Tillbaka till Bohmanismen

Vad tänker unghögern när den tänker? Mats Johansson har bevistat Fria Moderata Studentförbundets 75-årsjubileum, och blickar både framåt och bakåt.

Efter att ha bevistat Fria Moderata studentförbundets 75-årsjubileum förra helgen hade jag räknat med att kunna rapportera att som utomstående är det möjligt att tänka sig ett FMSF utan Moderaterna, snarare än ett Moderaterna utan FMSF. Men vilket som inträffar först är i nuläget oklart.

Ett problem med återväxten i de yngre generationerna i ungdoms- och studentförbund som ska forma den liberalkonservativa rörelsens framtid är att idéproduktionen förefaller ha fått ge vika för taktikspelsfrågor och internmygel om poster, illustrerat inte minst av fraktionsbildningar i den moderata riksdagsgruppen. Det är en församling där sistagångsväljarna snart helt saknar representation.

Vad schlingmanismen sådde får AKB skörda, omgiven av samtida från de många framgångsåren. Nu i nedgång syns klyftorna tydligare mellan de två tanketraditionerna, den liberala och den konservativa.

Men det är inte första gången Moderata samlingspartiet hamnar i kris. Vi som har varit med i något halvsekel minns det tacksamma utgångsläget kring 68-åren, då det knappast kunde bli sämre. Bara vi bytte ledare och politik började väljarna strömma till, från under tio procent i eftervalsmätningarna 1970 till Gösta Bohmans 14,3 1973, 15,6 1976, 20,3 1979 och Ulf Adelsohns 23,6 1982. Under resan tog sig en tidigare så splittrad opposition samman till två segerval och flera regeringsbildningar – 1976 för första gången på 44 år.

Under valrörelsen 1985 nåddes de högsta opinionssiffrorna någonsin, men några månader före valdagen svängde vinden snabbt i fel riktning, bort från det vinnande frihetsbudskap som hade hållit den liberalkonservativa legeringen moderaterna samman sedan högerpartiets modernisering under Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg på 60-talet.

Det kanske är värt att påminna sig att Carl Bildts första val som partiledare 1988 inte heller framkallade någon jubelstämning på valvakan: 18,3 procent (-3,0) och tio förlorade riksdagsmandat. Bildt hade som färsking inte hunnit bli Carl med svenska folket, ett faktum som snart överskuggades av Sovjetunionens upphörande och den eufori som ledde fram till valsegern och maktskiftet 1991 (M på 21,9, +14 mandat och statsministerposten) med påföljande vunnen folkomröstning och EU-medlemskap.

Nu är vi där igen, inför valet 2018, i en prövande situation både ideologiskt och opinionsmässigt. Några enkla lösningar står inte till buds och ledarbyte skulle inte hjälpa. Det är politikens kärna det handlar om, inte personligheter, i en förändrad omvärld.

Olof Ehrenkrona, senior rådgivare till utrikesminister Bildt i föregående regering, understryker allvaret i en läsvärd intervju med Torbjörn Nilsson i Expressen (17/2)
när han jämför det moderata läget nu med socialdemokraternas under ”68”-åren. Likheten skulle vara utmaningen från extremismen, då från vänster, nu från höger.

Årtalsanalogin kan förvirra. Det var ju 1968 socialdemokraterna stod på sin höjdpunkt, med över 50 procent i andrakammarvalet, Tage Erlanders grand finale. Aldrig hade känslan av enpartidemokrati varit så utbredd som då. Utmaningen från vänster var förvisso högljudd men syntes inte i valmatematiken förrän efterträdaren Olof Palme började förlora röster, i tre val på raken.

Vinnare blev då inte de vänstersekter till vilka en ideologisk anpassning hade skett inom socialdemokratin. Paradoxalt nog inträffade det omvända; Palme höll ihop partiet genom repressiv tolerans – samtidigt som retoriken drev på åt vänster lades det marxistinfiltrerade studentförbundet ned och olaglig åsiktsregistrering av kommunister inleddes – men vänstervridningen skrämde bort mer pragmatiska väljare till centern och högern. Proletariatets diktatur lockade skäggiga revolutionärer på Kuba, inte folkhemmets arvtagare.

Vad Ehrenkrona sätter fingret på i överförd bemärkelse är hur ett (ännu) stort parti ska kunna byta positioner utan att svika sina grundprinciper. Det förra är på en del politikområden redan genomfört, tydligast i säkerhetspolitiken (för Natomedlemskap och ökade försvarsutgifter), det senare vore ödesdigert. Ett parti utan själ klarar inte verklighetens ständiga kastvindar och allt snabbare prövningar.

Detta är pågående nutidshistoria i skrivande, moderaternas tredje formativa period efter ”68” då marknadsliberalismen inkorporerades och ”89” då europeiseringen ersatte nationalismen. I sökandet efter nya synteser i idéarvet gäller att hålla återfall i enkel högerpopulism borta; when they go low, we go high. Om inte moderaterna längre vågar tala framtidsoptimism, tillväxt, välståndsbildande krafter, samhällsförnyelse och marknadslösningar – vem ska då göra det? Ja, något annat parti förstås som vill dra till sig denna del av väljarkåren. Men för att vara trovärdig måste retoriken samtidigt svara på väljarnas frågor om hur de centrala funktionerna i nattväktarstaten ska kunna reformeras: försvar, rättsväsende, sjukvård.

Utmaningen gäller inte bara en partiledning. Även goda libertarianer, varav det finns många kvar inom ungdoms- och studentförbund, måste se och värdera att det som håller nationen samman både fysiskt och mentalt är gränskontrollen i vid bemärkelse, att gränser sätts och upprätthålls av staten, vare sig det gäller att hålla ryssen eller IS-terroristen borta, knarkmaffiorna nere och arbetslinjen levande.

Att tala om problem som engagerar och oroar många väljare kan aldrig vara främmande för ett parti med ambitioner att återta regeringsmakten. Men lämna trumpismen åt andra; i lösningarna kan man inte konkurrera med extremister om undergångsrösterna. Och man måste göra det på egna villkor, med ett eget språk, utan floskler, i relation till den verkliga världen, inte partikonkurrensens nollsummespel.

Åter till idéerna och principerna, som ständigt behöver förklaras och försvaras. Värna om Bohmanismens förening av frihet och kontroll, slå vakt om den trots allt resterande trovärdigheten i den ekonomiska politiken och rättspolitiken. Håll ihop alliansen även när det kostar röster. Det är i storstäderna framtiden vinns, inte i Hässleholm.

Se framåt, våren kommer. Ha förtröstan, snart är det socialdemokratisk partikongress. Stefan Löfven är en tillgång och hans parti halverat. Alla partier är kluvna och har problem med sina olika identiteter. Förtroendet för regeringen har enligt Ipsos sjunkit från över 60 procent 2010 till mindre än hälften idag, och för riksdagen från 55 procent till 33.

Alla simmar i samma båt, som en känd svensk-egyptisk filosof uttryckte dilemmat. Särskilt om Erdogan skulle stänga flyktinglägren och sätta tre miljoner i vandring norrut.

Mats Johannson är medlem i Moderata samlingspartiet sedan 1968, var informationschef under Bohman, samt riksdagsledamot 2006-2014. I tidskriften Neo skrev han en uppmärksammad essä om moderaternas framtid efter valet 2014, En knapptryckares bekännelser.