Thomas Österman; U- och östländernas skuldbörda

THOMAS ÖSTERMAN;
U- och östländernas skuldbörda
På några få år kring 1979-80
fördubblades både skulderna och
räntenivåerna och nu råder närmast
panikstämning. Civilekonom Thomas
Österman, ansvarig för
landbedömningen vid
Exportkreditnämnden, ger här sin syn på
den allt aktuellare skuldproblematiken.
Det är nödvändigt med en konstruktiv
diskussion mellan samtliga
finansvärldens huvudaktörer om någon
lösning på problemet skall kunna
arbetas fram.
Den länge ganska försynta och teoretiska debatten om u- och östländernas
skuldbörda har den senaste tiden trängt
in i det allmänna medvetandet. Hur den
närmast enorma skuldansvällningen om
snart l 000 mrd USD uppkommit och
vart den kan leda är frågor som ställs allt
oftare och med stigande oro. Och detta
inte utan skäl. Det kan vara mer än real·
värdet av våra fordringar som står på
spel.
skuldproblemet tycks mana till tvärsäkra uttalanden. Flitigast bland olycks·
korparna är den internationella finanspressen, som närmast frossar i dystra
profetior för att omedelbart bli – lika
kategoriskt – motsagda av ”sansade’
bedömare. Denna debatt för knappa
skuldproblemet mot en lösning och d
plikttrogna läsaodet av de allt fler oc
längre inläggen hör i dag inte längre f
landekonomens mer upplyftande arbet
uppgifter. Det allvarliga med debatten ··
emellertid att den inte längre enbart i
formerar utan – oberoende av vad e
ekonom må tycka om dess kvalitet –
sprider en oro som förstärker det grundläggande problemet.
I det följande diskuteras skuldprobl
rnatiken ur Exportkreditnämndens –
dvs den offentliga kreditförsäkringens
perspektiv. Artikeln kan med fördel l~
sas med utgångspunkt i den intervju m
Marian Radetzki som publicerades
nummer 8/1982 av SvT, vilken på ett väl;
görande respektlöst sätt blottlägg
grundproblematiken. Nu liksom då tor
den läsare som väntar på definitiva sv
knappast bli tillfredsställd.
SitTrorna
Den som förväntas kunna yttra sig om uoch östländernas skuldutveckling citerar
gärna den amerikanske historikern W
Carr, vilken som yrkesman ”never made
forecasts about the future – but was prepared to guess about the past”. I denna
anda bör det göras klart att de floder av
historiska siffror som i dag närmast
dränker landbedömarens skrivbord kan
ge en bedräglig känsla av säkerhet. Gapande hål i vår kunskap gäller t ex militä-
ra skulder, flöden av respektive skuldtjänst på direktinvesteringar och leverantörskrediter. Framför allt; vad vet vi
och vad går det över huvud taget att få
veta om de korta skulderna? Det finns
tex seriösa landbedömare som regelmässigt lägger minst lO% till det högsta
skuldbelopp de kunnat hitta på ett land.
Detta för att ta hänsyn till de ”okända”
skulder som erfarenhetsmässigt dyker
upp vid moratorieförhandlingar.
Vad som ovan sagts gör det klart att
globala skuldsammanställningar inte kan
tillmätas någon större exakthet. Trots
detta och trots att en viss del av skuldbördans ”tillväxt” under det senaste decenniet otvivelaktigt förklaras av förbättrad statistik, torde man kunna hävda
att sammanställningen (i huvudsak i enlighet med den s k AMEX-modellens beräkningar) framhäver huvuddragen i
skuldutvecklingen från 1970-talets början. I denna bemärkelse har tabellen intresse för den fortsatta läsningen.
Total skuld (brutto) mrd USD
U-länder: korta
U-länder:
medel- och
långfristig
1970 1975 1980 1982
? ? 50 105
80 210 420 570
33
(varav offentlig skuld) (60) (95) (190) (205)
Östländer: }
korta
Östländer:
medel- och
långfristig
(varav offentlig skuld)
8 36 88 92
(4) (7) (21) (24)
Skuldt}änst (brutto) mrd USD
1970 1975 1980 1982
U-länder korta
”roll over”
korta räntor
medel
+långa
”amorteringar”
medel
+långa
räntor
? ? 70
? ? 8
10 20 42
6 10 35
skuldtjänst (brutto) mrd USD
130
30
45
65
1970 1975 1980 1982
Östländer korta}
” roll over”
medel
+långa
”amorteringar”
korta räntor }
medel
+långa 1
räntor
4 Il
3 8
Huvudkällor IBRD, AMEX, OECD
12
lO
34
Bakgrunden
Under det senaste decenniet har u- och
östländernas skulder sålunda i det närmaste tiodubblats. Avgörande är emellertid inte den nominella totalsiffran utan
den allt större belastning som skuldtjänsten (räntor och amorteringar) lägger på
en rad av de mer betydande låntagarländernas redan hårt ansträngda ekonomier. skuldtjänsten har helt enkelt växt vä-
sentligt snabbare än skulden som sådan
och framför allt snabbare än de flesta
låntagarländernas ekonomier.
Grunden för de senaste årens skuldtjänstexplosion lades av den successiva
övergången från biståndsrelaterade till
kommersiella krediter. Det kan hävdas
att denna utveckling inleddes redan under 1960-talet, då projektfinansiering på
kommersiella villkor blev allt viktigare.
Denna finansiering präglades dock fortfarande av en prövning projekt för projekt. Sett ur principiell synvinkel var det
därför en ny utveckling som uppkom efter den första oljekrisen, då en mycket
omfattande kommersiell långivning inleddes med väsentliga inslag av betalningsbalansstöd. Förutsättningen för
dessa lån skapades av u-ländernas stora
lånebehov och industriländernas inbördes exportkonkurrens å den ena sidan
och marknadens höga likviditet å den
andra. Det senare i sin tur en följd av de
oljerika arabländernas överskott och
svag efterfrågan på bankernas hemmamarknader. Banktekniskt sett tillhandahöll europamarknadernas framväxt en
kanal för överlikviditeten att nå låntagarna.
Ser man bakåt har insikten om faran i
skuldutvecklingen funnits ganska länge
men växt i styrka först på de senaste
åren. Ännu i mitten av 1970-talet ingav
utvecklingen sålunda i första hand farhå-
gor om ett relativt sett ökande antal
skuldproblem i enskilda länder. Bl a
Världsbanken talade mycket om den bevarade balansen mellan skuldtjänst- och
exportutveckling för gäldenärsländerna
som grupp och förutspådde samtidigt generellt sett bättre handelsvillkor. På Exportkreditnämnden (EKN) diskuterades
främst frekvensen av och villkoren i
skuldomförhandlingar av det i huvudsak
affärsmässiga och välskötta slag som fö-
rekommit under efterkrigsperioden. Blir
det 2 eller 3 sådana skuldkonsolideringar
per år, blir det en på tio eller t o m en på
åtta av dessa som inte sköts etc, var de
frågor vi ställde oss.
Mycket av 70-talets optimism försvann efter ”andra oljekrisen”. Ytterligare upplåningsbehov Jades till den redan stora skulden och till detta kom de
stigande dollarräntorna. På några få år
kring 1979 och 1980 fördubblades härigenom både skulderna och räntenivåerna.
Totalt sett fyrdubblades alltså räntebördan och sett i efterhand ter det sig klart
att man här har en avgörande vändpunkt
i skuldutvecklingen. Detta särskilt som
mycket av förändringen – icke helt av
en slump – undslapp redovisning i den
offentligt tillgängliga statistiken. Som yttersta konsekvenser av kreditkonkurrensen i-länderna emellan uppkom här t ex
den nästan ohämmade dolda förskottsfinansieringen, de långa konsumtions·
varukrediterna etc och efter några år a
dylik utveckling befann sig många lånta
garländer i en mycket besvärlig situation. Först i raden av mer betydand
problemländer kom Polen, vars allvar
liga ekonomiska och politiska läge unde
1980 blev helt uppenbara för alla bedö-
mare. l EKNs mörkaste framtidsbedömningar från denna tid förutsågs samtidiga
problem i två av de åtagandemässigt
tyngsta länderna – Polen och Brasilien.
Samtidigt blev de offentliga kreditförsäkramas besvikelser i form av icke uppfyllda Parisklubbsavtal allt vanligare och
allt mer betydande.
Dagsläget och den närmaste framtiden
Ännu 1980 och 1981 ansågs en relativt
sett positiv utveckling av låntagarländernas betalningsförmåga vara den mest
realistiska. Detta i så måtto att det för
gruppen u- och östländer som helhet –
och kanske framför allt för de mer betydande enskilda länderna i denna grupp –
fanns skäl att vänta sig ett 80-tal som i
huvudsak var en negativ variant av 70-
talets mönster. I och för sig stod det
redan klart att allt fler av de små och
svaga ekonomierna knappast skulle kunna betala någon mer väsentlig del av sin
skuldtjänst Tyngdpunkten i skuldbördan låg dock i NIC-länderna (Newly lndustrializing Countries – dvs Brasilien,
Sydkorea, Taiwan etc), i Östeuropa samt
inågra av de mer folkrika oljeproducenterna. Inom denna grupp föreföll en fortsatt betydande finansiering på eurodollarmarknaden vara helt realistisk för de
länder som kunde föra en rimlig ekonomisk politik. Därför ansågs också problemländerna – om än fler och sämre
däran – kunna förväntas vara hanterliga.
Det senaste året har den sista kvarvarande optimismen fått ge vika för något
som knappast kan liknas vid annat än
panikstämning. Vad är det då som hänt?
35
Ser man bakåt kan man anföra vissa ekonomiska skäl. Samtidigt som många jublade åt att räntemarginalen på eurodollarmarknaden sjönk med en (l) procentenhet ”smög sig” LIBOR (London Interbank Offered Rate. Den ränta banker
kräver vid lån sinsemellan i London.
Låntagarens räntekostnad utgörs sålunda av LIBOR+”marginalen”) upp med
nästan tio och i dag har vi dollarräntor
omkring, ofta tom över, 15%. Detta på
skulder som, framför allt genom utlämnande av huvuddelen av de korta krediterna och en viss del av de medellånga
ogaranterade, hade underskattats med
20 kanske 30%. Inte desto mindre torde
man nästan tveklöst kunna säga att huvudproblemet i dag ligger på ett mer
grundläggande plan. Basen för hela långivningen – förtroendet – har försvunnit. De syndikerade eurokrediterna sinar
inte längre land för land utan för hela
regioner. ”När såpbubblan har spruckit
är den svår att laga” sade en kanadensisk kollega om utvecklingen i Latinamerika.
Som redan tidigare framhållits är
skuldtjänstens ökande betydelse relativt
alla rimliga ekonomiskajämförelsetal det
mest markanta draget i bilden av de senaste årens utveckling. Tyngdpunkten
häri ligger uppenbart i den allt större andelen kommersiella krediter till rörliga
räntor. Vad som skiljer det senaste året
från tidigare är emellertid den samtidiga
tendensen mot genomsnittligt allt kortare kredittider. Rent generellt anses de
korta krediterna (krediter med en ursprunglig kredittid upp till ett år) på de
senaste åren ha tredubblats till ca 120
mrd USD. Totalt sett anger BIS’s siffror
från i juni i år u- och östländernas bank- 36
skulder till ca 350 mrd USD, varav mer
än hälften förfaller inom ett år. Detta
fenomen – s k ” bunching” – är otvivelaktigt följden av den enskilde kreditgivarens naturliga reaktion på de ökande
problemen. Man frågar sig dock om ens
von Döbeln skulle ha svalt den medicinen.
Historiska förebilder
Till det soliditetsproblem som successivt
byggts upp under 70-talet måste man så-
ledes i dag lägga ett allvarligt likviditetsproblem. Detta tar formen av kraftigt
försämrade lånemöjligheter så snart ett
land möter skuldtjänstproblem och därigenom – i hög grad oberoende av dess
reella läge – får en plats på den allt
längre ” svarta listan” . Till en inte obetydlig del har den internationella finansmarknaden placerat sig själv i denna situation genom att alltför sent bromsa en
mycket hög utlåningstakt. För många ter
sig kanske detta beteende oväntat irrationellt. Icke så för den som kan sin ekonomiska historia. Redan Adam Smith talade om återkommande sekvenser av
överoptimism som leder till överetablering och slutligen till förluster.
Är skuldproblemet sålunda bara ett historiskt misstag som återupprepas?
Många väljer sig naturligtvis mot sådana
”påståenden”. Nedanstående, (här ytterst komprimerade) analys av den amerikanske ekonomen Kindleberger – skriven i mitten av 1970-talet när lånekarusellen just böljat skjuta fart – ger dock
en tankeställare:
– Spurts of foreign lending can be found
throughout the last 170 years. They
were generally set off by some ”displacement” , that is a parametric shift
or exogenous shock that draws attention to a new opportunity for profit.
Following displacement comes a
wave of euphoria, a rush to get in on
the ground floor. Often a group of insiders will buy in and later sell out to
the outsiders when the boom has gone
too far.
– In the euphoric stage, promoters are
to blame as much as the wildly optimistic and often profligate borrowers.
Profits from good loans reaped by solid firms attract a marginal group that
has to take risks to gain entry. In
1927, hoard of American bankers and
firms competing on an almost violen!
scale for the purpose of obtaining
toans in various markets. At one time
in Colombia in the 1920s there were
representatives of American houses
using high-pressure methods on borrowers.
– From the history of the 30 years si
World War Il, the impression can
dily be gained that default on i
tional obligation is rare. The Paris
Club meet only occasionally to deal
with a case and is successful in
scheduling payments to avoid
impression, but not the reality, of substantial default. The historical record
of the more than one hundred
from the Napoleonic period to
War Il, however, suggests that
was much more frequent.
ly, euphoria and reckless lend
with great waste of resources, al
inevitably led to default.
Den mer generella slutsats man
dra av Kindlebergers analys är att
garna inte själva kan väntas svara
kstramningar så länge lån erbjuds – nå-
fl! som knappast är onaturligt med tante på det tryck många ledare i dessa
luder utsätts för – samtidigt som mark- .tskrafterna frambringar långivare som
t villiga att ta stora risker hela vägen
hm till den punkt där betalningsproblem börjar uppkomma.
llllker och kreditförsäkrare
Idag får de privata bankerna allt fränare
tritik för sitt agerande under senare år.
Sett iett bredare perspektiv är det emellertid uppenbart att framför allt bankerna
omedelbart efter första oljekrisen fyllde
ca central funktion genom att effektivt
överföra arabvärldens överskott till uoch östländer och att överlikviditet allt
sedan dess skapat ett bestående utlå-
ningstryck. Det hade krävts mycket mod
av den som velat bromsa 1970-talets
låneexpansion.
I dag måste man konstatera att en typ
av i grunden positiv och väl motiverad
utlåning, som inleddes i böljan av 1970-
talet, fick löpa för länge. Frågan vad som
egentligen hänt är oundviklig och en del
av svaret ges i en av de få kritiska analyser som offentliggjordes inifrån bankvärlden; Lawrence Brainards (Bankers’
Trust . . . ”The Role of Commercial
Banks in Balance of Payments Crises –
The Cases of Peru and Poland”, NY
March 1981.) analyser av bankutlåningen till Peru och Polen;
– ”Bank involvement probably prolangs the period of time during which
policymakers can ignore signs of
economic disequilibria. In the case of
Peru, the banks acted first to prolong
the stabilization period by providing
37
the government with balance of payments financing in exchange for what
proved to be a halfhearted adjustment
effort. This action ultimately led to
the need for more drastic stabilization
measures which then had to be implemented within a very brief period of
time because of the danger of imminent default. In the case of Poland,
bank lending also prolonged significantly the early phase of the cycle,
and so far it has also acted to postpone effective stabilization measures
in the crisis phase. To again draw on
the analogy to the Peruvian case,
these developments suggest that bank
lending ultimately willhave made the
stabilization effort in Poland more difficult”.
Det är inte syftet med denna artikel att
söka påvisa någon större skillnad i de
privata bankernas vilja att lämna nya lån
å den ena sidan och de offentliga kreditförsäkramas garantigivning å den andra.
Någon sådan skillnad existerar egentligen inte. Går man längre in i analysen av
konsolideringsfallen Polen och Peru finner man emellertid en väsentlig skillnad
dem emellan; en skillnad som speglar en
tilltagande konflikt mellan de offentliga
och privata fordringsägarna. I Perufallet
kunde bankerna till stor del dra sig ur
landet innan krisen blev ett faktum. I det
några år senare Polenfallet gick detta
inte att göra på samma sätt. Detta följde
av en hårdnande attityd bland kreditförsäkrarna, vars stigande skaderegleringar
hade böljat skapa oro hos de egna budgetmyndigheterna.
I dag har frågan vem som ska bära
kostnaden för den realekonomiska lättnaden, som många låntagarländer oundl
38
vikligen behöver, kommit att utvecklas
till en av de centrala punkterna i skuldproblemet. Hitintills har bankerna med
rätta kunnat hävda att deras kostnader
för skuldomförhandlingarna i huvudsak
bestått i den tid som kvalificerad personal fått ägna åt räddningsaktioner i stället för ny långivning. I många fall har
man t o m tjänat på omförhandlingarna
p ga högre räntemarginaler. Spegelbilden av detta är naturligtvis de offentliga
försäkramas ganska dystra erfarenheter.
Vad kommer att hända?
Under en rad år har EKN i sina regeringsskrivelser m m diskuterat finansmarknadernas stabilitet i ljuset av u- och
östländernas skuldutveckling. Såsom ett
värsta, men inte alls omöjligt, alternativ
har allvarliga kriser behandlats. Trots att
vi i dag otvivelaktigt har kommit närmare Pågon form av sådan kris måste varje
försök till mer preciserad prognos härav
anses vara omöjlig. De ansatser i denna
riktning som gjorts – t ex av Världsbanken – blir egentligen bara trendframskrivningar av vilka man kan dra slutsatsen att lånebehoven totalt sett inte minskar särskilt mycket under överskådlig
framtid. Detta trots att flera av de betydande låntagarländerna redan har gjort
– och förväntas fortsätta göra – väsentliga ansträngningar för att minska sina
löpande underskott.
Ett av de centrala problemen för den
närmaste tiden är var man ska finna tillräckliga medel för att över huvud taget
täcka det bruttolånebehov som finns.
Arabvärldens överskott minskar och
många mindre och medelstora banker –
vilka svarat för en mycket stor del av
volymen men har fått en ganska liten del
av förtjänsten på skuldutvecklingen –
har börjat tveka. Detta samtidigt som en
allt större belopp kan anses ligga infruset
i skuldomförhandlingar mm.
Den generella bild man – i avsaknad
av precisa framskrivningar – kan skapa
sig av de närmaste årens utveckling sak·
nar inte positiva inslag. Man kan här
främst peka på en betydande tendens till
sjunkande dollarräntenivåer. Vidare har
oljemarknadens relativa mättnad varit
gynnsam. Trots detta är det de negativa
inslagen som måste anses dominert
dagsläget. Världskonjunkturen och
framför allt då råvarupriserna ger kna
past låntagarna någon draghjälp under d
närmaste åren, då den redan ackumul
rade skulden skapar enorma återbet
ningsbehov.
Frågan vart skuldproblemet under g”
!ande omständigheter leder de stora !å
lagarekonomierna kan egentligen ba
besvaras genom att hänvisa till de t
huvudalternativ som i dag kan målar
upp:
Ingenting händer. Ännu för några må-
nader sedan förklarade många bedöma
att skuldbördan var ett ”pseudopr
blem: Inga länder betalar någonsin tillb
ka sina skulder, de bara sköt
skuldtjänsten”. På den akademiska s·
dan har företrädarna för denna åsikt, u
der den senaste tiden, dragit sig allt mer
bakgrunden. Att cheferna för de stö
internationella bankerna fortfarande ut
talar sig tvärsäkert i denna riktning ..
däremot knappast svårförståeligt.
Allvarliga problem kommer. I dag b
känner sig de flesta bedömare till den
och för sig mycket breda grupp av sp
domar som utpekar 1983 till ”omfö~
handlingarnas” år. Att räkna upp kan ·
dater till omförhandling kan lätt bli en
-vuppfyllande profetia, som knappast
lilger i EKNs intresse. Det väsentliga är
• heller om en omförhandling kommer
j! stånd. Avgörande är snarare hur omlrbandlingen kommer att se ut och klart
t att flera av de relativt sett mer betyduide länderna har så omfattande proIllem att de förr eller senare kommer att
behöva någon form av reella lättnader i
skuldbördan. Hur stora dessa kan behö-
” bli är det däremot knappast någon ide
llll försöka yttra sig om. För många
banker torde det emellertid bli helt nödtindigt att skriva av vissa fordringar och
Isa sitt kapital för täckning av andra.
ADmänt sett anses de flesta banker vara
tillräckligt välkonsoliderade för att klara
de uppkommande påfrestningarna samtidigt som flertalet av de bankproblem
som ändå kan uppstå ska kunna lösas
med offentligt stöd. T o m de värsta
bankproblemen skulle därför – sägs det
ofta- vara relativt lindriga i så måtto att
”bara” aktieägarna skulle drabbas.
Det tredje huvudalternativet är katastrofscenariot av 1930-talstyp med markant fallande produktion och levnadsstandard till följd. I det läge världsekonomin i dag befinner sig skulle något så-
dant kunna utlösas såväl av kraftigt
ökande som av kraftigt sjunkande oljepriser! En annan faktor som skulle kunna utlösa eller förstärka en allvarlig kris
ir en kraftigt ökande protektionism i
västhandeln. Om en utveckling av denna
typ skulle komma till stånd talar mycket
för att först många låntagarländer och
sedan också flera betydande banker –
som ju också har betydande problem
bland sina inhemska kunder – skulle
kunna möta allvarliga problem.
39
Finns det lösningar?
Ingenting kan i dag vara mer felaktigt
och improduktivt än att förenkla och
söka syndabockar. Sådant kan man med
förtroende överlåta åt den internationella finanspressen som i dag ägnar en betydande del av sitt utrymme åt elaka historier om banker; ett ämne som på några få
månader har trängt ut beundrande artiklar om marknaden och dess sofistikerade
bedömningsmetoder. Den seriösa diskussionen av skuldfrågans hantering
måste däremot bölja med en insikt om
problemets allvar och art. Alltför länge
har skuldbördan och dess ev konsekvenser diskuterats enbart i termer av de två
ytterlighetsalternativen enJigt ovan.
Denna förenklade syn leder till kontraproduktiva åtgärder. Den enda ”lösning” som existerar är därför att söka
vägar att begränsa antalet skuldomförhandlingar till ett rimligt fåtal och att i
dessa fall söka hitta en realistisk fördelning av den realekonomiska bördan. Ett
stort antal miljarder dollar beror på hur
väl man lyckas med detta.
Centralt är att på något sätt få stopp på
eller åtminstone bromsa den nedåtgående spiral som böljar skjuta fart. Economist har ett förslag; ” låt världen stanna
ett halvår så vi hinner tänka lite” , vilket
sammanfattar situationen i ett nötskal.
Världen saknar helt enkelt verktyg för
att angripa problemen. Det kanske största problemet i detta avseende är det stora antalet aktörer på marknaden. Främst
gäller detta naturligtvis bankvärlden med
de 469 (eller var det 502?) bankerna i
Polens skuldkonsolidering, vilket ger en
försmak av vad som kan komma. Till
detta kommer långivarländernas sinsemellan minst sagt divergerande intres- 40
sen samt olika åsikter och intressen inom
vart och ett av dessa etc.
Betraktar man skuldproblemet ur en
mer övergripande synvinkel finns sålunda endast en ”lösning”: Att snarast hitta
en form för en meningsfull samordning
kring de gemensamma intressena. Denna
”mångmiljarddollarfråga” är ett ämne i
sig; till sin natur och omfattning alltför
stort för denna artikel och dess författare. Klart står dock att huvudvillkoret för
en rimlig hantering av skuldfrågan är
kraftfulla och effektiva förhandlingsmaskinerier bland långivarna; maskinerier
som måste finnas dels på den offentliga,
dels på den privata sidan och som i sin
tur måste kunna utrustas med mandat för
att kommunicera med varandra. Hur
snart sådana maskinerier kan komma att
upprättas på ömse sidor och hur snart de
kan bölja fördela bördor torde vara den i
dag viktigaste frågan i skuldproblemet.
Sammanfattning och ljusglimt?
Hur skuldproblematiken kommer att utvecklas är i dag en öppen fråga. Tvär·
säkra uttalanden saknas förvisso inte
men den mindre kategoriskt lagde bed~
maren har egentligen bara att accepte11
en stor osäkerhet. Säkert är egentJigel
bara att vi står ”i slutet av böljan” av e1
period där finansvärldens flexibilitet
styrka kommer att sättas på prov. Mycket stora världen står på spel men än111
har finansvärldens agerande inte vari
helt förtroendeingivande.
Nyckeln till en positiv utveckling a’
skuldfrågan ligger i en konstruktiv di
kussion mellan samtliga finansvärJde
huvudaktörer. Här finns det – för
uttrycka sig försiktigt – ännu opr·
mark. För att hitta en avslutande lj
glimt i denna ganska dystra artikel k
man peka på den ”koordinator” som
setts för att samordna banker, stater
internationella organ i ansträngningar
hantera Sudans problem. Bara en op
mist kan dock kalla detta mer än en lit
ljusglimt.