Thede Palm; Tre fattiga miljonärer
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TRE FATTIGA MILJONÄRER
THEDEPALM
Torsten Gårdlund har varit prcifessori nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm,
därefter i FN:stjänst och slutligen prcifessor vid Lunds universitet. Bland det myckna som han
skrivit märks böcker om Knut Wicksel/, om Marcus Wallenberg och om Holger Crcifoord.
T
orsten Gårdlund har sitt
eget sätt att skriva god
svenska. Meningarna kan
vara långa, men de är lättlästa. De verkar på något sätt eftertänksamma, men likafullt syftar de framåt.
När man läst ett stycke, har man också
lärt något.
Det senare gäller alldeles särskilt i
hans nya bok, Misslyckandets genier
(Nordstedts). Denhandlaromtre svenska
affärsmän, som började i ganska begränsade forhållanden, hur de arbetade sig
upp till betydande rikedom och hur de
till sist hamnade över sin formåga och
forlorade vad de trodde sig vara ägare
till.De dog i vad de själva måste ha kallat
fattigdom. Gårdlund presenterar dem
och deras öden. Hanvill inte säga att han
THEDE PALM Ilar varitforskningscluf vid
Militärhögskolan.
skrivitbiografieromdem. Hanharskrivit
essäer, som är något annat.
En biografi är en historieskrivning
om en människas liv ochhandlar omvad
någon gjort och kanske betytt. En essä,
eller en biografisk essä, är enbeskrivning
av en människa till både karaktär och
leverne, en bedömning kan man säga.
Den kan vara byggd på biografiska fakta
och mycket annat dessutom, i detta
fallet särskilt den tid i vilken de levde.
Gårdlund har i en Efterskrift i sin bok
diskuterat sina källor, som kan vara
ekonorruska handlingar, som han grävt
grundligt i. Men det kan också vara vad
andra studerat, och han funnit vara av
värde. Detfinns inte en noti helaboken:
han står själv for vad han skrivit.
Den fOrsta av de tre är Ernest Thiel
(död 1947). På sin tid ansågs han vara
Sveriges rikaste man. Vid sin död var
han inte den fattigaste, eftersom han
SVENSK TIDSKRIFT 361
efterlämnade något över 3000 kronor, som en ständigt ensam man, började
varav SOOikontanter. Gårdlundberättar umgås med nya människor. Hustrun
ganska utforligt hur det gick till fOr ledde honom in i en konstnärsgrupp,
Ernest Thiel att samla sin formögenhet. något som var alldeles nytt for honom.
Redan som ung blev han anställd i olika Han köpte tavlor och det i mycket stort
banker.Ett årarbetade han i SE-banken, antal – som mest ägde han ett 50-tal
där han lärde känna bröderna W allen- Liljefors och ett 20-tal Carl Larsson, for
berg. W allenbergama var ju kända for att nämna några. Om konstverkeni hans
attfoljadeforetag, därdesatteinbankens, ögon varvärda mer än vad de kostade är
det vill säga andras pengar. För Thiel var svårt att säga. I varje fall tog han reda på
det inte fråga om foretagen utan om dem och det var for hans samling som
pengarna. han byggde Thielska galleriet på
Djurgården där han hustru också var
Rikligt underhåll
Ernest Thiel producerade ingenting. Han
köpte ochsåldevärdepapper. Hanlånade
pengar, vilket var så mycket enklare for
honom som han en tid ägde en egen
bank, och det kunde då röra sig om
mycket pengar; forutsättningen var ju
att tiderna var goda och värdena steg.
När han sedan hade gott om pengar, var
han inte snål med dem. Till sin forsta
hustru anslog han ett for tiden rikligt
underhåll. När barnen bildade familj,
kunde de räkna med bidrag av fadern.
Han skänkte betydande belopp till
system, tillfilosofen Nietzschei Tyskland
och till dennes minne. Thiel hade också
översatt några av dennes skrifter till
svenska och Nietzsches böckervar enligt
vad han själva sade de enda böcker han
läste.
När han gifte sigmed en andra hustru,
ledde detta till att Thiel, som var känd
värdinna.
När olyckornakom- hans hustru tog
sitt liv, formögenheten rann bort, det
stora galleriet måste säljas – fanns inte
många vänner kvar. Inte heller kunde
han fortsätta att ge släktingar underhåll,
med ett undantag. Han hade en son,
som forstod att använda pengar. Till sist
bodde Ernest Thiel i en mycket liten
våning, därhan enligtvadsomberättades
hade en enda tavla kvar, en stor tavla av
”blåmålaren” Eugene Jansson.
Tekniker och uppfinnare
Den andra av de tre essäerna bygger på
lika noga prövat material som sagan om
Thiel. Gustaf de Laval (död 1913) var
officersson och tog studenten i Falun,
märkligt nog med höga betyg i latin.
Han fortsatte sina studier vid Teknologiska institutet i Stockholm, det som
skulle bli Tekniska högskolan. Gustaf
362 SvENsK T rosKR IFT
visade sig vara tekniker och längre fram
också uppfinnare; som mestlärhar ha haft
närmare 100 patent. En stor del av hans
många uppfinningar rörde sig kring
separatorer och utvecklingen av en
mejeriindustri. En annan del rörde
ångturbinsteknik Han var ett tekniskt
geni, samtidigt som han var fullständigt
odugligdå det gällde att skötapengar. När
man läser om hans många tekniska
framgångar och hans ekonomiska
felbedömningar, märkerman snart att det
är fr.l.ga om en tragedi. Hans lysande
tekniskabegåvningkominte att utvecklas
som den borde därfår att han varken
kunde ellertillsistorkade sköta sina affårer.
Det är märkvärdigt att det inte fanns
personer som kunde stoppa den dyrbara
utvecklingen av åttninstone några av de
uppfinningar- ”den luftsmorda båten”
varen av de värsta-somkostade orimliga
pengar. Gårdlund berättar på sitt vanliga
lugna och säkra sätt denna alltmera
sorgliga historia, en berättelse som inte
blir utan medkänsla.
Stiftare av Lundsbergs skola
Den tredje miljonären hette William
Olsson (död 1923) och är kanske den
minst kända av de tre. Han var fcidd i
London, men fadern var från Värmland.
Denne och hans söner var engagerade i
den svenska exporten av trä till England.
SonenWilliamvisade sigvara en utmärkt
fårsäljare och sedan han 1896 flyttat till
Sverige visade han sig vara en skicklig
uppköpare. En av rubrikerna i Gårdlunds
essä om honom kallar han Äventyr i
Norrbotten. Det avsnittet bör man läsa
noga. William Olssons formåga att
komma fram var otrolig och ledde får en
tid till mycket stora inkomster. Men han
var inte bara sysselsatt med att tjäna
pengar. Han blev stiftare av Lundsbergs
skola, som skulle organiseras efter
engelska fcirebilder. Det är intressant att
konstatera, att när han funnit en rektor
fcir den nya skolan, ordnade denne att
William Olssoninte fick annat inflytande
över skolans ekonomi än att han då och
då fick komma med bidrag.
NärmanläseromhurWilliam Olsson
en gång ägde miljoner och en annan dag
ingenting, kan man undra vilka
männsikor som trott på honom och
lånat honom pengar och fcirlorat dem.
Hurharde egentligenburitsinafcirluster?
Det kan inte alla gånger ha varit så lätt.
Det är uppenbart att William var en
tjusigmänniska. Man tyckte om honom.
Gårdlund antyderjust detta, men på sitt
stillsamma sätt. Av bouppteckningen
efter den fcirre miljonären framgick, att
hans skulder låg på en halv miljon över
tillgångarna. Av skulderna var 53 000 kr
av personlig art. Det var skulder till
närstående, tillläkare, till handlare- och
till tre tjänsteflickor.
Torsten Gårdlundsbok ärheltigenom
läsvärd.
SVENSK T IOSKRIFT 363
•’
THEDEPALM
Torsten Gårdlund har varit prcifessori nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm,
därefter i FN:stjänst och slutligen prcifessor vid Lunds universitet. Bland det myckna som han
skrivit märks böcker om Knut Wicksel/, om Marcus Wallenberg och om Holger Crcifoord.
T
orsten Gårdlund har sitt
eget sätt att skriva god
svenska. Meningarna kan
vara långa, men de är lättlästa. De verkar på något sätt eftertänksamma, men likafullt syftar de framåt.
När man läst ett stycke, har man också
lärt något.
Det senare gäller alldeles särskilt i
hans nya bok, Misslyckandets genier
(Nordstedts). Denhandlaromtre svenska
affärsmän, som började i ganska begränsade forhållanden, hur de arbetade sig
upp till betydande rikedom och hur de
till sist hamnade över sin formåga och
forlorade vad de trodde sig vara ägare
till.De dog i vad de själva måste ha kallat
fattigdom. Gårdlund presenterar dem
och deras öden. Hanvill inte säga att han
THEDE PALM Ilar varitforskningscluf vid
Militärhögskolan.
skrivitbiografieromdem. Hanharskrivit
essäer, som är något annat.
En biografi är en historieskrivning
om en människas liv ochhandlar omvad
någon gjort och kanske betytt. En essä,
eller en biografisk essä, är enbeskrivning
av en människa till både karaktär och
leverne, en bedömning kan man säga.
Den kan vara byggd på biografiska fakta
och mycket annat dessutom, i detta
fallet särskilt den tid i vilken de levde.
Gårdlund har i en Efterskrift i sin bok
diskuterat sina källor, som kan vara
ekonorruska handlingar, som han grävt
grundligt i. Men det kan också vara vad
andra studerat, och han funnit vara av
värde. Detfinns inte en noti helaboken:
han står själv for vad han skrivit.
Den fOrsta av de tre är Ernest Thiel
(död 1947). På sin tid ansågs han vara
Sveriges rikaste man. Vid sin död var
han inte den fattigaste, eftersom han
SVENSK TIDSKRIFT 361
efterlämnade något över 3000 kronor, som en ständigt ensam man, började
varav SOOikontanter. Gårdlundberättar umgås med nya människor. Hustrun
ganska utforligt hur det gick till fOr ledde honom in i en konstnärsgrupp,
Ernest Thiel att samla sin formögenhet. något som var alldeles nytt for honom.
Redan som ung blev han anställd i olika Han köpte tavlor och det i mycket stort
banker.Ett årarbetade han i SE-banken, antal – som mest ägde han ett 50-tal
där han lärde känna bröderna W allen- Liljefors och ett 20-tal Carl Larsson, for
berg. W allenbergama var ju kända for att nämna några. Om konstverkeni hans
attfoljadeforetag, därdesatteinbankens, ögon varvärda mer än vad de kostade är
det vill säga andras pengar. För Thiel var svårt att säga. I varje fall tog han reda på
det inte fråga om foretagen utan om dem och det var for hans samling som
pengarna. han byggde Thielska galleriet på
Djurgården där han hustru också var
Rikligt underhåll
Ernest Thiel producerade ingenting. Han
köpte ochsåldevärdepapper. Hanlånade
pengar, vilket var så mycket enklare for
honom som han en tid ägde en egen
bank, och det kunde då röra sig om
mycket pengar; forutsättningen var ju
att tiderna var goda och värdena steg.
När han sedan hade gott om pengar, var
han inte snål med dem. Till sin forsta
hustru anslog han ett for tiden rikligt
underhåll. När barnen bildade familj,
kunde de räkna med bidrag av fadern.
Han skänkte betydande belopp till
system, tillfilosofen Nietzschei Tyskland
och till dennes minne. Thiel hade också
översatt några av dennes skrifter till
svenska och Nietzsches böckervar enligt
vad han själva sade de enda böcker han
läste.
När han gifte sigmed en andra hustru,
ledde detta till att Thiel, som var känd
värdinna.
När olyckornakom- hans hustru tog
sitt liv, formögenheten rann bort, det
stora galleriet måste säljas – fanns inte
många vänner kvar. Inte heller kunde
han fortsätta att ge släktingar underhåll,
med ett undantag. Han hade en son,
som forstod att använda pengar. Till sist
bodde Ernest Thiel i en mycket liten
våning, därhan enligtvadsomberättades
hade en enda tavla kvar, en stor tavla av
”blåmålaren” Eugene Jansson.
Tekniker och uppfinnare
Den andra av de tre essäerna bygger på
lika noga prövat material som sagan om
Thiel. Gustaf de Laval (död 1913) var
officersson och tog studenten i Falun,
märkligt nog med höga betyg i latin.
Han fortsatte sina studier vid Teknologiska institutet i Stockholm, det som
skulle bli Tekniska högskolan. Gustaf
362 SvENsK T rosKR IFT
visade sig vara tekniker och längre fram
också uppfinnare; som mestlärhar ha haft
närmare 100 patent. En stor del av hans
många uppfinningar rörde sig kring
separatorer och utvecklingen av en
mejeriindustri. En annan del rörde
ångturbinsteknik Han var ett tekniskt
geni, samtidigt som han var fullständigt
odugligdå det gällde att skötapengar. När
man läser om hans många tekniska
framgångar och hans ekonomiska
felbedömningar, märkerman snart att det
är fr.l.ga om en tragedi. Hans lysande
tekniskabegåvningkominte att utvecklas
som den borde därfår att han varken
kunde ellertillsistorkade sköta sina affårer.
Det är märkvärdigt att det inte fanns
personer som kunde stoppa den dyrbara
utvecklingen av åttninstone några av de
uppfinningar- ”den luftsmorda båten”
varen av de värsta-somkostade orimliga
pengar. Gårdlund berättar på sitt vanliga
lugna och säkra sätt denna alltmera
sorgliga historia, en berättelse som inte
blir utan medkänsla.
Stiftare av Lundsbergs skola
Den tredje miljonären hette William
Olsson (död 1923) och är kanske den
minst kända av de tre. Han var fcidd i
London, men fadern var från Värmland.
Denne och hans söner var engagerade i
den svenska exporten av trä till England.
SonenWilliamvisade sigvara en utmärkt
fårsäljare och sedan han 1896 flyttat till
Sverige visade han sig vara en skicklig
uppköpare. En av rubrikerna i Gårdlunds
essä om honom kallar han Äventyr i
Norrbotten. Det avsnittet bör man läsa
noga. William Olssons formåga att
komma fram var otrolig och ledde får en
tid till mycket stora inkomster. Men han
var inte bara sysselsatt med att tjäna
pengar. Han blev stiftare av Lundsbergs
skola, som skulle organiseras efter
engelska fcirebilder. Det är intressant att
konstatera, att när han funnit en rektor
fcir den nya skolan, ordnade denne att
William Olssoninte fick annat inflytande
över skolans ekonomi än att han då och
då fick komma med bidrag.
NärmanläseromhurWilliam Olsson
en gång ägde miljoner och en annan dag
ingenting, kan man undra vilka
männsikor som trott på honom och
lånat honom pengar och fcirlorat dem.
Hurharde egentligenburitsinafcirluster?
Det kan inte alla gånger ha varit så lätt.
Det är uppenbart att William var en
tjusigmänniska. Man tyckte om honom.
Gårdlund antyderjust detta, men på sitt
stillsamma sätt. Av bouppteckningen
efter den fcirre miljonären framgick, att
hans skulder låg på en halv miljon över
tillgångarna. Av skulderna var 53 000 kr
av personlig art. Det var skulder till
närstående, tillläkare, till handlare- och
till tre tjänsteflickor.
Torsten Gårdlundsbok ärheltigenom
läsvärd.
SVENSK T IOSKRIFT 363
•’