Tiden har rätt men fel om alliansfriheten

Vi menar, precis som artikelförfattarna från Tiden, att Sverige bör överge den militära alliansfriheten till förmån för organiserat samarbete, skriver Wallmark, Jonson och Roswall.

Tiden och dess chef Daniel Färm dyker stundom upp i den svenska säkerhetspolitiska debatten med intressanta inlägg. Försiktiga steg bort från det socialdemokratiska centrum som domineras av Peter Hultqvist. För en tid sedan publicerades ett inlägg i Göteborgs-Posten där Daniel Färm tillsammans med två kolleger argumenterade för att Sverige behöver ta ledartröjan för att minska Rysslands inflytande i Europa. På många sätt går det att dela den uppfattningen. Men i stället för en europeisk försvarsallians vill Moderaterna öka Sveriges förmåga genom satsningar på försvaret och ett svenskt Nato-medlemskap. I grunden finns nämligen ingen motsättning mellan ett starkt EU och ett fungerande Nato.

Säkerhetsläget har försämrats betydligt, i synnerhet sedan Rysslands aggression mot Ukraina och den illegala annekteringen av Krim år 2014. Till det kommer ett allt mer aggressivt Kina.

Nato och ytterst USA spelar en avgörande roll för att upprätthålla säkerhet och stabilitet i vår del av Europa. Det amerikanske engagemanget för säkerhet och stabilitet på vår kontinent har fortsatt varit starkt under senare år trots Trumps twittrande. Men det senaste beskedet om en neddragning av den amerikanska närvaron i Tyskland om cirka 13 000 soldater är ett oroväckande trendbrott. Så även hemtagning från Norge. Det gäller att rätt förstå budskapet.

Allt detta leder till att de europeiska länderna själva måste axla ett större ansvar. EU:s fördjupade försvarssamarbete inom bland annat PESCO är ett steg som kan stärka både de enskilda medlemsländernas försvarsförmåga och unionens samlade kraft att hantera ett försämrat omvärldsläge. Här vore det bra om den rödgröna regeringen ökade sitt engagemang för EU:s säkerhets- och försvarspolitiska samarbete.

Vi menar precis som artikelförfattarna från Tiden att Sverige bör överge den militära alliansfriheten till förmån för organiserat samarbete. Samtidigt måste det konstateras att det bara är Nato som har försvarsförpliktelser och en gemensam försvarsplanering. Istället för en europeisk försvarsallians tror vi att de globala utmaningarna måste mötas genom ett fördjupat transatlantiskt samarbete. EU och Europa saknar i dag tillräckliga militära resurser för att vara relevant som egen försvarsallians. Svårigheterna att snabbt samlas bakom sanktioner mot Lukasjenko och våldet i Belarus visar på EU:s inneboende problem när ett eller flera länder sätter sig på tvären. Ett militärt samarbete bygger på förmåga att kvickt kunna agera. EU har gång på gång visat sin förmåga att producera ord och uttalanden men att det är svårare att omsätta detta i handling.

Arbetet för att öka Europas säkerhet sker inte främst genom att förändra ansvaret mellan EU och Nato om vilken organisation som ska vakta våra gränser. Det sker genom att medlemsländerna investerar i sin egen försvarsförmåga.

Det är också i detta ljus vi måste se det kommande svenska försvarsbeslutet. Därför är regeringens underfinansierade försvarsbeslut så olyckligt. Försvarsminister Hultqvist vill inte betala för det försvar som alla partier enats om fram till 2030. Det är dessvärre inte en hållning som möjliggör samsyn om den långsiktiga inriktningen för försvarspolitiken.

Hans Wallmark är utrikespolitisk talesperson, Pål Jonson försvarspolitisk talesperson & Jessika Roswall europapolitisk talesperson för Moderaterna