Thorleif Torstensson och dansbandsmusikens värde
I förra veckan avled Thorleif Torstensson efter att ha drabbats av covid-19. De som kände honom har beskrivit honom som vänlig, hjälpsam och en duktig entreprenör. Omvittnat är också hans starka engagemang för hembygden där han bland annat fortsatt att spela på skolavslutningarna varje år och kämpat för att rädda kvar lokala institutioner.
För en bredare publik är Torstensson dock främst känd som sångare och låtskrivare för Thorleifs, som, möjligen på delad plats med Vikingarna, är Sveriges största dansband genom tiderna. Bandet bildades 1962 i småländska Norrhult och höll sedan igång i hela femtio år, gjorde tusentals spelningar och sålde på vägen miljontals skivor.
Att de kunde fortsätta att turnera och sälja skivor i så många år, visar, precis som reaktionerna vid budet om Torstenssons död, på den stora folkliga popularitet som Thorleifs, och dansbandsgenren generellt, åtnjutit och alltjämt är föremål för. Tittar man på albumförsäljning för band som Vikingarna, Lasse-Stefanz, Sven-Ingvars och Thorleifs så hamnar de på en svensk lista högt upp och blir bara slagna av ett fåtal artister som fått stort internationellt genomslag med engelskspråkiga låtar. Den svenskspråkiga och nordiska marknaden har dansbanden dominerat. Vikingarna ska exempelvis ha sålt otroliga 12 miljoner album.
Men trots detta har dansbanden oftast fått utstå förakt från den kulturella och mediala eliten, vilket varit ett styng i hjärtat för många dansbandsutövare. Att aldrig få ett riktigt erkännande från Stockholm, från det finkulturella etablissemanget, har varit bittert. Och när dansbanden väl uppmärksammats av kulturskribenter har det inte sällan varit med nedsättande ord. Det har i sammanhangen hört till att fnissa åt och förakta dansbanden. Töntigt har varit ett vanligt epitet. Denna folkliga kulturyttring har inte varit tillräckligt fin för den urbana akademiska eliten med blicken mot den stora världen.
Det påminner om språkvetaren och komikern Fredrik Lindströms tes om svenskarnas falska ödmjukhet. Han menar att vi svenskar är övertygade om att Sverige är världens bästa och modernaste land. Att Sverige är bäst på allt som betyder något (allt mätbart och rationellt) såsom lagstiftning, teknik, vetenskap och säkerhet. Men för att inte framstå som pöbelaktigt nationalistiska så kompenserar vi genom att förakta den egna inhemska kulturen. Lindström konkluderar att det inte finns någonting så svenskt som viljan att vara osvensk och att ”inga andra tycks ha samma behov att inför sig själva dölja sin egen brist på självkritik” (Språktidningen 5/2009).
För det har naturligtvis legat dansbanden i fatet att de är en relativt unik svensk eller skandinavisk företeelse. Och att det är en kulturyttring så starkt förknippad med landsbygden bara förstärker bilden av att det är någonting omodernt, inskränkt och världsfrånvänt. Liksom andra fenomen med stark koppling till landsbygden (motorsport, buskis, dialekter, bönder, jägare, raggare) så är dansband föremål för politisk förfördelande (exempelvis dansbandsmomsen) och medialt förklenande.
Och visst tåls det att skämtas om de lustiga uttryck som dansbandsgenren stundtals tagit sig, inte minst under den första storhetstiden då det gick inflation i antalet dansorkestrar. Dubbelnamnen med Z, de sentimentala texterna och de scenkläder som många dansband, av skatteskäl, bar under 70-talet utgör bra material för sketcher. Men med tiden har de bästa banden blivit kvar, kvaliteten höjts och formatet slipats till. Dansbandsgenren borde få chansen att bedömas efter dess bättre uttryck.
Och att det är ett säreget svenskt kulturarv är något att vara stolt över. Dansbanden har förvaltat och berikat den svenskspråkiga kulturen i tider när all musik skulle göras på engelska. Det handlar om skickliga musiker med en publikkontakt som få andra kan mäta sig med, en konsekvens av att göra 200 spelningar per år i decennier. Även mindre orter har kunnat få ta del av musik av hög kvalitet under städade danstillställningar som varit startskottet för många relationer och familjebildningar. Att de vackra melodierna kan stå på egna ben visar den stora mängd instrumentalalbum som flera dansband spelat in. Saxofonen har dessutom sällan tagit sig så fint uttryck som hos Thorleifs, Ingmar Nordströms eller Max Fenders.
Texterna är också fulla av berättelser om livets realiteter med tydliga kopplingar till svensk folkvisetradition. I TV4:s Thorleifs-dokumentär från 1997 kommenterar Göran Skytte träffande att dansbandstexter är som bäst ”när de handlar om ensamhet, tårar, att vara övergiven, att längta. Alltså detta vemod”. Låtskrivarna har vågat skildra kärlek, svek, sorg, saknad, förlåtelse, åldrande och död i en nostalgisk, längtande och vemodig ton i tider när lössläppthet, tonårsromantik och plakatpolitik varit standard. Och detta ofta med underliggande konservativa ideal som trohet, ödmjukhet och hembygdskärlek.
Det svenska föraktet för den inhemska kulturen är inte klädsam och löser inga problem. Det är alltså på tiden att dansbandsmusiken uppvärderas.
Tony Gunnarsson är näringspolitisk rådgivare