Tingstens gärning högaktuell

Herbert Tingsten. Vetenskapsmannen
Olof Petersson
Atlantis 2013

En god forskare kan ha tur, en dålig otur. När historierevisionister är i farten kan slumpen komma att avgöra utgången av verklighetsbeskrivningen. Tingsten-skandalen är ett belysande exempel.

Professor Olof Petersson höll förra året på att färdigställa ett manus om Herbert Tingsten som vetenskapsman när en tänkt mediekampanj utbröt mot densamme, död sedan 40 år, för att svärta hans gärning. Den 1 mars skulle Sveriges Radio avslöja en sensation; Tingsten hade enligt en P3-dokumentär arbetat för en CIA-stödd organisation. Enligt forskaren Mikael Nilsson var uppgifterna ”ganska säkra”, det var en ”tolkningsfråga”. Ett av bevisen skulle vara att Tingsten som chefredaktör i Dagens Nyheter hade upplåtit spaltutrymme för sovjetkritik från likasinnade. Vilket var alldeles sant – några av Sveriges ledande författare!

Eftersom Petersson hade granskat samma dokumentation som låg till grund för Sveriges Radios beskyllning kunde han på punkt efter punkt vederlägga uppgifterna som låg till grund för kampanjen; Tingsten hade på 50-talet deltagit i en konferens med en antikommunistisk organisation, Kongressen för kulturens frihet, vilket han själv hade berättat om i sina memoarer. Som om det hade varit något att avslöja, från en tid när hela den demokratiska västvärlden kämpade i det kalla kriget mot Stalins maktambitioner att vidga det kommunistiska imperiet utöver halva det redan ockuperade Europa.

Endast Aftonbladets kulturredaktion borde ha nappat, men risken finns alltid att yngre generationers bristande historiska kunskaper och ljugandet på nätet banar väg för desinformation. Tack vare Peterssons ingripande föll SR-storyn snabbt i en antiklimax och hans omdöme var inte nådigt:

”Det är ett av de sämsta forskningsresultat jag har sett publicerat på ganska lång tid, och jag har sett en del… På punkt efter punkt stämmer det inte. Om det är dålig forskning eller forskningsfusk, det vågar jag inte säga… Det är konstruktioner och insinuationer… Det finns inga fakta som bestyrker teorin att Tingsten skulle ha haft en närmare koppling till den här organisationen än vad som tidigare har varit känt. Det finns ingenting.” (debatt i Sveriges Radios ”Studio Ett” 1/3 2013)

De ansvariga förringade kritiken. Mikael Nilsson, av Petersson kallad förfalskare och propagandist: ”Det är tråkigt att det blir så här… trevligt bara när forskningskolleger kan revidera uppgifter.” Producenten Henrik Arnstad, ibland titulerad ”historiker”: ”Forskning är alltid omdiskuterad… glad att det blir en debatt.”

Efter Peterssons förödande kritik stoppades programmet. Men sättet att argumentera finns bevarat, här.

Dessbättre ger Petersson i sin bok om Tingsten en fyllig redogörelse för hela historien så långt den nu går att följa i arkiven. Det är en viktig insats för eftervärlden, inför kommande försök att revidera Sveriges insats i kalla krigshistorien.

Men det finns viktigare kapitel i Tingstens liv än den del som missbrukades ett halvsekel senare för att misskreditera en ädel strid mot vänsterextremism.

Fokus i boken ligger på Tingstens bredare gärning som granskare av allsköns irrläror. Den är högaktuell vad avser nationalsocialismens och fascismens ideologiska grunder, särskilt i varningar för den demokratiska statens svagheter och oförmåga att möta populistiska strömningar som banar väg för extrema lösningar på upplevda samhällsproblem.

Tingstens exemplifieringar, baserade på omfattande studier, hämtades från 20- och 30-talet men i en tid när hela Europabygget sviktar under politiska, ekonomiska och sociala påfrestningar saknas inte färskare referenser, inte heller från dagens Sverige. Petersson sammanfattar Tingstens undersökningar i en enda talande mening, när denne hade mött tiggarna på gatorna i det blivande Hitler-Tyskland: ”Folk kunde bli kommunister och nazister bara för att det bestående syntes outhärdligt”.

Det kan fortfarande sägas – ett århundrade efter första världskriget som födde känslorna av vanmakt – i massarbetslöshetens EU-länder, i de oreformerade postsovjetiska staterna, eller för den delen i de flyktingläger och koranskolor där jihadisterna till nya heliga krig nu rekryteras. Demokratins värdegemenskap är rubbad, nu som då, när Tingsten skrev det.

Den universella kampen mot demokrati, frihet och liberalism går vidare, vilket belyser att Tingsten också kunde ha fel, nämligen i sitt antagande att ideologierna var döda och demokratins seger vunnen för en ”överideologi”, sin tids fukuyamanska felslut. Som framgår av de årliga rapporterna från tankesmedjan Freedom House har den globala förändringen på senare år snarast gått bakåt, där länder som i takt med ekonomisk tillväxt nått framsteg i lagstyre och rättigheter drabbats av återfall i auktoritära och totalitära förhållanden. ”Vi måste undanröja de sista resterna av demokrati, särskilt metoderna med omröstning och majoritetsbeslut”, citerar Tingsten Hitlers maktövertagandetal. Det är en principiell föreställning som inte saknar förankring bland dagens extremister.

Så kunde väl Tingsten knappast ha föreställt sig dagens försvagning av USA:s globala maktställning och återkomsten på stormaktsscenen av diktaturer som Kina och Ryssland, som spinner nya nätverk av demokratins dödgrävare världen över.

Peterssons översiktliga kapitel om Tingstens analyser av konservatism, liberalism, socialdemokrati och kommunism, länder och vetenskaper, är goda kunskapsöversikter av historisk karaktär, liksom den bild som ges av några av hans insatser som valforskare och grundlagsutredare. De mer välkända publicistiska kampanjerna – t ex mot monarkin, för Natomedlemskap och pensionssocialism – behandlas högst kortfattat. Tillsammans formar porträtten en lärdomsbok som kan användas direkt i undervisning utan det överdrivna metodtjafs som lär prägla dagens akademier.

Allmänbildning, alltså, en given introduktion till gårdagens och morgondagens idéer som styr allas våra liv i en tid när identitetsdiskursen – kön, klass och etnicitet – gör anspråk på sanningen om allt och alla, på universalitetens bekostnad. Enfald eller mångfald, skulle Tingsten ha ställt frågan.

Mats Johansson är ordförande i den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld och avgående riksdagsledamot (m) i utrikesutskottet. Hans senaste bok är ”Kalla kriget 2.0” (2013).

Läs även:
Om Henrik Arnstads problem att förhålla sig till sanningen

Om Per Wirténs bok om Tingsten från 2013