Thede Palm; Två böcker om FN
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
UllERATUR
THEDEPALM:
Två böcker om FN
E
n av de två böcker, som skall nämnas här, är egentligen självbiografisk. Brian Urquhart, författaren
till ”A Life in Peace and War”, har praktiskt taget hela sitt liv arbetat i FN:s tjänst.
Därmed motiverar han själv sin bok och
det skall från början sägas, att det är en väl
skriven och högintressant bok han åstadkommit.
Brian Urquhart: A Life in Peace and
War. London 1987
Urquhart föddes i England 1919. Hans
far var en charmig slarver, medan hans
mor var en kraftig, strängt moralisk kvinna. De skildes 1926, men man fick inte tala om den saken: det var opassande att begära skilsmässa. Fadern hade emellertid
en dag lastat målargrejor och en liten resväska på sin cykel och gett sig iväg utan att
komma tillbaka. Hur modern redde upp
familjens ekonomi framgår inte klart men
sonen Brian fick en god uppfostran och
med hjälp av ett stipendium kunde han
börja studier i Oxford. Han var där när
andra världskriget bröt ut. I militärtjänsten blev han först placerad på ett infanteriregemente, ett av dem som hölls kvar i
England som en av de enheter, som skulle
stå emot tyskarna om de gått över Kanalen – enligt Urquharts mening fanns
ingenting som kunde ha hindrat dem,
men som bekant försökte de aldrig. Sedan
blev han utbildad till fallskärmssoldat,
men efter ett hopp, där fallskärmen bara
delvis utvecklade sig, hade hanfått sådana
skador att aktiv ~änst var utesluten. Han
placerades i fallskärmstruppernas stab på
underrättelseavdelningen och där var han
med om att förbereda slaget vid Arnhem.
Han blev under arbetet med detta övertygad om att det hela skulle misslyckas.
Cheferna ville inte tro på de uppgifter,
som kom in om att tyskarna dragit delar
av tre ss-divisioner till Arnhem, och britternas fallskärmstrupp hoppade ned
bland dem. Urquhart var då inte längre
med. Han hade varit så envis med sina
förutsägelser att han skickats hem för att
vila. Han fick alltså redan då lära sig, att
när höga chefer bestämt sig för att göra en
dumhet, lönar det sig inte för unga löjtnanter att veta bättre.
Generalsekreterarna
Han blev demobiliserad ganska snart
efter krigsslutet och hade turen att bli anställd vid den brittiska delegationen som
började vara med om att organisera FN.
Han kom alltså dit mycket tidigt och förblev där som anställd vid sekretariatet.
Slutligen blev han 1974 Under SecretaryGeneral. Han upplevde alltså på närhåll
den förste generalsekreteraren som var
Trygve Lie. Enligt Urquhart insåg Lie
själv att han inte var lämpad för uppgiften.
Han avgick då han kom i onåd hos ryssarna.
Efter honom kom Hammarskjöld.
Urquhart arbetade alltså direkt under
honom under hela hans tid som generalsekreterare och var mycket imponerad.
Att Urquhart som ung sekreterare inte
kom nära sin chef var en annan sak, men
det gjorde ingen; Urquhart betvivlar att
någon egentligen stod Hammarskjöld
personligen nära utom möjligen några
svenska vänner. Långt senare blev Urquhart anmodad att skriva den stora boken om Hammarskjöld. Det förefaller
nästan som om författaren förstått
Hammarskjöld bättre i den här boken.
L
334
Han har fått ett större avstånd till honom
än då han skrev en biografi, som hade
Hammarskjöld som enda huvudperson.
Nu ser han honom i FN. Säkert är att han
menar att hela Kongoaffären var ett misstag från början och att generalsekreteraren aldrig borde ha låtit FN bli så engagerat. – Vad beträffar Hammarskjölds död,
är han övertygad om att det rörde sig om
en ren olyckshändelse.
Nästa generalsekreterare blev U
Thant, som Urquhart sätter högt. Som
människa framhöll U Thant aldrig sig
själv, vilket han kanske borde ha gjort för
att därmed skapa större respekt för sitt
ämbete. När Nasser begärde att FN-trupperna skulle lämna Egypten och U Thant
av formella skäl inte kunde vägra, har detta framställts som feghet från hans sida.
Resultatet var emellertid en olycka för
Egypten, en olycka som en starkare generalsekreterare kunde ha undvikit. Nu
kom sexdagarskriget, som Egypten inte
alls var moget för och som Jordanien fortfarande lider under.
Sedan följde då Waldheim. Urquhart
kan inte förlåta honom att han ljugit om
sig själv och om sitt liv som tysk officer
under kriget. Hade han talat sanning,
hade han kanske inte blivit generalsekreterare, men hade han ändå blivit vald,
hade han nått en mycket god ställning. Nu
är hans minne bedrövligt. Det är intressant att höra, att Waldheim lade ned stort
arbete på att bli omvald en tredje gång;
hans anseende räckte då inte längre till.
Vad beträffar den nuvarande generalsekreteraren, Perez de Cuellar, yttrar sig
Urquhart försiktigt men positivt.
FN och krigen
Som sekreterare fick Urquhart alltmera
under Ralph Bunche i uppdrag att sköta
FN:s uppgifter och uppträdande i krig.
Han var nästan den ende itoppen som hade egen erfarenhet av krig. Men hans egen
och FN:s mening var att FN:s förband
aldrig skulle deltaga aktivt. soldaterna
bar vapen för att i nödfall kunna skydda
sig själva, men de fick inte ingripa på den
ena eller andra sidan – en princip som
Hammarskjöld gick ifrån i Kongo.
Vad beträffar svenskar, är det givet att
Hammarskjöld är den svensk som omnämns mest. Närmast honom kommer väl
Gunnar Jarring, somheltigenom behandlas positivt. Om Olof Palme skriver Urquhart att dennes död var en synnerligen
stor förlust för hela den internationella
gemenskapen: han var den siste av en generation av nationella politiker, som kände intensivt för internationellafrågor. Om
Palmestal i FN, då man ioktober 1985 firade dess 40-åriga tillvaro, säger han att
det var utomordentligt. Mera försiktigt
skriver han om vad Palme utträttade. Olof
Palme blev generalsekreterarens representant när det gällde kriget Irak-Iran.
Han kom med åtskilliga förslag, som
bordlades.
Det märkligaste om en svensk är kanske vad han säger om ett flyktingläger i
Kongo, där 75 000 Balubas – offer för
Tshombe – samlats. Ordningen i lägret
uppehölls av femtio svenska soldater
”with genius by one of those miracles
which occur for no reason, a Swedish
Major Forslund”.
Det är lätt att glömma, men Urquharts
bok ger en utmärkt repetition av de
många krigen i Främre Orienten,
6-dagarskrig och andra. När ett var slut,
förbereddes nästa. Det var så Libanon
kom med i bilden. Det värsta som hände,
enligt Urquharts synpunkt, var Israels
angrepp mot Libanon 1982, ett krig som
skulle vara en straffexpedition mot PW
som visade sig vara omöjlig att genomföra; under väntan på ett under, ett slut,
blev kriget allt blodigare. Israel var den
överlägsna parten och kunde kosta på sig
ett 14 timmars bombardemang av Beirut
och att ge stöd åt den mest brutala operationen under kriget, det av s k kristna genomförda massmordet på lägren i Sabra
och Shatila. Urquhart försöker alltid att
uppehålla balansen mellan stridande parter, men här lyckas han inte helt och hållet.
Den andra boken
Den andra boken är annorlunda. Bertil
Stjernfelt är kustartillerist men han har
också tjänstgjort på Cypern och han slutade som chef för den militärhistoriska avdelningen i Militärhögskolan. Efter pensioneringen har han ägnat sig åt att studera den svenska militära insatsen i FN:s
tjänst. Därom är inte mycket skrivet, vilket gjort hans arbete värdefullt för militära myndigheter och medfört att han fått
stöd till resor och forskning. Resultatet
har blivit en bok på över 350 sidor:
”Fredsskådeplats Sinai. FN:s fredsbevarande operation i Mellanöstern
1973-1980- särskilt den svenska insatsen” med förord av general Stig Synnergren. Boken är väl illustrerad och särskilt
bör kartorna framhållas som goda och
läsbara.
Bertil Stjernfelt: Fredsskådeplats Sinai.
Allmänna förlaget 1987
335
Bokens titel förtjänar en kommentar. Ordet ”fredsskådeplats” är ju välfunnet och
ganska listigt. Men ändå känns det otillfredsställande. Det är sant, att FN-soldaterna inte skall deltaga i krig. De sänds,
enkelt uttryckt, för att gå emellan de stridande parterna så att dessa skall få svårt
att nå varandra. Sedan skall de försöka se
till att en eventuell separation uppehålls,
ett ibland utomordentligt svårt arbete:,
det är väl detta som kan kallas fredsbevarande. De är nämligen minst av allt utsända för att mäkla fred. Detta är en politiskt
uppgift, som de inte fått. Tvärtom kan de
inte sättas in annat än med de stridande
parternas godkännande och om dessa var
för sig anser sig ha nytta av dem. De kan
då också komma att göra en vakttjänst,
som de länge gjort på Cypern eller gjorde
på gränsen till Sinai, när president Nasser
skickade bort dem för att de inte skulle
vara till hinder för honom.
I Kongo var FN:s soldater engagerade i
ett krig. Till andra ställen har de sänts där
de genom sin närvaro försökt skydda civila. I båda fallen rör det sig om allvarliga,
även riskfyllda uppdrag, och detta kan inte döljas.
Svenskarna i Sinai
Stjernfelt har valt att följa den svenska
kontingent, som tillsammans med trupper
från andra länder, alla under befäl av en
finländsk general, skickades till Sinai och
gränsen mellan Egypten och Palestina
1973. Uppdraget var i början komplicerat, men svårigheterna löste sig och upphörde 1979 med president earters lyckade medling mellan Egypten och Israel,
den diplomatiska framgång som överraskade alla och omedelbart fördömdes
336
av olika arabstater. Man skulle ha trott att
FN-bevakning därmed skulle ha blivit
överflödig. Men det visade sig att det går
fortare att skicka ut en FN-styrka än att
avveckla den. I början får man improvisera, mot slutet har FN:s ganska tunga byrå-
krati hunnit dra igång och den ger inte
upp. Det går att finna uppgifter för en redan etablerad styrka. Det skall dock erkännas, att det inte kan vara lätt att ha
trupper i Sinai med administration i New
York.
Denna process – förutsättningarna för
FN:s verksamhet inom ett område, truppernas uppgifter och hur de löstes, den
slutliga avvecklingen – har Stjernfelt följt
i detalj. Han har samlat ett stort material
och sammanställt det på ett lyckat sätt.
Det är om detta som halva boken handlar.
I den andra hälften av boken blir materialet genomgånget på nytt, nu under samtingsrubriken Funktionsanalys. Det skall
inte betvivlas att specialister kan ha nytta
av författarens iakttagelser. Boken som
sådan skulle nog ha vunnit, om den begränsats till första hälften, som då kunde
ha utvidgats något med bedömningar av
olika slag. De många förkortningarnalistan på använda förkortningar fyller
över tre sidor! – gör i alla fall boken svårläst, men detta kan inte författaren lastas
för. Det är en amerikansk militär metod
att uttrycka sig. Han självfår däremot svara för att UNMP, en militär styrka som till
sist bestod av tre man, behandlas på två
helsidor.
Boken, ett resultat av mycket och omsorgsfullt genomfört arbete, kan alltså
diskuteras, och detta är väl i vissa fall
också avsikten med den. Bertil Stjernfelt
har emellertid utan tvekan heder av den.
Pärmarför inbindning av årgång 1987
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- på
postgiro 7 27 44-6.
THEDEPALM:
Två böcker om FN
E
n av de två böcker, som skall nämnas här, är egentligen självbiografisk. Brian Urquhart, författaren
till ”A Life in Peace and War”, har praktiskt taget hela sitt liv arbetat i FN:s tjänst.
Därmed motiverar han själv sin bok och
det skall från början sägas, att det är en väl
skriven och högintressant bok han åstadkommit.
Brian Urquhart: A Life in Peace and
War. London 1987
Urquhart föddes i England 1919. Hans
far var en charmig slarver, medan hans
mor var en kraftig, strängt moralisk kvinna. De skildes 1926, men man fick inte tala om den saken: det var opassande att begära skilsmässa. Fadern hade emellertid
en dag lastat målargrejor och en liten resväska på sin cykel och gett sig iväg utan att
komma tillbaka. Hur modern redde upp
familjens ekonomi framgår inte klart men
sonen Brian fick en god uppfostran och
med hjälp av ett stipendium kunde han
börja studier i Oxford. Han var där när
andra världskriget bröt ut. I militärtjänsten blev han först placerad på ett infanteriregemente, ett av dem som hölls kvar i
England som en av de enheter, som skulle
stå emot tyskarna om de gått över Kanalen – enligt Urquharts mening fanns
ingenting som kunde ha hindrat dem,
men som bekant försökte de aldrig. Sedan
blev han utbildad till fallskärmssoldat,
men efter ett hopp, där fallskärmen bara
delvis utvecklade sig, hade hanfått sådana
skador att aktiv ~änst var utesluten. Han
placerades i fallskärmstruppernas stab på
underrättelseavdelningen och där var han
med om att förbereda slaget vid Arnhem.
Han blev under arbetet med detta övertygad om att det hela skulle misslyckas.
Cheferna ville inte tro på de uppgifter,
som kom in om att tyskarna dragit delar
av tre ss-divisioner till Arnhem, och britternas fallskärmstrupp hoppade ned
bland dem. Urquhart var då inte längre
med. Han hade varit så envis med sina
förutsägelser att han skickats hem för att
vila. Han fick alltså redan då lära sig, att
när höga chefer bestämt sig för att göra en
dumhet, lönar det sig inte för unga löjtnanter att veta bättre.
Generalsekreterarna
Han blev demobiliserad ganska snart
efter krigsslutet och hade turen att bli anställd vid den brittiska delegationen som
började vara med om att organisera FN.
Han kom alltså dit mycket tidigt och förblev där som anställd vid sekretariatet.
Slutligen blev han 1974 Under SecretaryGeneral. Han upplevde alltså på närhåll
den förste generalsekreteraren som var
Trygve Lie. Enligt Urquhart insåg Lie
själv att han inte var lämpad för uppgiften.
Han avgick då han kom i onåd hos ryssarna.
Efter honom kom Hammarskjöld.
Urquhart arbetade alltså direkt under
honom under hela hans tid som generalsekreterare och var mycket imponerad.
Att Urquhart som ung sekreterare inte
kom nära sin chef var en annan sak, men
det gjorde ingen; Urquhart betvivlar att
någon egentligen stod Hammarskjöld
personligen nära utom möjligen några
svenska vänner. Långt senare blev Urquhart anmodad att skriva den stora boken om Hammarskjöld. Det förefaller
nästan som om författaren förstått
Hammarskjöld bättre i den här boken.
L
334
Han har fått ett större avstånd till honom
än då han skrev en biografi, som hade
Hammarskjöld som enda huvudperson.
Nu ser han honom i FN. Säkert är att han
menar att hela Kongoaffären var ett misstag från början och att generalsekreteraren aldrig borde ha låtit FN bli så engagerat. – Vad beträffar Hammarskjölds död,
är han övertygad om att det rörde sig om
en ren olyckshändelse.
Nästa generalsekreterare blev U
Thant, som Urquhart sätter högt. Som
människa framhöll U Thant aldrig sig
själv, vilket han kanske borde ha gjort för
att därmed skapa större respekt för sitt
ämbete. När Nasser begärde att FN-trupperna skulle lämna Egypten och U Thant
av formella skäl inte kunde vägra, har detta framställts som feghet från hans sida.
Resultatet var emellertid en olycka för
Egypten, en olycka som en starkare generalsekreterare kunde ha undvikit. Nu
kom sexdagarskriget, som Egypten inte
alls var moget för och som Jordanien fortfarande lider under.
Sedan följde då Waldheim. Urquhart
kan inte förlåta honom att han ljugit om
sig själv och om sitt liv som tysk officer
under kriget. Hade han talat sanning,
hade han kanske inte blivit generalsekreterare, men hade han ändå blivit vald,
hade han nått en mycket god ställning. Nu
är hans minne bedrövligt. Det är intressant att höra, att Waldheim lade ned stort
arbete på att bli omvald en tredje gång;
hans anseende räckte då inte längre till.
Vad beträffar den nuvarande generalsekreteraren, Perez de Cuellar, yttrar sig
Urquhart försiktigt men positivt.
FN och krigen
Som sekreterare fick Urquhart alltmera
under Ralph Bunche i uppdrag att sköta
FN:s uppgifter och uppträdande i krig.
Han var nästan den ende itoppen som hade egen erfarenhet av krig. Men hans egen
och FN:s mening var att FN:s förband
aldrig skulle deltaga aktivt. soldaterna
bar vapen för att i nödfall kunna skydda
sig själva, men de fick inte ingripa på den
ena eller andra sidan – en princip som
Hammarskjöld gick ifrån i Kongo.
Vad beträffar svenskar, är det givet att
Hammarskjöld är den svensk som omnämns mest. Närmast honom kommer väl
Gunnar Jarring, somheltigenom behandlas positivt. Om Olof Palme skriver Urquhart att dennes död var en synnerligen
stor förlust för hela den internationella
gemenskapen: han var den siste av en generation av nationella politiker, som kände intensivt för internationellafrågor. Om
Palmestal i FN, då man ioktober 1985 firade dess 40-åriga tillvaro, säger han att
det var utomordentligt. Mera försiktigt
skriver han om vad Palme utträttade. Olof
Palme blev generalsekreterarens representant när det gällde kriget Irak-Iran.
Han kom med åtskilliga förslag, som
bordlades.
Det märkligaste om en svensk är kanske vad han säger om ett flyktingläger i
Kongo, där 75 000 Balubas – offer för
Tshombe – samlats. Ordningen i lägret
uppehölls av femtio svenska soldater
”with genius by one of those miracles
which occur for no reason, a Swedish
Major Forslund”.
Det är lätt att glömma, men Urquharts
bok ger en utmärkt repetition av de
många krigen i Främre Orienten,
6-dagarskrig och andra. När ett var slut,
förbereddes nästa. Det var så Libanon
kom med i bilden. Det värsta som hände,
enligt Urquharts synpunkt, var Israels
angrepp mot Libanon 1982, ett krig som
skulle vara en straffexpedition mot PW
som visade sig vara omöjlig att genomföra; under väntan på ett under, ett slut,
blev kriget allt blodigare. Israel var den
överlägsna parten och kunde kosta på sig
ett 14 timmars bombardemang av Beirut
och att ge stöd åt den mest brutala operationen under kriget, det av s k kristna genomförda massmordet på lägren i Sabra
och Shatila. Urquhart försöker alltid att
uppehålla balansen mellan stridande parter, men här lyckas han inte helt och hållet.
Den andra boken
Den andra boken är annorlunda. Bertil
Stjernfelt är kustartillerist men han har
också tjänstgjort på Cypern och han slutade som chef för den militärhistoriska avdelningen i Militärhögskolan. Efter pensioneringen har han ägnat sig åt att studera den svenska militära insatsen i FN:s
tjänst. Därom är inte mycket skrivet, vilket gjort hans arbete värdefullt för militära myndigheter och medfört att han fått
stöd till resor och forskning. Resultatet
har blivit en bok på över 350 sidor:
”Fredsskådeplats Sinai. FN:s fredsbevarande operation i Mellanöstern
1973-1980- särskilt den svenska insatsen” med förord av general Stig Synnergren. Boken är väl illustrerad och särskilt
bör kartorna framhållas som goda och
läsbara.
Bertil Stjernfelt: Fredsskådeplats Sinai.
Allmänna förlaget 1987
335
Bokens titel förtjänar en kommentar. Ordet ”fredsskådeplats” är ju välfunnet och
ganska listigt. Men ändå känns det otillfredsställande. Det är sant, att FN-soldaterna inte skall deltaga i krig. De sänds,
enkelt uttryckt, för att gå emellan de stridande parterna så att dessa skall få svårt
att nå varandra. Sedan skall de försöka se
till att en eventuell separation uppehålls,
ett ibland utomordentligt svårt arbete:,
det är väl detta som kan kallas fredsbevarande. De är nämligen minst av allt utsända för att mäkla fred. Detta är en politiskt
uppgift, som de inte fått. Tvärtom kan de
inte sättas in annat än med de stridande
parternas godkännande och om dessa var
för sig anser sig ha nytta av dem. De kan
då också komma att göra en vakttjänst,
som de länge gjort på Cypern eller gjorde
på gränsen till Sinai, när president Nasser
skickade bort dem för att de inte skulle
vara till hinder för honom.
I Kongo var FN:s soldater engagerade i
ett krig. Till andra ställen har de sänts där
de genom sin närvaro försökt skydda civila. I båda fallen rör det sig om allvarliga,
även riskfyllda uppdrag, och detta kan inte döljas.
Svenskarna i Sinai
Stjernfelt har valt att följa den svenska
kontingent, som tillsammans med trupper
från andra länder, alla under befäl av en
finländsk general, skickades till Sinai och
gränsen mellan Egypten och Palestina
1973. Uppdraget var i början komplicerat, men svårigheterna löste sig och upphörde 1979 med president earters lyckade medling mellan Egypten och Israel,
den diplomatiska framgång som överraskade alla och omedelbart fördömdes
336
av olika arabstater. Man skulle ha trott att
FN-bevakning därmed skulle ha blivit
överflödig. Men det visade sig att det går
fortare att skicka ut en FN-styrka än att
avveckla den. I början får man improvisera, mot slutet har FN:s ganska tunga byrå-
krati hunnit dra igång och den ger inte
upp. Det går att finna uppgifter för en redan etablerad styrka. Det skall dock erkännas, att det inte kan vara lätt att ha
trupper i Sinai med administration i New
York.
Denna process – förutsättningarna för
FN:s verksamhet inom ett område, truppernas uppgifter och hur de löstes, den
slutliga avvecklingen – har Stjernfelt följt
i detalj. Han har samlat ett stort material
och sammanställt det på ett lyckat sätt.
Det är om detta som halva boken handlar.
I den andra hälften av boken blir materialet genomgånget på nytt, nu under samtingsrubriken Funktionsanalys. Det skall
inte betvivlas att specialister kan ha nytta
av författarens iakttagelser. Boken som
sådan skulle nog ha vunnit, om den begränsats till första hälften, som då kunde
ha utvidgats något med bedömningar av
olika slag. De många förkortningarnalistan på använda förkortningar fyller
över tre sidor! – gör i alla fall boken svårläst, men detta kan inte författaren lastas
för. Det är en amerikansk militär metod
att uttrycka sig. Han självfår däremot svara för att UNMP, en militär styrka som till
sist bestod av tre man, behandlas på två
helsidor.
Boken, ett resultat av mycket och omsorgsfullt genomfört arbete, kan alltså
diskuteras, och detta är väl i vissa fall
också avsikten med den. Bertil Stjernfelt
har emellertid utan tvekan heder av den.
Pärmarför inbindning av årgång 1987
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- på
postgiro 7 27 44-6.