Tobisson om Bohman

Lars Tobisson
Gösta Bohman. Ett porträtt av en partiledare
Atlantis 2013

Moderaterna gjorde 1970 sitt sämsta val någonsin; partiet fick 11,5 procent av rösterna och var efter VPK riksdagens minsta parti. Vänstervinden blåste vid denna tid med orkanstyrka. I detta läge utser alltså partiet en 60 år gammal handelskammardirektör och reservofficer, känd för två saker: sina mörkblå värderingar och sitt koleriska (ja nästan folkilskna) temperament. Det blev som bekant succé, och det är på tiden att denna berättelse dokumenteras i en biografi.

Det är ett högriskprojekt att författa en biografi över en person man beundrar och har stått nära. Man tenderar att bli försvarsadvokat, som lämnar ute vissa saker, slätar över och bortförklarar andra, och är det dessutom så att den som ska porträtteras var framgångsrik är risken stor att det blir tråkig läsning. Och visst är det en hyllning vi får oss till livs och konstigt vore det annars. Men den är inte devot; Lars Tobisson lyckas hålla distansen väl.

Dock nämns Gösta Bohmans hetsiga humör, och GB:s ibland lite problematiska relation till kvinnor föräras ett eget kapitel. Här vill Tobisson få oss att förstå att det inte var av illvilja utan att det i grunden handlade om en generationsfråga. Bohman var inte van vid (eller bekväm med) att möta kvinnor i arbetslivet, det var först när han vid 50 års ålder kom in i riksdagen som han träffade kvinnor som var någorlunda professionellt jämställda med honom. Detta yttrade sig i dels kommentarer, som även om de var avsedda som komplimanger uppfattades som sexistiska övertramp, dels i att det var ont om kvinnor på ledande positioner inom partiet under hans ledarskap.

Bohmans böjelser för dräpande kommentarer, som sårade många, alldeles oavsett om det var meningen eller inte, blir också föremål för en kommentar. Bohman var road över att göra andra människor förlägna, särskilt dem som befann sig i en beroendeställning till honom. Tobisson skriver inte att Bohman var elak, vilket rimligen är ett adekvat uttryck för detta slags beteende, utan försvarar honom med att han var genuint osäker, en osäkerhet som emanerade från barndomen då Bohman var mobbad.

Gösta Bohman trivdes i rollen som vice ordförande. Och han längtade tillbaka till näringslivet. Men han vägleddes av en ansvarsetik, stannade kvar och försökte bidra till att det fria fall Högerpartiet befann sig i fick ett slut. Och till slut blev konfrontationen med Yngve Holmberg oundviklig.

Konflikten mellan mörkblå och ljusblå förlamade Högerpartiet under 60-talet. Att definiera innebörden av dessa färgskaleetiketter är inte lätt. En dimension gällde sakpolitik: de ljusblå var mer benägna än de mörkblå att bejaka sociala reformer; de senare höll fast vid partiets traditionella ”hjälp till självhjälp”-filosofi. En annan dimension var mer övergripande ideologisk och handlade om att de ljusblå när det gällde moralfrågor drog åt det liberala hållet medan de mörkblå slog vakt om det konservativa idéarvet; värdekonservatismen var ännu starkt omfattad.

I grunden var det dock inte sakpolitik eller ideologi som låg bakom motsättningarna mellan de båda falangerna utan den strategiska frågan hur högern skulle navigera i det politiska landskapet: skulle man fortsätta med den profilerade politik som under Hjalmarsons ledarskap burit så riklig frukt i väljarmässigt hänseende, men som inte resulterat i särskilt mycket inflytande? Eller skulle man, med risk för att förlora väljare, tona ned profilpolitiken och satsa på borgerlig samverkan, för att därigenom kunna nå regeringsmakten?

Spänningen mellan ljusblå och mörkblå kretsade i huvudsak kring den strategiska frågan om och i så fall hur partiet skulle förhålla sig till det borgerliga samarbetet. Gösta Bohman betraktades med all rätt som mörkblå.

Lars Tobisson ställer i inledningen frågan vilken moderatledare som varit framgångsrik och kommer fram till att det var Bohman. Som statsvetarprofessor får man ibland frågan vilken statsminister som varit den bästa, och jag undviker konsekvent att besvara den. Antalet kriterier är många (hur man kom till makten, hur den användes, hur förändrade man landet, hur länge man var statsminister och vilka kriser som fanns att hantera och med vilken framgång detta skedde etc.) Grundproblemet är detsamma här. De kontextuella variationerna är stora. Jag är ganska säker på att även Gösta Bohman hade misslyckats om det varit han och inte Gunnar Heckscher som varit partiledare i början av 60-talet (men på ett annat sätt).

Men Gösta Bohman är inget dåligt förslag till bäste partiledare. Han tog över ett parti i fritt fall under en exceptionell tid, ledde partiet i tre raka segerval och bidrog i hög grad till ett fjärde, var med om att bryta det socialdemokratiska maktväldet, och han gick i spetsen för en ideologisk offensiv som bidrog till att förändra det politiska landskapet i Sverige.

På flera sätt var det dock en tacksammare uppgift att vara moderatledare under 70-talet än tidigare. Med enkammarriksdagen ökade möjligheterna till regeringsskifte. De förändrade förutsättningarna gjorde att tiden framstod som mogen för ett borgerligt samarbete, särskilt efter att mittensamarbetet kapsejsat efter Centerpartiets Uppsala möte i november 1973. Det kom dessutom en ny generation partiledare, som kom att passa Bohman ganska bra. Olof Palme var en tacksammare motståndare än Tage Erlander. Han slapp konkurrensen från Bertil Ohlin. Gunnar Helén, Per Ahlmark och Ola Ullsten var tacksammare konkurrenter i kampen om de allmänborgerliga väljarna. När det gällde det borgerliga samarbetet var Thorbjörn Fälldin definitivt att föredra framför Gunnar Hedlund, vars långvariga samarbete med Socialdemokraterna hade varit en ständig källa till irritation inom högern.

Därtill kom att vänstervågen mojnade en bit in på 70-talet. I början av 70-talet klassificerades endast en fjärdedel av världens 150 länder som fria. Sovjetunionen och dess satellitstater uppfattades som starka, närmast orubbliga stater, liksom Kina, som var upptaget av Maos kulturrevolution; något som hyllades i euforiska ordalag på DN:s kultursidor. Här i Sverige hade Socialdemokraterna egen majoritet efter valet 1968 och genomgick en radikalisering. Centern och Folkpartiet tävlade med Socialdemokraterna i grenen ”mest reformvänliga parti”. MUF kritiserade sitt moderparti för en alltför oreflekterad kritik mot den offentliga sektorn. Fri konkurrens var, menade de unga moderaterna, inte alltid det bästa, ett sänkt skattetryck ansågs orealistisk. MUF förordade i sitt program Politik för en ny tid en ”rullande ramplanering i flerårsperioder” eftersom den obalans som fanns i samhällsekonomin berodde på ”en bristande samhällelig planering”. I mer konkreta termer handlade det om att markanvändningen skulle bli föremål för betydligt mer samhällskontroll, liksom lokaliseringspolitiken och jordbruket. Så här skrev man: De enskilda medborgarna måste i växande utsträckning ”uppge friheter och beslutanderätt på många områden, för att det tekniskt komplicerade samhället skall fungera”.

När vänstervinden blåste som starkast, i kårhusockupationens kölvatten, och när den kinesiska kulturrevolutionen hyllades på DN:s kultursidor, skrev MUF-ordföranden: Det är ”frapperande att hur många gemensamma drag som återfinns i den ungkonservativa respektive socialistiska kritiken av det moderna produktionssamhället. I botten ligger uppenbarligen en socialt humanistisk värdering som är gemensam”.

Det skedde utan tvekan en ideologisk vitalisering av Moderaternas politik under Gösta Bohmans partiledartid. Han myntade uttrycket ”den inlärda hjälplösheten”: det fanns som en följd av den socialdemokratiska politiken en tilltagande passivitet bland medborgarna som ansågs förödande för människors initiativförmåga och ansvarstagande. Bohman talade också om ”den nya otryggheten”: omtanken och gemenskapen hade i välfärdspolitikens kölvatten institutionaliserats; det genuint mänskliga eroderade i den kollektiva välfärdsstaten. Att ge de enskilda individerna större möjligheter att själva bestämma över sina livsvillkor var en ödesfråga: bara om friheten ökade kunde medborgarna växa och bli ansvarstagande.

Analysen var egentligen inte ny. Redan under Gunnar Heckschers tid som partiledare skedde en liknande problembeskrivning. Den ständiga expansionen av den offentliga sektorn sågs som ett uttryck för en förmyndarmentalitet och innebar en stegvis glidning in i ett socialistiskt samhällssystem. Heckscher såg en bidragsmentalitet ta form, som kunde vara förståelig bland människor som hade det svårt, men som också började rota sig bland människor som var fullt i stånd att klara sig själva. När Heckscher gjorde sin analys i början av 60-talet hade socialdemokraterna suttit vid makten i 30 år och börjat vänja sig vid tanken på ett evigt maktinnehav; det gav tålamod och utrymme för långsiktighet. Att förstatliga det enskilda ägandet var inte huvudspåret utan det Heckscher kallade för ”spindelvävssocialisering”: man bedövar och spinner in folk i välfärdsstatens nät. Det skedde en stegvis ”socialisering av sinnelaget”: genom det starka samhället ökade medborgarnas beroende av stat och kommun, alltfler områden vävdes in i det offentliga nätet.

I denna process låg, menade såväl Heckscher som Bohman, en enorm fara: sakta men säkert vaggades medborgarna in i en understödstagaranda. Det var detta Bohman menade med sin tes om inlärd hjälplöshet. När Fredrik Reinfeldt för knappt två decennier sedan skrev en bok om ”det sovande folket” tror jag också att det var ungefär det han hade i åtanke.

För Heckscher ledde analysen fram till strategin att satsa stenhårt på borgerlig samverkan. Ingenting var viktigare än att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet. Det var nämligen inte bara bland vanliga människor som en tilltagande passivitet kunde iakttas till följd av spindelvävssocialismen. Näringslivets folk, med sin praktiska grundinställning, samarbetade nära med regeringen, inte för att de gillade politiken, utan för att de måste leva med den och var beroende av den.

Bohman var en av de mest högljudda kritikerna av denna samarbetsstrategi. Han argumenterade på partirådet 1964 för den så kallade ankarfästestrategin: högerns roll var att fungera som ankare för den svenska statsskutan. Det gällde att begränsa vänsterglidningen. Heckschers intention var mer offensiv: det räckte inte med att bromsa utvecklingen utan att vända den. Och för det krävdes det kortsiktiga eftergifter för att etablera ett samarbete med de andra borgerliga partierna.

Heckscher misslyckades som bekant med sin samarbetsstrategi på grund av motståndet från de mörkblå. Några år senare kunde däremot den kanske främste företrädaren för denna mörkblåa falang ena partiet och vara med och få till stånd ett borgerligt samarbete, och därigenom så småningom det historiska maktskiftet.

Tommy Möller är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Läs mer om Gösta Bohman:
Gösta Bohman – ett porträtt av en partiledare av Lars Tobisson (28/12 2006)
Gösta Bohman – partiledare och statsråd av Hans Bergström (nr 11 1984)
Gösta Bohman om välfärdsstaten av Carl Bildt (14/3 2006)