Tiden har sprungit ifrån taxin
Det handlar inte om UberPop, det handlar om framtidens ekonomi. Maria Eriksson skriver om ett beslut som berör mycket mer än om hur vi tar oss hem från krogen.
”Va? Här kan vi inte bo!” Den schweiziska kvinnan som med sin make precis har anlänt till min lägenhet för att via Airbnb hyra ett rum för tre nätter är upprörd. Det pågår en fasadrenovering av fastigheten och fönstret i deras sovrum går inte att öppna. Lägenheten i sin helhet är luftig och ingen av de tidigare gästerna har haft något problem med detta. Min första tanke är alltså att stå på mig, detta är sådant som händer och vad kan jag för övrigt göra åt detta nu?
Men så minns jag plötsligt att det här paret – det första av drygt femtio gäster som krånglar – kommer att betygssätta sin vistelse hos mig via Airbnb. Alla potentiella framtida kunder kommer att se ett eventuellt dåligt betyg och avskräckas av det. Så jag ändrar snabbt taktik. ”Jag är ledsen att det ser ut så här. Vad skulle vara en acceptabel lösning för er?” Vi kommer fram till att de ska stanna bara en istället för tre nätter och att jag betalar tillbaka min ersättning för de nätter de inte bor här. Det blir en förlorad intäkt, men ett, förhoppningsvis, gott betyg är viktigare.
Så här fungerar många av de tjänster som finns inom den framväxande delningsekonomin. Utförare och användare betygssätter varandra. (Ja, jag får lämna ett omdöme om det schweiziska paret också.) Det skapar incitament för den som utför tjänsten att göra ett så bra jobb som möjligt och att vara serviceminded. Men också för den som använder den att vara en hygglig kund.
Just detta är också en av de stora fördelar som de som använder taxiföretaget Ubers olika tjänster brukar framhålla. Den som åker med Uber får betygssätta föraren, som därmed har incitament att köra bra och vara trevlig. Och föraren får också betygssätta kunden, som har en extra anledning att bete sig schysst.
Detta bidrar till att göra den taxiförarlegitimation och -licens som i dag krävs för att få köra taxi överflödig. Man kan förstås fråga sig om det ens behövdes tidigare – det krävs ju redan körkort för att framföra en bil, räcker inte det? Men om taxiförarlegitimationen är tänkt att utöver detta garantera en särskild skicklighet som taxiförare visar Ubers betygssystem – och alla dåliga taxierfarenheter med traditionella bolag – att det finns bättre sätt att avgöra detta.
Så som lagen ser ut och tillämpas i dag innebär den dock att Ubers billigaste tjänst UberPop, där förarna är privatpersoner utan taxilegitimation- och licens, har hamnat i en juridisk gråzon och flera förare har dömts till böter.
Eftersom dessutom den pågående taxiutredningen har förlängts med ett halvår så beslutade Uber i veckan att UberPop ska läggas ned i Sverige inom en vecka. Så som lagstiftningen ser ut i dag är beslutet inte så förvånande.
Men det intressanta är ju inte egentligen om tjänsten är att betrakta som samåkning, vilket Uber hävdat, eller inte. Eller om det är delningsekonomi eller inte. Eller huruvida just UberPop ska finnas i Sverige eller inte.
Det viktiga är att det här är en uppskattad, fiffig typ av tjänst, som mycket väl skulle kunna ske via andra plattformar än just Uber också. Och att vi har en lag som i dag stoppar den. När taxiutredningen nu fortsätter sitt arbete borde alltså utgångspunkten vara att skapa en lagstiftning som inte hindrar vår möjlighet att utnyttja nya innovationer. Det är för övrigt en rimlig utgångspunkt även vad gäller andra områden inom delningsekonomin.
Istället för att låsa fast sig vid obsoleta tekniker som taxameter och skråliknande licenser.
UberPop-förarna är nöjda, och kunderna är nöjda. Så vad är problemet?
Maria Eriksson driver projektet 366DaysofSharing.com om delningsekonomi och är före detta redaktör för Svensk Tidskrift