Tinget vid Krakastenen
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TINGET
VID I(RAKASTENEN
Av kanslirådet, jur. d:r CURT ROHTLIEB, Djursholm
BLAND årets succeböcker måste utan tvivel andra delen av
Frans G. Bengtssons historiska roman Röde Orm tillerkännas en
hedersplats. Redan första delen väckte intresse ej blott ur rent
litterär synpunkt, utan även för den inblick man fick i primitiv
nordisk livs- och samhällsuppfattning. Det var ett vilt släkte med
föga respekt för rätt eller moral, som frodades i skydd av sin egen
styrka, och där fanns en impulsiv livslust, som ej grumlades av
någon morgondag. Man bjöds på en kolossalmålning av fornnordiskt folkliv, i huvuddragen övertygande och slående. Kanske
man dock saknade ett eller annat drag, som man gärna ville återfinna hos våra förfäder.
Nordens urgamla rättskultur – var kom den till synes~ Våra
berömda landskapslagar visa ju ett rättssamhälle med fasta traditioner; ofta tillägga vi även med stolthet och tillförsikt: med urgamla traditioner.
Ingenting är dock i själva verket urgammalt, och även om landskapslagarna ha sina rötter i årtusenden tillbaka, äro rötterna –
däri lika all annan organisk växtlighet – mycket olika stammen
och kronan.
Det samhälle, som beskyddades av romanens Harald Blåtand, en
stamhövding för ett rätt dynamiskt välde, var ganska främmande
för landskapslagarnas fasta folkvälde. I detta senare rådde en dö-
mande tingsmenighet med en av menigheten vald bonde såsom
häradshövding och folklig talesman. Men en djup känsla av ömsesidighetens förpliktande band fanns likväl på båda hållen, vilket
är något helt annat än jämlikhet. Härskaren eller stamhövdingen,
liksom husbonden i allmänhet, hade förpliktelser, som han ej
kunde undandraga sig, både mot fria underhavande och mot trä-
lar. Under vikingalivets jäsande tid voro väl alla slags övergrepp
vanliga, men även om de nästan hörde till ordningen för dagen,
erkändes vissa förpliktelser åtminstone såsom positiva grundsat- 108
Tinget vid K rakastenen
ser. Och huru våldsamma händelsernas skiften än voro, trädde en
drift att stadga och ordna samlivet i dagen. Upphöjd och föremål
för allas blickar, kunde ingen härskare vara likgiltig för allas
dom – och minst för eftervärldens. I de primitivaste samhällena
finner folklivsforskaren städse de obönhörligaste sanktionerna, och
vikingasamhället var en typisk övergångsform, moget för yttre
impulser.
När Röde Orm i slutet av första delen lämnade det danska hovet, förföljd av sin kungliga herres vrede, och sökte en tillflykt i
skogarna på gränsen mellan Skåne och Småland, ställde författaren i utsikt en fortsättning, som även måste betyda en ny miljö
för vår hjältes livsföring. I andra delen föras vi till ett bondesamhälle, fjärran från det maktcentrum, som ännu utgjorde mera
ett hot mot rättslivet än ett skydd. Man får veta, att bönderna
från tre olika landskap – så bör man säga hellre än härader,
Göinge, Värend och Finnveden – brukade samlas för att bilägga
sina tvister vid Krakastenen nära landskapens gemensamma gräns.
Där valdes tre nämnder såsom representanter för de tre landskapen, för att underhandla och råda i gemensamma frågor, varemot
avgörandet fälldes av några som hövdingar med bördens och visdomens rätt erkända äldste. Detta stämmer väl ej så alldeles med
de källor, som (visserligen från långt senare tid) vittna om tingsförfarandet, men författaren är i sin goda rätt att fingera ett
tidigare stadium av utvecklingen och skildrar det med överlägsen
konst.
Det är därvid två tvistefall, som målas både med drastisk humor och med kongenial inlevelse. I det senare avseendet får man
väl göra ett viktigt förbehåll. När det primitiva sättet att tänka
och känna allt för mycket skiljer sig från vårt, vore det lönlöst
att i romanform söka återgiva forntiden autentisk. Varje författare diktar mer eller mindre in sin egen tankevärld i gångna
tiders, och Frans G. Bengtsson gör så, när det passar honom, rätt
frimodigt.
Den mest påfallande avvikelsen från det rättshistoriskt autentiska gäller sättet att åstadkomma bevisning, när ett yrkande vid
tinget framställts. För en nutidsmänniska är det självklart, att
ett åtal exempelvis för dråp måste bevisas av den, som påstår
dråpet. Men de gamla nordborna hade en helt annan uppfattning.
Bevisningen lades på svaranden.
Bengtsson skildrar ingående ett mål om dråp, begånget vid
själva tinget. D. v. s. slutet blir, att något dråp alls ej anses före- 109
Curt Raidlieb
ligga. Tinget inledes emellertid verkningsfullt med en del vilda
magiska danser av traktens kvinnor kring Krakastenen, på vilken
en åldrig hednapräst sitter. Med ett träkors höjt över huvudet
nalkas då en kristen präst, den något rubbade magister Rainald,
stenen, ivrig i sitt omvändelsenit. Under det därpå följande uppträdet, som skildras med dråplig festivitas, störtar hednaprästen
ned från stenen och lyftes av de förfärade kvinnorna upp död.
Vem bär skulden~
Bengtsson låter hövdingarna anställa vittnesförhör med kvinnorna – en självfallen följd, tycker väl varje läsare, av den anklagelse, som riktas mot magister Rainald. Först vittna kvinnorna
enstämmigt, att magister Rainald slagit ihjäl hednaprästen med
korset. Vittnesförhöret avlöper i livlig stegring. Men källorna
giva uttryck åt en helt annan uppfattning om huru det skall gå
till i ett sådant fall. Skånelagen, som visserligen i sin nu kända
avfattning är ett par hundra år yngre, men som i denna del utan
tvivel företräder den äldsta rätten, säger just om förfarandet i
ett sådant fall: »Åtalas någon för dråp på annan man och nekar
han för sig själv, men vidgår för sin träl, att denne gav den
dräpte banesåret, give tre tolfter ed för sig själv och böte för sin
träl som lagen är.»
Fallet är ju ej fullt analogt med händelsen vid Krakastenen,
men det väsentliga är, att den tilltalade, utan att något bevis
om brottet förebringas, måste freda sig med edgärdsmän, här ej
mindre än »tre tolfter», 36 stycken, som kunna fria honom genom
edgång, att han är oskyldig. Kan ej nödigt antal edgärdsmän
uppbringas, betraktas den tilltalade såsom skyldig. Visserligen
medgives i enstaka andra fall vittnesbevisning, men därvid rör
det sig om undantag, ofta av påtagligt yngre ursprung och tillkomna under inflytande av kyrklig rätt, alltså tillhöriga en annan
begreppssfär än edgärdsmännen. Dessa nämnas däremot flitigt i
alla våra landskapslagar. Under senare medeltiden trängde den
nyare uppfattningen igenom, och Olaus Petri finner kärandens
bevisskyldighet självklar. Det vore en lockande uppgift att analysera skilnaden i själva sinnesbeskaffenheten i den äldre och
den senare medeltiden, men här må blott anmärkas, att redan väckande av talan vid tinget var så betungande och riskabelt, att en
viss presumtion till förmån för anklagelsen kunde anses föreligga.
En författare måste ofta nog känna sig stå i ett kinkigt dilemma.
Finner han sig förpliktad att återge det historiskt riktiga, måste
han i sin berättelse infoga långrandiga förklaringar, som fördärva
110
Tinget vid Krakastenen
poängen. Och moderniserar han handlingen och dess motiv, riskerar han ovett av de facklärde. Bengtsson tar den risken med lätt
hjärta.
Efter vittnesmålet av de dansande kvinnorna blir domen, att
magister Rainald skall dö. Men på vilket sätU Endast uråldrig
sedvänja kan avgöra dödssättet. Nordbornas djupa respekt för
hävdvunnen rätt såsom skydd mot överilad dom är ju ett tacksamt ämne för litterär behandling och målas träffande av Bengtsson i debatten om straffet. Hånfullt frågar den äldste av hövdingarna en yngre kollega härom, och hånfullt avvisas dennes svar.
Nej, det rätta straffet, känt av blott den äldste i laget, är att
spetsa den dömde med ansiktet uppåt på 20 spjut, nedstuckna med
skaften i marken. Berättaren väcker här en misstanke, att det är
en smula humbug med denna uråldriga tradition. Gubbvälde förutsätter kritiklöshet. Många heliga riter torde vara rena improvisationer i vällovligt syfte. Vem vågar offentligen bestrida vad
den äldste av folket säger vara ett av ålder helgat bruk~
Emellertid vänder sig bladet. Rainald har intet emot martyrdöden, tvärtom, han är begeistrad. Men de kvinnor, som vittnat
mot honom, bli snopna. De hade hoppats på en dom, som gav honom i deras våld; en präst med heligare kraft i kunde de ej tänka
sig. De återkalla sitt fällande vittnesmål. Tvivel bland tingsmenigheten l Men enstämmigt försäkra kvinnorna, att de kunde tala
sanning lika väl som någon annan, »när de bara visste vad det
tjänade till». De få sin vilja fram och fria den redan fällde. Rainald blir deras präst; om hans trolldomsförmåga hyser ingen
något tvivel, och hans auktoritet härvidlag lider ej intrång av att
han dömes till träl hos kvinnorna. Psykologien är säkerligen en
fullträff både vad vittnen och domare angår.
Det andra målet, som förekom vid det celebra tinget vid Krakastenen, gällde kvinnorov. Drastiskt skildras det först, huru det
gick till när en änka och två ungmör, som förvillat sig i skogen,
mottagas i en jordkula, där två unga utterjägare övernatta. Änkan blir, efter en saftig ordväxling, körd på dörren och morgonen
därpå följa de båda unga kvinnorna mer eller mindre frivilligt –
absolut utan yttre tvång – sina nya män. För en nutida läsare
står det klart, att om kvinnorov kan det ej vara fråga. Men för
de gamla nordborna ställde sig saken annorlunda. Änkan, som
haft de två unga kvinnorna i sin vård, hade med våld blivit skild
från dem. Kvinnorovet var ett brott mot henne och kvinnornas
fränder, främst deras fäder. Det måste sonas med böter till fä-
111
Curt RoJdlieb
derna, oavsett om de rövade kvinnorna voro komna till myndig
ålder och förklarade sig aldrig så nöjda med sin nya ställning som
hustru och mor. Änkans klagan avfärdas i detta fall något vårdslöst, vilket säkerligen kommer mycket nära den historiska sannolikheten. Böterna till kvinnornas fäder fixeras i romanen till tredubbelt brudköp, och brudköpets belopp är bestämt av traditionen,
som de äldste få tolka under godtrogen beundran från de mindre
kunniga. Fördelningen av böterna hotar emellertid att äventyra
hela förlikningen, och att skildringen härav står i toppklass kan
bestyrkas även av källornas vittnesbörd.
Om böter finnas nämligen många utförliga stadganden i Skånelagen, därvid gärningsmannen och hans fränder betraktas såsom
gemensamt ansvariga. Vid dråp t. ex. skall gärningsmannen först
böta en hötesdel av sitt eget och sedan samla sina fädernefränder,
som skola överväga, huru många de äro, som skola böta en hötesdel och vad som tillkommer var och en av dem att böta. »Broder
böte mest och brorson hälften mindre och efter som frändskapen
går allt fjärmare, så bliva böterna hälften mindre ända tills det
blir en örtug. Sedan må det ej bliva mindre. När fädernefränderna hava gjort så, då göre möderncfr~inderna sammalunda. Finnes broder, då böte han hälften med mödernefränderna. Så ock en
frände, som på båda sidor har skyldskap med dråparen, han böte
halva böter åt varje sida, som sagt är.» Lagen fortsätter med än
mer detaljerade föreskrifter, som dock kunna förbigås, då böterna
vid Krakastenen kommo att fördelas på något annat sätt.
Ättesamhällets organisation var utan tvivel ganska effektiv, och
den skyldige fick nog kraftiga känningar av gärningens följder
från de motvilligt betalande fränderna. Och den omständliga köpslagan, som måste ha ägt rum vid erläggandet av böter, skildras
levande, med finurliga inpass av advokatorisk art å ömse håll.
Frikostighet och snålhet i lämplig blandning resultera i en förlikning, som de gamla vid tinget prisa, men som i det hela vållar besvikelse hos de skådelystna. Tingsmenighetens missnöje får
kraftiga uttryck, när det visar sig, att allt avlöper fredligt – ett
misslyckat ting, nästan utan blodsutgjutelse eller annat uppiggande skådespel! Den flödande vältaligheten från de gamla och
lagkloka var självfallet ej tillräcklig ersättning. Blott ett envig
vid hela tinget förekom, då verkligen annan utväg visat sig ogörlig. Men därvid betedde sig kämparna så oskickligt, att de båda
två genast rände värjorna igenom varandra. striden blev utan
spänning, och »ingen fick något nöje av denna kamp». Episoden
112
Tinget vid Krakastenen
spelar tydligen ett gott stycke för landskapslagarnas tid, då kristendom och fredliga vanor trängt betydligt mera igenom.
Gåtfullt måste man emellertid anse det vara, att Bengtsson låter
en verklig nämnd för varje flock, virdar, göingar och finnevedingar, väljas vid tingets början och figurera såsom fast instition vid tinget. Enligt alla kända källor härrör nämnden i vår
bemärkelse från en långt senare tid. Avgörandet vid tingen träffades enligt landskapslagarna av tingsmenigheten, vilkens viljamer eller mindre fritt – tolkades av häradshövdingen. Motiven
för berättarens frihet från de historiska vittnesbördens utsago må
här lämnas åsido. Kanske uppnås en bättre dramatisk verkan
genom att helt anakronistiskt låta nämnden uppträda i stället för
den oorganiserade massan.
Huru fritt får en författare handskas med det historiska stoffeU
Frågan har debatterats av lärd och lekt. Den stränga historikern
har sitt svar parat. Allmänheten får ej vilseledas! Allmänheten
själv är så mycket mera tolerant. Men även stränga smakdomare
ha förklarat det historiskt riktiga för alldeles likgiltigt, om blott
författaren av sitt syfte känner sig manad att omstöpa stoffet.
Den skapande fantasin skulle alltså få handskas med verkligheten
efter subjektivt godtycke. J a, det är väl tycke och smak. Men kan
man verkligen framställa exempelvis Karl XII såsom en nöjd och
lycklig familjefar i kretsen av barn och barnbarn? För varje lä-
sare, som vid hjältekonungens namn fäster någon bestämd föreställning, uppstår naturligen då en kontamination, som fördärvar
det av författaren avsedda intrycket. Den historiskt givna bilden
kan aldrig helt skjutas åsido, och den skapande fantasin får finna
sig i vissa gränser.
En så kräsen författare som Thomas Manu har dock i sin berömda romancykel »Joseph und seine Briider», där han hopar
arkaiska namn och detaljer samt på allt sätt söker frambesvärja
bilden av patriarkernas tid, låtit dessa skåda ut över grönskande
majsfält, utan att besinna proveniensen av den långt efter Kolumbus inkomna majsplantan. Intrycket blir onekligen en smula komiskt – varför ej lika väl låta dem röka pipa? Som ursäkt kan
måhända anföras, att Thomas Manu i orienten gjort sig så förtrogen med det nutida landskapet och miljön, att han ej kunnat
frigöra sig från bilden av traktens majsfält. Många tro ju, säkerligen även Manu, att i österlandet allt är sig likt sedan årtusenden. Anakronismen är här fullständigt onödig och onekligen rätt
störande. Bengtssons anakronismer äro då vida bättre motiverade.
113
VID I(RAKASTENEN
Av kanslirådet, jur. d:r CURT ROHTLIEB, Djursholm
BLAND årets succeböcker måste utan tvivel andra delen av
Frans G. Bengtssons historiska roman Röde Orm tillerkännas en
hedersplats. Redan första delen väckte intresse ej blott ur rent
litterär synpunkt, utan även för den inblick man fick i primitiv
nordisk livs- och samhällsuppfattning. Det var ett vilt släkte med
föga respekt för rätt eller moral, som frodades i skydd av sin egen
styrka, och där fanns en impulsiv livslust, som ej grumlades av
någon morgondag. Man bjöds på en kolossalmålning av fornnordiskt folkliv, i huvuddragen övertygande och slående. Kanske
man dock saknade ett eller annat drag, som man gärna ville återfinna hos våra förfäder.
Nordens urgamla rättskultur – var kom den till synes~ Våra
berömda landskapslagar visa ju ett rättssamhälle med fasta traditioner; ofta tillägga vi även med stolthet och tillförsikt: med urgamla traditioner.
Ingenting är dock i själva verket urgammalt, och även om landskapslagarna ha sina rötter i årtusenden tillbaka, äro rötterna –
däri lika all annan organisk växtlighet – mycket olika stammen
och kronan.
Det samhälle, som beskyddades av romanens Harald Blåtand, en
stamhövding för ett rätt dynamiskt välde, var ganska främmande
för landskapslagarnas fasta folkvälde. I detta senare rådde en dö-
mande tingsmenighet med en av menigheten vald bonde såsom
häradshövding och folklig talesman. Men en djup känsla av ömsesidighetens förpliktande band fanns likväl på båda hållen, vilket
är något helt annat än jämlikhet. Härskaren eller stamhövdingen,
liksom husbonden i allmänhet, hade förpliktelser, som han ej
kunde undandraga sig, både mot fria underhavande och mot trä-
lar. Under vikingalivets jäsande tid voro väl alla slags övergrepp
vanliga, men även om de nästan hörde till ordningen för dagen,
erkändes vissa förpliktelser åtminstone såsom positiva grundsat- 108
Tinget vid K rakastenen
ser. Och huru våldsamma händelsernas skiften än voro, trädde en
drift att stadga och ordna samlivet i dagen. Upphöjd och föremål
för allas blickar, kunde ingen härskare vara likgiltig för allas
dom – och minst för eftervärldens. I de primitivaste samhällena
finner folklivsforskaren städse de obönhörligaste sanktionerna, och
vikingasamhället var en typisk övergångsform, moget för yttre
impulser.
När Röde Orm i slutet av första delen lämnade det danska hovet, förföljd av sin kungliga herres vrede, och sökte en tillflykt i
skogarna på gränsen mellan Skåne och Småland, ställde författaren i utsikt en fortsättning, som även måste betyda en ny miljö
för vår hjältes livsföring. I andra delen föras vi till ett bondesamhälle, fjärran från det maktcentrum, som ännu utgjorde mera
ett hot mot rättslivet än ett skydd. Man får veta, att bönderna
från tre olika landskap – så bör man säga hellre än härader,
Göinge, Värend och Finnveden – brukade samlas för att bilägga
sina tvister vid Krakastenen nära landskapens gemensamma gräns.
Där valdes tre nämnder såsom representanter för de tre landskapen, för att underhandla och råda i gemensamma frågor, varemot
avgörandet fälldes av några som hövdingar med bördens och visdomens rätt erkända äldste. Detta stämmer väl ej så alldeles med
de källor, som (visserligen från långt senare tid) vittna om tingsförfarandet, men författaren är i sin goda rätt att fingera ett
tidigare stadium av utvecklingen och skildrar det med överlägsen
konst.
Det är därvid två tvistefall, som målas både med drastisk humor och med kongenial inlevelse. I det senare avseendet får man
väl göra ett viktigt förbehåll. När det primitiva sättet att tänka
och känna allt för mycket skiljer sig från vårt, vore det lönlöst
att i romanform söka återgiva forntiden autentisk. Varje författare diktar mer eller mindre in sin egen tankevärld i gångna
tiders, och Frans G. Bengtsson gör så, när det passar honom, rätt
frimodigt.
Den mest påfallande avvikelsen från det rättshistoriskt autentiska gäller sättet att åstadkomma bevisning, när ett yrkande vid
tinget framställts. För en nutidsmänniska är det självklart, att
ett åtal exempelvis för dråp måste bevisas av den, som påstår
dråpet. Men de gamla nordborna hade en helt annan uppfattning.
Bevisningen lades på svaranden.
Bengtsson skildrar ingående ett mål om dråp, begånget vid
själva tinget. D. v. s. slutet blir, att något dråp alls ej anses före- 109
Curt Raidlieb
ligga. Tinget inledes emellertid verkningsfullt med en del vilda
magiska danser av traktens kvinnor kring Krakastenen, på vilken
en åldrig hednapräst sitter. Med ett träkors höjt över huvudet
nalkas då en kristen präst, den något rubbade magister Rainald,
stenen, ivrig i sitt omvändelsenit. Under det därpå följande uppträdet, som skildras med dråplig festivitas, störtar hednaprästen
ned från stenen och lyftes av de förfärade kvinnorna upp död.
Vem bär skulden~
Bengtsson låter hövdingarna anställa vittnesförhör med kvinnorna – en självfallen följd, tycker väl varje läsare, av den anklagelse, som riktas mot magister Rainald. Först vittna kvinnorna
enstämmigt, att magister Rainald slagit ihjäl hednaprästen med
korset. Vittnesförhöret avlöper i livlig stegring. Men källorna
giva uttryck åt en helt annan uppfattning om huru det skall gå
till i ett sådant fall. Skånelagen, som visserligen i sin nu kända
avfattning är ett par hundra år yngre, men som i denna del utan
tvivel företräder den äldsta rätten, säger just om förfarandet i
ett sådant fall: »Åtalas någon för dråp på annan man och nekar
han för sig själv, men vidgår för sin träl, att denne gav den
dräpte banesåret, give tre tolfter ed för sig själv och böte för sin
träl som lagen är.»
Fallet är ju ej fullt analogt med händelsen vid Krakastenen,
men det väsentliga är, att den tilltalade, utan att något bevis
om brottet förebringas, måste freda sig med edgärdsmän, här ej
mindre än »tre tolfter», 36 stycken, som kunna fria honom genom
edgång, att han är oskyldig. Kan ej nödigt antal edgärdsmän
uppbringas, betraktas den tilltalade såsom skyldig. Visserligen
medgives i enstaka andra fall vittnesbevisning, men därvid rör
det sig om undantag, ofta av påtagligt yngre ursprung och tillkomna under inflytande av kyrklig rätt, alltså tillhöriga en annan
begreppssfär än edgärdsmännen. Dessa nämnas däremot flitigt i
alla våra landskapslagar. Under senare medeltiden trängde den
nyare uppfattningen igenom, och Olaus Petri finner kärandens
bevisskyldighet självklar. Det vore en lockande uppgift att analysera skilnaden i själva sinnesbeskaffenheten i den äldre och
den senare medeltiden, men här må blott anmärkas, att redan väckande av talan vid tinget var så betungande och riskabelt, att en
viss presumtion till förmån för anklagelsen kunde anses föreligga.
En författare måste ofta nog känna sig stå i ett kinkigt dilemma.
Finner han sig förpliktad att återge det historiskt riktiga, måste
han i sin berättelse infoga långrandiga förklaringar, som fördärva
110
Tinget vid Krakastenen
poängen. Och moderniserar han handlingen och dess motiv, riskerar han ovett av de facklärde. Bengtsson tar den risken med lätt
hjärta.
Efter vittnesmålet av de dansande kvinnorna blir domen, att
magister Rainald skall dö. Men på vilket sätU Endast uråldrig
sedvänja kan avgöra dödssättet. Nordbornas djupa respekt för
hävdvunnen rätt såsom skydd mot överilad dom är ju ett tacksamt ämne för litterär behandling och målas träffande av Bengtsson i debatten om straffet. Hånfullt frågar den äldste av hövdingarna en yngre kollega härom, och hånfullt avvisas dennes svar.
Nej, det rätta straffet, känt av blott den äldste i laget, är att
spetsa den dömde med ansiktet uppåt på 20 spjut, nedstuckna med
skaften i marken. Berättaren väcker här en misstanke, att det är
en smula humbug med denna uråldriga tradition. Gubbvälde förutsätter kritiklöshet. Många heliga riter torde vara rena improvisationer i vällovligt syfte. Vem vågar offentligen bestrida vad
den äldste av folket säger vara ett av ålder helgat bruk~
Emellertid vänder sig bladet. Rainald har intet emot martyrdöden, tvärtom, han är begeistrad. Men de kvinnor, som vittnat
mot honom, bli snopna. De hade hoppats på en dom, som gav honom i deras våld; en präst med heligare kraft i kunde de ej tänka
sig. De återkalla sitt fällande vittnesmål. Tvivel bland tingsmenigheten l Men enstämmigt försäkra kvinnorna, att de kunde tala
sanning lika väl som någon annan, »när de bara visste vad det
tjänade till». De få sin vilja fram och fria den redan fällde. Rainald blir deras präst; om hans trolldomsförmåga hyser ingen
något tvivel, och hans auktoritet härvidlag lider ej intrång av att
han dömes till träl hos kvinnorna. Psykologien är säkerligen en
fullträff både vad vittnen och domare angår.
Det andra målet, som förekom vid det celebra tinget vid Krakastenen, gällde kvinnorov. Drastiskt skildras det först, huru det
gick till när en änka och två ungmör, som förvillat sig i skogen,
mottagas i en jordkula, där två unga utterjägare övernatta. Änkan blir, efter en saftig ordväxling, körd på dörren och morgonen
därpå följa de båda unga kvinnorna mer eller mindre frivilligt –
absolut utan yttre tvång – sina nya män. För en nutida läsare
står det klart, att om kvinnorov kan det ej vara fråga. Men för
de gamla nordborna ställde sig saken annorlunda. Änkan, som
haft de två unga kvinnorna i sin vård, hade med våld blivit skild
från dem. Kvinnorovet var ett brott mot henne och kvinnornas
fränder, främst deras fäder. Det måste sonas med böter till fä-
111
Curt RoJdlieb
derna, oavsett om de rövade kvinnorna voro komna till myndig
ålder och förklarade sig aldrig så nöjda med sin nya ställning som
hustru och mor. Änkans klagan avfärdas i detta fall något vårdslöst, vilket säkerligen kommer mycket nära den historiska sannolikheten. Böterna till kvinnornas fäder fixeras i romanen till tredubbelt brudköp, och brudköpets belopp är bestämt av traditionen,
som de äldste få tolka under godtrogen beundran från de mindre
kunniga. Fördelningen av böterna hotar emellertid att äventyra
hela förlikningen, och att skildringen härav står i toppklass kan
bestyrkas även av källornas vittnesbörd.
Om böter finnas nämligen många utförliga stadganden i Skånelagen, därvid gärningsmannen och hans fränder betraktas såsom
gemensamt ansvariga. Vid dråp t. ex. skall gärningsmannen först
böta en hötesdel av sitt eget och sedan samla sina fädernefränder,
som skola överväga, huru många de äro, som skola böta en hötesdel och vad som tillkommer var och en av dem att böta. »Broder
böte mest och brorson hälften mindre och efter som frändskapen
går allt fjärmare, så bliva böterna hälften mindre ända tills det
blir en örtug. Sedan må det ej bliva mindre. När fädernefränderna hava gjort så, då göre möderncfr~inderna sammalunda. Finnes broder, då böte han hälften med mödernefränderna. Så ock en
frände, som på båda sidor har skyldskap med dråparen, han böte
halva böter åt varje sida, som sagt är.» Lagen fortsätter med än
mer detaljerade föreskrifter, som dock kunna förbigås, då böterna
vid Krakastenen kommo att fördelas på något annat sätt.
Ättesamhällets organisation var utan tvivel ganska effektiv, och
den skyldige fick nog kraftiga känningar av gärningens följder
från de motvilligt betalande fränderna. Och den omständliga köpslagan, som måste ha ägt rum vid erläggandet av böter, skildras
levande, med finurliga inpass av advokatorisk art å ömse håll.
Frikostighet och snålhet i lämplig blandning resultera i en förlikning, som de gamla vid tinget prisa, men som i det hela vållar besvikelse hos de skådelystna. Tingsmenighetens missnöje får
kraftiga uttryck, när det visar sig, att allt avlöper fredligt – ett
misslyckat ting, nästan utan blodsutgjutelse eller annat uppiggande skådespel! Den flödande vältaligheten från de gamla och
lagkloka var självfallet ej tillräcklig ersättning. Blott ett envig
vid hela tinget förekom, då verkligen annan utväg visat sig ogörlig. Men därvid betedde sig kämparna så oskickligt, att de båda
två genast rände värjorna igenom varandra. striden blev utan
spänning, och »ingen fick något nöje av denna kamp». Episoden
112
Tinget vid Krakastenen
spelar tydligen ett gott stycke för landskapslagarnas tid, då kristendom och fredliga vanor trängt betydligt mera igenom.
Gåtfullt måste man emellertid anse det vara, att Bengtsson låter
en verklig nämnd för varje flock, virdar, göingar och finnevedingar, väljas vid tingets början och figurera såsom fast instition vid tinget. Enligt alla kända källor härrör nämnden i vår
bemärkelse från en långt senare tid. Avgörandet vid tingen träffades enligt landskapslagarna av tingsmenigheten, vilkens viljamer eller mindre fritt – tolkades av häradshövdingen. Motiven
för berättarens frihet från de historiska vittnesbördens utsago må
här lämnas åsido. Kanske uppnås en bättre dramatisk verkan
genom att helt anakronistiskt låta nämnden uppträda i stället för
den oorganiserade massan.
Huru fritt får en författare handskas med det historiska stoffeU
Frågan har debatterats av lärd och lekt. Den stränga historikern
har sitt svar parat. Allmänheten får ej vilseledas! Allmänheten
själv är så mycket mera tolerant. Men även stränga smakdomare
ha förklarat det historiskt riktiga för alldeles likgiltigt, om blott
författaren av sitt syfte känner sig manad att omstöpa stoffet.
Den skapande fantasin skulle alltså få handskas med verkligheten
efter subjektivt godtycke. J a, det är väl tycke och smak. Men kan
man verkligen framställa exempelvis Karl XII såsom en nöjd och
lycklig familjefar i kretsen av barn och barnbarn? För varje lä-
sare, som vid hjältekonungens namn fäster någon bestämd föreställning, uppstår naturligen då en kontamination, som fördärvar
det av författaren avsedda intrycket. Den historiskt givna bilden
kan aldrig helt skjutas åsido, och den skapande fantasin får finna
sig i vissa gränser.
En så kräsen författare som Thomas Manu har dock i sin berömda romancykel »Joseph und seine Briider», där han hopar
arkaiska namn och detaljer samt på allt sätt söker frambesvärja
bilden av patriarkernas tid, låtit dessa skåda ut över grönskande
majsfält, utan att besinna proveniensen av den långt efter Kolumbus inkomna majsplantan. Intrycket blir onekligen en smula komiskt – varför ej lika väl låta dem röka pipa? Som ursäkt kan
måhända anföras, att Thomas Manu i orienten gjort sig så förtrogen med det nutida landskapet och miljön, att han ej kunnat
frigöra sig från bilden av traktens majsfält. Många tro ju, säkerligen även Manu, att i österlandet allt är sig likt sedan årtusenden. Anakronismen är här fullständigt onödig och onekligen rätt
störande. Bengtssons anakronismer äro då vida bättre motiverade.
113