Till käbblets försvar

Av Peter Gustavsson
Visst händer det ibland. Någon kommer fram och frågar varför politiker ”käbblar” så mycket och varför man inte bara kan komma överens om det som är bra för Sverige.

Ibland har de personer som ställer denna fråga helt rätt. Det finns stunder då politiker letar efter konflikter som inte skulle behöva finnas, eftersom man skulle kunna hitta konstruktiva vägar att överkomma små skillnader för att nå gemensamma mål. Frågan om trängselavgifter i Stockholm är en sådan fråga, där partipolitiska hänsyn på bägge sidor om blockgränsen tydligare hindrat en förnuftsbaserad lösning på trafikproblemen.

Jag är mycket nöjd med lösningen – ett system som gör det dyrt att köra när efterfrågan på plats på vägarna är stor och därmed gör att människor fattar rationella val att förändra sitt resandemönster till glädje för alla. Men socialdemokraternas svängning i frågan handlade primärt om att rädda regeringsmakten. De borgerliga partiernas vidmakthållande vid sitt motstånd trots den uppenbara succén ser likaledes ut att handla om att vinna röster bland en krympande skara som ser obegränsat bilåkande som en mänsklig rättighet och inte lyssnar till rationella argument.

Det tragiska i den rådande konflikten är att man inte kunde hitta en överenkommelse över blockgränserna och därmed slapp dagens låsning i frågan. För inte kan det finnas några rimliga ideologiska högerargument att undvika en marknadslösning för att komma ur kösamhället på trafikens område?

Att vara ense om att vara oense

Jag har haft förmånen att få arbeta i en framgångsrik kampanj tillsammans med övertygade nyliberaler. Vecka efter vecka satt vi där – timbrofolk och socialdemokrater sida vid sida. Oense om det mesta, men ense om en sak. Vi var alla benhårda motståndare till ett svenskt EMU-inträde. Tillsammans och med hjälp av andra politiska krafter både på höger- och vänstersidan lyckades vi besegra ett samlat politiskt etablissemang som investerat många hundratals miljoner i att vinna folkopinionen för ett ja.

Vi hade olika analyser av vad ett svenskt EMU-medlemskap skulle innebära, men vid sidan av detta fanns det också något som förenade oss. Vi var ense om att vara oense, om att fortsätta idékampen här hemma och inte försöka besegra den andre genom direktiv från Bryssel. Demokratin och motståndet mot en centraliserad byråkrati bortom folklig kontroll förenade oss. På ett sätt kan man säga att vi hade samma grund för vår enighet som socialister och liberaler hade under 1900-talets början när de gemensamt kämpade i rösträttsfrågan.

Att tvingas konfronteras med konfliktlinjer som skar skarpt mitt i varje politiskt parti tvingade oss att hela tiden se allt som skedde med flera ögon. Vi såg på händelseförloppet inte bara utifrån vårt eget perspektiv, utan tvingades också föreställa oss hur andra reagerade. Detta kreativa arbetssätt gav många nya insikter, men det ledde inte till att våra åsiktsskillnader slätades ut eller strömlinjeformades. Vi lärde oss att se bortom fantombilderna av varandra och se vilka de som vanligtvis var våra politiska motståndare verkligen var i all sin brokighet och mångfald. Men vi behöll våra skillnader i perspektiv – vi till och med betraktade dessa skillnader som en styrka för kampanjen.

Likriktning farlig

Vad gäller både trängselskatten och EMU kan personer med höger- och vänsterståndpunkter mycket väl komma fram till samma slutsats i sakfrågan. Det är då högst rimligt att sätta sig ner och komma till en överenskommelse. Men i de frågor där man har en grundläggande oenighet är det minst lika rimligt att vara just oense.

För det mesta bygger det som nedsättande kallas för käbbel på olika ideologiska grunduppfattningar. Att konflikter är en del av den politiska verkligheten i varje land på vår jord och att de politiska rörelserna avspeglar dessa konflikter torde inte vara en hemlighet för någon. Därför finns det en fara med en för långt gången enighet mellan partierna.

Jag är glad att det demokratiska styrelseskicket inte utgör en vattendelare mellan de dominerande politiska krafterna i vårt land. Men det är bra att vi strider om frågor som den offentliga sektorns storlek, de sociala trygghetssystemens styrka och maktrelationerna mellan företagen och de anställda. Det är medborgarna som får sitta emellan om politikerna kommer överens om något som stora väljargrupper motsätter sig.

Batongpolitiken i den enda vägens spår

Under de senaste årtiondena har det varit populärt inom det politiska etablissemanget att vara överens över väljarnas huvuden. Denna enighetstrend var som starkast under 90-talet, när termer som ”historiens slut” och ”den enda vägen” duggade tätt i den politiska debatten. Konsekvenserna för det politiska debattklimatet har varit förödande.

Valdeltagandet har sjunkit i snart sagt varje industriland under de senaste årtiondena. Allt fler medborgare ser sig som övergivna och vilsna i ett politiskt klimat där yta är allt och idéer intet. Eftersom politikens idéinnehåll och de tydliga konfliktlinjerna tvättats bort i strömlinjeformningens spår har en politisk apati brett ut sig. Det medborgerliga samtalet om vilket samhälle vi vill ha har tystnat, och i spåren av folkrörelsedemokratins försvagning blir politiken allt mer elitiserad. Resultatet av de olika typer av stora koalitioner och anpassningar till motståndarsidans grundläggande uppfattningar som vi sett på många håll i Europa är i många fall fallande valdeltagande och valframgångar för extrempartier.

Måhända leder dessa realiteter endast till krokodiltårar för den som vill försvaga politikens roll i samhället i stort, men det finns stora faror i detta också för den övertygade liberalen. För när det demokratiska samhällets huvudkonflikt mellan socialdemokrater och liberaler trappas av tar nya konflikter vid, där de som värnar om det öppna samhället snart önskar den gamla ordningen tillbaka.

I spåren av den klassiska höger-vänsterkonfliktens utsuddning har auktoritarismens fula tryne börjat titta fram. Vi ser det på halv- och helbruna partiers valframgångar i många europeiska länder, däribland i vårt sydliga grannland. Vi ser det på den starkare rollen för religionen i politiken inte minst i USA, där liberala värden som sexuell frihet och rätten till sin egen kropp kränks när nymoralismen breder ut sig.

Men vi ser det också på det alltmer utbredda kompromissandet med mänskliga fri- och rättigheter i spåren av ”kriget mot terrorismen”. Ingen har hittills kunnat övertyga mig om att behandlingen av fångarna på interneringsläger som Guantanamo och Abu Ghraib är förenlig med liberalismens principer. Och argumentet att ändamålen måste få helga medlen i kampen för det öppna samhället ekar ihåligt, särskilt när det kommer från folk som vanligtvis talar sig varma för att minska statens makt gentemot medborgarna.

Både till höger och vänster inom politiken blir den nya auktoritarismens företrädare allt mer tongivande. När Thomas Bodström och Johan Pehrsson buggar loss i riksdagen skäms jag för mitt eget parti och förundras samtidigt över hur snabbt batongerna kom fram i ett parti som fortfarande avlägger läpparnas bekännelse till liberalismen. Också i Sverige har hetsjakten på flyktingar i det nya Fort Europa fått fullt genomslag, men det har också skapat nya koalitioner när partier och individer från höger till vänster gått samman för flyktingamnesti.

Oenighet besegrar den bruna faran

Skarpa ideologiska konflikter som hanteras inom ett gemensamt överenskommet demokratiskt regelsystem är en tillgång som bidrar till det fria samhällets fortbestånd. Om medborgarna får intrycket att alla partier tycker samma sak öppnas den klyfta mellan väljare och valda som är den jordmån extrempartier växer i. Demokratin behöver motsättningar baserade i ideologiska skillnader, annars ruttnar den inifrån.

Det finns de som påstår att de demokratiska krafterna måste enas mot den bruna faran. Visst bör vi gemensamt stå upp mot rasism och batongpolitik och visst behöver vi bygga nya samarbeten för att värna individernas rättigheter mot en allt mer auktoritär statsmakt. Men i det stora hela gynnas kampen mot nymoralism och nyauktoritarism mest av att höger och vänster är oeniga i de frågor vi ska vara oense i.

Sverige behöver en stark och liberalt präglad höger såväl som en stark socialdemokrati med fast förankring i arbetarrörelsen. Må bästa argument vinna!

–

Peter Gustavsson jobbar för Ordfront och är aktiv socialdemokrat. Peter är fil.mag. i ekonomisk historia.