och kläder, på personlig
hygien, på sitt hus som förföll. Däremot kunde hon ge generöst till ändamål som hon
uppskattade, tex till arbete i kvinnosaksfrå-
gan.
Huvuddelen av sin betydande förmögenhet lämnade hon till ett litterärt samfund,
som skulle bildas enligt hennes anvisningar.
Hon lät två kända psykiatriker undersöka
sig innan hon undertecknade sin sista viUa.
De fick inte läsa hennes testamente i andra
delar än de som rörde samfundet. Kanske
skulle de ha blivit förvånade om de funnit,
att hon till en av sina kvinnliga släktingar testamenterade sin gamla lappade nattrock
med förhoppning att den skulle komma till
43
nytta.
Sådant, och kanske den naturliga bes,·ikelsen att inte få ärva, gjorde att ett antal släktingar ö,·erklagade testamentet. De fick andra läkare att med hän yn till Lotten ,·on
Kraemers le\’nads,·anor ifrågasätta hennes
fulla förstånd. Landquist kallade dessa läkares omdömen ”filistrars förkastande dom
om en ansvarighet, som går över deras binsla och fattningsgå\-a.” Elsa Björkman-GaJdschmidt citerar honom med gillande. Här
skall inte uttryckas någon åsikt om dessa ”filistrar”, bland vilka fanns för sin tid framstå-
ende läkare. De faktiska förhållandena talar
sitt språk.
Fru Björkman-Goldschmidt skriver att
”testamentet förklarades giltigt”. Detta är
tvärt emot vad som skedde. Svea Hovrätts
dom innehöll, au sedan släktingarna yrkat
att testamentet skulle ogiltigförklaras i den
del, som rörde Samfundet De io, och sedan samfundet – observera detta – förklarat sig ej bestrida samma yrkande, fick släktingarna ärva vad som enligt testamentet
skulle gått till samfundet.
Vad som hänt var att släktingarna och majoriteten av ledamöterna i det nyss konstituerade samfundet – John Landquist tillhörde·
minoriteten – gjort upp sinsemellan för att
slippa fortsatt tvist. De förra fick en rund
summa av vad som skulle ha varit samfundets pengar. De senare fick resten av förmö-
genheten, däribland Villagatan 14, som en
donation – av släktingarna, vilka samtidigt
som pengarna skänkte samfundet nya stadgar. Dessa byggde naturligtvis på vad testamentet föreskrivit men var mera praktiska.
Bland annat behöver samfundet inte fortsätta att publicera Lotten von Kraemers dikter.
Om allt detta står att läsa i de dokument i saken, som borgmästare Carl Lindhagen publicerade i ”Lotten von Kraemers testamente”
(1915).
l ett av de ungefär 30 testamenten, som
Lotten von Kraemer salte upp, föreskrev
L
44
hon hur de kvinnliga ledamöterna i hennes
samfund sku lle vara klädda på dess högtidsdag. Elsa Björkman-Goldschmidt slipper
emellertid uppträda i purpurfärgad sammetsklänning varje år den 12 maj. Sådana
och liknande förordnanden föll bort efterhand, de sista i kompromissen efter stiftarinnans död. Man bör inte dölja, att en del förordnanden var minst sagt märkvärdiga, och
man bör inte sakna dem, även om sättet au
få bort dem föreföll vara krasst. Det väsentliga i Lotten von Kraemers ståtliga tanke blel’
kvar, och Samfundet De Nio verkar tack vare henne i den svenska litteraturens ~änst.
Ge Svensk Tidskrift som present!
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 45: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44- 6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren
Lotten von Kraemer
Elsa Björkman-Goldschmidt är både en fin
stilist och en god berätterska. Hon har också
mycket att berätta om. Efter första världskriget arbetade hon för krigsfångar i Ryssland.
Hon upplevde Wien under mellankrigsåren
men kom tillbaka till Sverige som flykting
undan nazisterna tillsammans med sin man.
Efter andra världskriget var hon åter i Österrike, först för Rädda Barnens räkning och
1956 för att ta hand om flyktingar från Ungern. Om allt detta har hon skrivit. Hon är
medlem av Samfundet De Nio och bor numera i samfundets hus. ”Vägen till Villagatan” (Norstedts, pris inb 65 kr) handlar till
en del om några av dem som tillhört samma
samfund under hennes tid. En annan del
handlar om samfundets skapare.
John Landquist har skrivit om Lotten von
Kraemer och hennes tragiska öde. Hon var
född 1828 och dog 1912. Fadern var landshöl’ding i ppsala, och hon växte upp i en
litterär omgivning. l många år skrev hon
själv vers, som hon också lät trycka. Hon hade råd att ge ut påkostade upplagor, som ännu finns lagrade i lådor i källaren till det hus
hon köpte och flyttade till i Stockholm 1880.
Det var uteslutet att få böckerna sålda. Hennes dövhet och annat gjorde henne isolerad,
och hon blev alltmera egendomlig. Hon sparade på allt: på mat och kläder, på personlig
hygien, på sitt hus som förföll. Däremot kunde hon ge generöst till ändamål som hon
uppskattade, tex till arbete i kvinnosaksfrå-
gan.
Huvuddelen av sin betydande förmögenhet lämnade hon till ett litterärt samfund,
som skulle bildas enligt hennes anvisningar.
Hon lät två kända psykiatriker undersöka
sig innan hon undertecknade sin sista viUa.
De fick inte läsa hennes testamente i andra
delar än de som rörde samfundet. Kanske
skulle de ha blivit förvånade om de funnit,
att hon till en av sina kvinnliga släktingar testamenterade sin gamla lappade nattrock
med förhoppning att den skulle komma till
43
nytta.
Sådant, och kanske den naturliga bes,·ikelsen att inte få ärva, gjorde att ett antal släktingar ö,·erklagade testamentet. De fick andra läkare att med hän yn till Lotten ,·on
Kraemers le\’nads,·anor ifrågasätta hennes
fulla förstånd. Landquist kallade dessa läkares omdömen ”filistrars förkastande dom
om en ansvarighet, som går över deras binsla och fattningsgå\-a.” Elsa Björkman-GaJdschmidt citerar honom med gillande. Här
skall inte uttryckas någon åsikt om dessa ”filistrar”, bland vilka fanns för sin tid framstå-
ende läkare. De faktiska förhållandena talar
sitt språk.
Fru Björkman-Goldschmidt skriver att
”testamentet förklarades giltigt”. Detta är
tvärt emot vad som skedde. Svea Hovrätts
dom innehöll, au sedan släktingarna yrkat
att testamentet skulle ogiltigförklaras i den
del, som rörde Samfundet De io, och sedan samfundet – observera detta – förklarat sig ej bestrida samma yrkande, fick släktingarna ärva vad som enligt testamentet
skulle gått till samfundet.
Vad som hänt var att släktingarna och majoriteten av ledamöterna i det nyss konstituerade samfundet – John Landquist tillhörde·
minoriteten – gjort upp sinsemellan för att
slippa fortsatt tvist. De förra fick en rund
summa av vad som skulle ha varit samfundets pengar. De senare fick resten av förmö-
genheten, däribland Villagatan 14, som en
donation – av släktingarna, vilka samtidigt
som pengarna skänkte samfundet nya stadgar. Dessa byggde naturligtvis på vad testamentet föreskrivit men var mera praktiska.
Bland annat behöver samfundet inte fortsätta att publicera Lotten von Kraemers dikter.
Om allt detta står att läsa i de dokument i saken, som borgmästare Carl Lindhagen publicerade i ”Lotten von Kraemers testamente”
(1915).
l ett av de ungefär 30 testamenten, som
Lotten von Kraemer salte upp, föreskrev
L
44
hon hur de kvinnliga ledamöterna i hennes
samfund sku lle vara klädda på dess högtidsdag. Elsa Björkman-Goldschmidt slipper
emellertid uppträda i purpurfärgad sammetsklänning varje år den 12 maj. Sådana
och liknande förordnanden föll bort efterhand, de sista i kompromissen efter stiftarinnans död. Man bör inte dölja, att en del förordnanden var minst sagt märkvärdiga, och
man bör inte sakna dem, även om sättet au
få bort dem föreföll vara krasst. Det väsentliga i Lotten von Kraemers ståtliga tanke blel’
kvar, och Samfundet De Nio verkar tack vare henne i den svenska litteraturens ~änst.
Ge Svensk Tidskrift som present!
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 45: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44- 6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren