Till storms mot äktenskapet

TOM G A HARDT:
Till storms mot äktenskapet
För någm år sedan avgav den svenska
regeringen till FN en deklaration om
hur den ser på kvinnofrågan. Den betecknade själv sina åsikter som revolutionerande. Detta är alldeles riktigt,
m enar pastor teollic Tom Hardt.
Rapporten är helt igenom materialistisk,
och hemmet betraktas uteslutande som
den plats där barn fostras som »i sin
tur skall säkra levnadsstandarden»
för den aktiva befolkning som går i
pension. Därutöver finns inget hemmets
existensberättigande, och följaktligen
nedvärderas hemarbete. Det är typiskt
för rapporten, att den är doktrinärt
radikal: människors fria val är fel, den
:rätta och sanna ordningen bestäms
uppifrån. Rapporten gick på sin tid
tämligen. ouppmärksammad förbi, men
det finns ingen anledning att tro att
regeringen frångått sina där fram- !5tällda åsikter.
Den svenska regeringen överlämnade 1968
till FN en rapport i kvinnofrågan, av re·
geringen själv betecknad som »revolutionerande och orealistisk» i andra länders
ögon. Dess innehåll visar, att förmodligen
en stor del av vårt lands befolkning skulle se saken med samma ögon om rappor·
ten blivit känd. Regeringen utfäster sig
nämligen här att på grundval av en radikal världsåskådning »effektivt motarbeta,
vår västerländska familj, att »riva upp inrotade traditioner och attityder». Därmed
uttalas i klartext vad som från regeringshåll i samband med den s k Familjekampanjen befanns vara lämpligt att fördölja
eller förneka. Aftonbladet summerade den
28/9 1969 om rapporten, att regeringen
»går till storms mot äktenskapet» och
»Kvinnans plats är arbetsmarknaden. Inte
i hemmet-».
På ett entydigt sätt har regeringen så-
ledes fixerat sin hållning. Det tycks mig
vara en plikt för varje människa, som förstår konsekvenserna av en sådan inställning, att försvara de värden, som nu skall
utsättas för en effektiv likvidering. Vår regering tycks numera försvuren till en teoretisk socialism, som säkerligen avvisas också av många, som tidigare stött en närrna t
humanitärt förstådd socialdemokrati. Ett
sådant avvisande förutsätter dock, att de
nya, främmande tankarna klart kan beläggas. FN-rapporten kan vara ett medel
härtill. Vårt lands väljare måste tillfrågas
om de önskar ett sådant samhälle, där regeringen utrustas med sådana effektiva
medel till omgestaltning av medborgarnas hemliv och allmänna tänkesätt.
Rapporten är utarbetad på regeringens
uppdrag av byrådirektören Maj-Britt
Sandlund i Halmstad och ingår i Aktstycken utgivna av Kungl Utrikesdepartementet (NS II: 20). Den hävdar, att »en
allt starkare opinion i Sverige har dock
ställt sig bakom dessa krav». Denna något
summariska begrundning får sin rätta uttydning i följande mening: »l Sverige …
har det de senaste 6- 7 åren förts en intensiv debatt i massmedia» etc. Det är alltså
nog, att den radikala, högljudda falang,
som därmed avses, yttrar sig för att FN
skall bibringas uppfattningen om en folkvåg, en allt starkare opinion. Här följande
genomgång av rapporten skall tvärtom visa huru denna själv räknar med motsatsen, en från regeringens synpunkt förstockad allmän mening, som endast med lock
och pock – och ej ens då- kan föras in i
de rätta fållorna.
Rapportens innehåll
Rapporten förtjänar lovord för sin klarhet
ivissa stycken. Såsägs det rent ut, att man
vill bryta med hela den västerländska äktenskapssynen : »Äktenskapets karaktär av
försörjningsinstitution för kvinnan enligt
västerländsk tradition har därmed blivit
ett indirekt hinder för hennes emancipation i det moderna industrisamhället» och
,Detta nya synsätt, som här redovisats, innebär en skarp brytning med gammal
tradition». Uttrycket försörjningsinstitution utgör ett värdeladdat omdöme, varigenom läsaren skall bibringas uppfattningen, att hemarbete ej är ett arbete utan
ett sätt att oärligt utnyttja andra. Visser- 259
ligen gör rapporten inledningsvis ett undantag för småbamsmödrar, men undantaget är ingalunda uppriktigt menat. Det
är nämligen, sägs det, en viktig uppgift
att nedbryta föreställningen, att småbarn
skulle hindra mödrars förvärvsarbete, så
mycket mer som barndaghemmet är den
»serviceinstitution, där barnen får den
tryggaste tillsynen, under utbildad personal». I centrum för hela rapporten står ett
människobegrepp, som på inget sätt kan
medge begreppen hem och familj något
värde. Människan existerar för rapporten
endast som ekonomisk faktor, som kugge
i ett materialistiskt uppfattat samhällsmaskineri.
När stödet till barnfamiljerna skall motiveras kommer den djupt tarvliga satsen:
»Samhället har därför all anledning att efter sina resurser stärka barnfamiljernas
standard. Innebörden av den vårdinsats
som barnfamiljerna gör är ju att en ny generation fostras som i sin tur skall säkra
levnadsstandarden av hela den aktiva befolkningen när den en gång lämnar arbetslivet och går i pension.» Ännu för några
år sedan skulle en sådan sats utmanat lö-
jet. Varje politiker skulle ha försökt båda
upp någon liten ansats idealitet, några ord
om vikten att för ett kommande släkte
skapa ett gott hemliv, där goda och sunda
tankar spira osv. Det tillhör det sista årtiondets egendomligheter, att socialismen
och det enskilda profitintresset – statskapitalism och privatkapitalism – antas kunna enas om det ekonomiska framsteget
som högsta moralnorm: »Den ekonomiska
vinst och det snabbare ekonomiska fram- 260
steg, som både samhället som helhet och
enskilda företag kommer att göra vid en
ökad jämlikhet mellan könen måste framhävas – den svenska nationalinkomsten
skulle kunna stiga med ca 25 % om den
outnyttjade arbetspotentialen bland kvinnorna helt användes.» Så länge sådana
resonemang framförs som argument kan
vad som helst bevisas. Om ekonomisk vin-·
ning är ett skäl, kan vi avskaffa all sjukvård, som inte leder till ökad produktion.
Då kan vi avskaffa all vetenskap, som inte
står i den direkta ekonomiska vinningens
tjänst. Då kan vi stänga våra kyrkor.
Rapporten ·känner bara denna ekonomiska värdering. Därför måste den till
varje pris slå ned på den grundläggande
mänskliga erfarenhet, som är skillnaden
mellan manligt och kvinnligt. Att människan skulle vara på förhand inställd i ett
ordnat mönster, är för den materialistiska
synen en absurditet. Den enda lagbundenheten, som man känner, är den ekonomiska. Familjen med dess mans- och kvinnoroller är för den bara reflexer av ekonomin, av magens krav. För att nedbryta
den västerländska – och vi kan lika gott
säga: den allmänmänskliga – synen på
man och kvinna måste den svenska regeringen mobilisera skolorna, ty ingen får
längre »bibringas föreställningen, att vissa arbetsuppgifter och yrken ligger närmare till hands för en man, andra för en
kvinna». Innehållet i läroböckerna »… får
inte förstärka traditionella föreställningar om könsrollerna utan bör tvärtom aktivt motverka dem genom upplysningar.»
Men – och nu kommer det i sammanhanget ingalunda oviktiga – »De skadliga verkningarna av detta traditionella, könsbundna synsätt gör sig ännu gällande i dagern
Sverige.» »Tyvärr visar det sig att yrkesvalet är starkt könsbundet . . . trots att särskilda yrkesvalslärare i skolan bl a har till
uppgift att framhålla för eleverna att yrkesvalet bör ske efter intresse och anlag,
och inte efter kön, är miljöns tryck uppenbarligen så starkt att eleverna inte kan
välja fördomsfritt.»
Den doktrinära synen
Ordet miljö, som citerats här ovan, har här
försåtligt förbehållits enbart den miljö, som
finns i hemmet. Den utomordentligt aktiva, radikala omvärlden i dagens Sverige
kallas däremot inte miljö. Med miljö avses i rapporten alltså inte de heltidsanställda yrkesvalslärarna med instruktionen att
»eleverna måste välja mindre konventionellt», med ordern att »direkt förändra
de traditionella könsrollerna». Med miljö
avser rapporten inte heller skolböckerna,
där »traditionella uppfattningar om kvinnligt och manligt arbete rensas bort» i både
ord och bild. Ej heller föresvävar det rapporten att miljön skulle vara »särskilda
tjanstemän, s k aktiveringsinspektörer»
med uppgift att samordna aktiveringsarbetet för icke-yrkesverksamma kvinnor. Nej,
allt detta jämte den tidigare omtalade opinionen med det moderna samhällets samtliga resurser, inklusive massmedia och radioserien »Hemmafru byter yrke» – det är
inte miljö. Det är för rapporten uttryck
för det sanna intresse och anlag, som »tyvärr>>inte kommer fram … I klartext: det
faktiska utfallet är likgiltigt, ty det stämmer inte med den enda sanna, radikala
doktrinen. För vår regering och dess byrådirektör är det därför sålunda: fel val
är ofritt val, rätt val är fritt val! Det är
exakt samma resonemang, som gör att
»folket» alltid önskar en kommunistisk regim, att »folket» alltid har påkallat en
kommuni tisk inmarsch.
För rapporten och den syn, som den fö-
reträder, är hemmet på sin höjd en tillsvidare tolererad, alternativ plats för små-
barnsvård. Att hemmet skulle äga betydelse utöver detta förnekas. Att hemmet utgör en hel värld av kontakter och samtal,
av mänskliga relationer – också med en
äldre generation – är okänt. Hemarbete
uppfattas som en lyx, när det inte är betalt i betydelsen av avlönad med beskattningsbar inkomst. Det är inte längre en
uppgift att vara hemma vid barnens ankomst från skolan för att mottaga deras
förtroenden, trösta, stödja och hjälpa. Däremot är det fint att i samma roll sätta sig
på den avlönade kuratorsstolen. Det är inte längre en uppgift att ägna en timme åt
samtal med en åldrig släkting, annat än
om man gör det som socialanställd åldringsvårdare med beskattningsbar inkomst.
Det är inte fint längre att i hemmet ordna de många små onödigheter, som är de
spontana, yttre tecknen på omvårdnad,
om man inte är beskattningsbar personal
på en festsal eller ett hotell, i vilket fall
ingen ondgör sig över »förspilld kvinnamöda». De ökade samhällsresurserna och
-utgifterna för att få kvinnan bort från
»traditionella oavlönade arbetsuppgifter i
261
hemmet» ger – konstaterar rapporten belåtet – god utdelning bl a i ökade skatteintäkter och större omsättning i konsumtionssektorn. Med plågsam monotoni erinras läsaren om att rapporten är en dans
kring den gamla kära guldkalven, som
fordrar mera skatter för kollektivsamhällets utvidgning.
Den blinda punkten
Rapportens blinda punkt är att aldrig ha
förstått varför det byggs vägar och broar,
varför det muras hus och säljs mat, varför
det tas upp skatter till försvar och läkevård. Hela denna apparat sker för att bereda möjlighet till mänskligt möte, till
mänsklig samvaro och mänsklig existens.
Vårt försvar finns för att försvara oss mot
en maoisering, mot en värld, där begreppet västerländsk tradition hanteras med
lika stort förakt som skett av byrådirektö-
ren Maj-Britt Sandlund och hennes uppdragsgivare.
Til syvende og sidst är allting stöttor
kring vår givna existens som man och
kvinna i familjens mångfaldiga relationer,
om vilket Professor Sandblom i SvD den
14 juni 1969 skrev: »Ja, kanske visar det
sig, att när vi hunnit till sista förberedande för livets skola och vi lärt oss inte bara
att stava utan också att komparera, att vi
får skäl att lära: far är starkare, mor är rarare.» Detta är den primärpunkt, där vi
får bejaka oss som underställda en lag, som
är högre än vi själva men också nedlagd
i oss. Varje angrepp på den punkten för,
enligt släktets samlade erfarenhet, till den
totala laglösheten på alla punkter.