Till värn för rökaren
Bakom varje tobaksmoln står en människa – med såväl mandat som rösträtt. Det är dags att hon höjer sin röst och värnar sin rätt, menar Lucas Ljungberg i en appell för att det som är tillåtet faktiskt ska vara tillåtet.
Filmen ”Thank You for Smoking” (2005) är en kavalkad av karikatyrer, från tobaksbaronen i vitt till cancersjuk Marlboro-man. Huvudrollsinnehavaren och lobbyisten för ”Big Tobacco” lunchar veckovis med dennes motsvarigheter i alkohol- och vapenindustrin. ”Dödens hantlangare” kallar de sig internt. Tonen är för det mesta lättsam och skildringen präglas av humor – en humor vi ibland saknar i Sverige, där varken lobbyisten eller rökaren är särskilt väl omtyckt.
Det är emellertid cigaretten: Nästan var tionde svensk (9%) mellan åldrarna 16 och 84 röker. Andelen är lägre (5%) bland ”dem med eftergymnasial utbildning” (en äldre och mindre population) och högre (12%) hos ”lågutbildade” (Mathlein i Axess nr 6 2017). Trots att de således utgör en (synnerligen för politiker) väsentlig minoritet är det knappt någon som uttalat vågar värna om nikotinisterna. Ett undantag är Patrik Strömer vid Svenska Snustillverkarföreningen, som arbetar för att vi skall få behålla och exportera snuset i Europa.
Jämförelsevis kan man fråga sig huruvida den som tycker illa om ovanan faktiskt skulle vilja förbjuda den. Tidigt i år recenserades boken ”Nicotine” av Gregor Hens i The Economist (19 jan. vår övers.) där det konstaterades att dödspinnarna kan stå både för ”ungdom, uppror” och ett ”medvetet motstånd mot rättrådighet”. De ”fungerar som skiljetecken i livet”, ”gör det sammanhängande och bifogar dramatik”.
Med avstamp i samma utgåva observerar Anders Mathlein att ”motståndet mot rökning” inte sällan handlar om en ”moralism” med ”drag av rättrådig konformism riktad mot de avvikande och dekadenta”, medan Christopher Snowdon vid brittiska Institute for Economic Affairs menar att ”folkhälsorörelsen” utvecklats till ett ”skattefinansierat elitprojekt för att städa upp arbetarklassen.” (Smedjan 8 nov.)
Anledningen till att det varit så lätt att göra det svårt för tobaks-entusiasterna är att ytterst få (även bland dem själva) vågar framhäva deras rätt till en dräglig tillvaro. Bakom bolmandet återfinns alltid en människa, och hittills är det ingen som brytt sig om henne politiskt. Fortsätter det så är det enbart industri- och myndighetsintressen som får påverka hur lagstiftningen skall se ut.
Stundande förslag gällande tobaksregelverket i Sverige syftar till att utöka befintliga restriktioner. I en utredning från förra året förespråkas bland annat ett utvidgat rökförbud och nya bestämmelser avseende restauranger och uteställen (SOU 2016:14). Förbudet skall omfatta fler offentliga miljöer, och gällande serveringar framgår att rökning endast får tillåtas inom ett avskärmat område. Här får ingen alkohol drickas, medtas eller säljas, och gäster där utanför skall heller inte kunna känna doften av rök, enligt förslaget.
Alla verksamheter där det säljs alkohol omfattas. Även restauranger som inte gör det. Det har heller ingen betydelse om dessa abonneras helt av ett slutet sällskap. Undantag skall kunna göras med hänsyn till omständigheter beträffande lokal, men sammanfattningsvis och genomgående präglas utredningen av en outtalad vilja till att bannlysa rökarna, genom att successivt obekvämliggöra deras tillvaro.
Men det är viktigt att komma ihåg att rökare inte utgör någon obildad särklass – att ett ansvarfullt medborgarskap varken kräver skattefinansierad moralism eller påtvingad rättrådighet. Och väljer man att höja blicken något står det tydligt att dessa inskränkningar handlar om en desto större avvägning: mellan rätten till att fela och en uppfostrande statsapparat. För gör man hyfs till lag omöjliggör man samtidigt hyfs i sig, då samvetsgranna människor reduceras till laglydiga subjekt.
Utredningen tar inte hänsyn till hänsynstagande rökare, varför vi ställer oss emot framförda förslag. Så länge man får röka i Sverige måste man ju få röka i Sverige.
Lucas Ljungberg är ledamot i Geijerska studentföreningen