Tolkningen av frihetsvisans inledningsord
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TOLI(NINGEN
.:l
AV FRIHETSVISANS INLEDNINGSORD
Av fil. lic. GUNNAR ANNELL, Uppsala
DET ovanliga har inträffat, att en av de exklusivt akademiska och
för vanliga människor mest onjutbara arterna av vetenskaplig verksamhet, det lärda vridandet och vändandet på ett par ord i en åldrig
text, väckt till liv en offentlig diskussion (i D. N. d. 10, 16 och 22
febr.). Men så äro också orden, som vridas och vändas, de mest
kända i hela vår medeltida litteratur, nämligen inledningsorden till
biskop Thomas’ frihetsvisa:
Frihet är det bästa ting
som sökas kan all världen omkring
den frihet kan väl bära.
Och den sak, som diskussionen gäller, är av så intresseväckande art,
som om vår tilltänkta nationalsång skall anses förkunna något, som
påminner om det gamla moderata kravet på frihet under ansvar,
eller något, som liknar den likaledes gamla radikala läran om allas
ovillkorliga rätt till frihet.
Den senare, nya uppfattningen har framlagts av professor Lönnroth. Denne har gjort gällande, att ordet »den» i sista raden av det
citerade partiet syftar på »världen» och att diktaren följaktligen ej
velat erkänna några inskränkningar i rätten till frihet. Den äldre
uppfattningen, att ordet »den» skulle beteckna människan i allmänhet och att strofens mening således skulle vara, att friheten blott
har värde för de människor, som kunna bära den, har försvarats
av licentiat Ståhle. Något klart resultat har diskussionen ej lett
till, varför ännu ett inlägg kan vara motiverat.
Ståhle har mot Lönnroths bevisning anfört argument av rent formell filologisk art. Lönnroth har, på ett kanske ej alltid helt övertygande sätt, sökt tillbakavisa dessa argument. Onekligen förefaller
det dock som om de anförda bevisen ej vore starka nog för att ensamma omkullkasta den nya teorien. Avgörande måste bli, vad de
reella skälen säga.
Lönnroths ena reella argument är av idehistorisk art. Han menar,
att biskop Thomas tillägnat sig de teorier, som den medeltide lärde
William Occam framlagt. Enligt dessa teorier skulle frihet vara en
rättighet, som utan inskränkningar tillkom varje människa i hennes egenskap av förnuftig varelse. Men, frågar man sig, hur kan
man veta, att biskop Thomas känt ·till och accepterat Occam~ Denne
var dock knappast någon av medeltidens dominerande kulturperson- 267
..
·..-…….
Gunnar Annell
ligheter. Det finns ej något som vittnar om att dennes skrifter funnits i Sverige vid biskop Thomas’ tid. vilket säger något om än ej
så mycket om dessa skrifters spridning och anseende.
Det enda indicium Lönnroth anför på att Thomas tagit intryck
av Occam är följande två versrader ur Engelbrektsvisan:
Gud haver dig givit sinne och skäl
var hellre fri än en annans träl.
Såvitt jag kan förstå, innehålla dessa rader dock ej någon för
Occam karakteristisk tanke. De säga ju blott, att en förnuftig människa hellre bör vilja vara fri än träl, d. v. s. hon inser bättre än
de oskäliga djuren frihetens värde. Detta är ej någon originell
tanke. Lönnroth har ansett de anförda verserna säga, att människan
i egenskap av förnuftig varelse har en obestridlig rätt till frihet,
men därom står som synes ingenting. Han har gjort sig skyldig till
det bland humanister mycket vanliga felet att inläsa en önskad mening i en sats, som innehåller en annan, ehuru snarlik tanke.
Uppenbarligen är det mycket svårt att veta, vad biskop Thomas
innerst inne tänkte om den politiska friheten. Däremot är det ej
så omöjligt att lära känna en annan sak, som i detta sammanhang
är nästan lika viktig, nämligen hur den allmänna opinion, som
biskopen hade att räkna med, ungefärligen var beskaffad. Det
svenska 1400-talets allmänna opi:p.ion rörande samhällsfrågor kan
nämligen anses i det stora hela vara en återspegling av den katolska kyrkans förkunnelse. Denna förkunnelse återgav ingalunda
läror, vilka spritts av kättare såsom O”ccam, utan byggde på den
uppfattning, som framställts av tidens stora auktoritet i dogmatiska och etiska frågor, den helige Thomas ab Aquino. Ingen man,
som fått en lärd uppfostran, hade kunnat undgå att komma i kontakt med den helige Thomas’ tankar.
Frågan om den politiska friheten behandlar Thomas ab Aquino i
den första delen av sitt berömda verk »De regimine principum».
Frihet betecknar där det förhållande, som råder i en på ett rättfärdigt och riktigt sätt styrd stat i motsats till det som råder under
tyranni och andra fördärvade styrelsesätt. Att frihet är något gott,
framhålles lika övertygat om än ej med samma emfas som i frihetsvisan. Men det visas, med exempel hämtade från romarnas och
israeliternas historia, att fria och rättfärdiga statsskick, liksom genom en hård naturens lag, ständigt tendera att urarta. Den yttersta
orsaken till detta är människornas synd: för deras synders skull
låter Gud människorna hemsökas av tyranner, och först när de gjort
bättring, befriar han dem åter.
Vilket intryck skulle ett påstående, att världen väl kan bära friheten, ha gjort på den, som insupit den helige Thomas’ lärort Dels
skulle påståendet väl ha förefallit honom en smula omotiverat i
detta sammanhang, dels och framför allt, skulle det ha förefallit
honom som en förmätenhet av en syndfull och av Guds nåd beroende
människa. Knappast är det troligt, att biskop Thomas avsett att
göra en så förargelseväckande deklaration.
Lönnroth anför ett annat argument av större beviskraft. »Fram- 268
Tolkningen av frihetsvisans inledningsord
, för allt», säger han, »den (d. v. s. hans tolkning) upphäver det barocka antagandet att en folklig agitationsdikt, tillkommen för att
mana till kamp på liv och död för friheten mot dess fiender, skulie
göra en allmän reflexion att friheten ej passar för alla människor.»
Utan tvivel är detta en mycket beaktansvärd synpunkt. Dess vikt
ökas ytterligare därigenom att, såsom Harrie påpekat, frihetsvisans
närmaste litterära förebilder ej göra några reservationer i fråga om
rätten till frihet.
Men för att undanröja denna obestridliga svårighet behöver man
ej tillgripa den drastiska åtgärden att låta en svensk biskop bli förkunnare av en radikal och kättersk frihetslära. Det räcker med att
fastställa betydelsen av det i den omdiskuterade texten förekommande ordet »bära».
Detta ord har oftast översatts med »lida, tåla, utstå». Den betydelsen är väl belagd i fornsvenskan men passar dåligt i sammanhanget.
Den framhäver alltför starkt tyngden av de bördor, som åtfölja friheten. En annan betydelse, som ger bättre mening har någon gång
ansatts, nämligen bära = använda, handhava. Men denna betydelse
har aldrig ordet i äldre språk, såvitt man kan se av våra ordböcker.
Nu finns det emellertid en tredje möjlighet, nämligen att översätta
»bära» med uppehålla, hålla vid makt. En sådan betydelse har ordet t. ex. i följande uttryck, hämtat ur 1526 års Nya Testamente:
(Guds son) »bär allting med· sin krafts ord». Den ger också en god
mening, i det att den väl överensstämmer med frihetsvisans allmänna tankegång, att frihet är något, som lätt kan förloras, en
tankegång, som klarast kommer till uttryck i strofen:
Haver du frihet i din hand
du lykt väl till och bind om band
ty frihet kan liknas vid en falka …1
Inledningsstrofens mening skulle alltså bli, att frihet är det bästa
ting för den, som kan hålla den vid makt, eller rättare sagt, om den,
friheten, kan hållas vid makt. Biskop Thomas’ frihetsvisa skulle så-
ledes varken ge uttryck för en utpräglat radikal eller utpräglat moderat frihetslära utan blott påpeka det i och för sig tämligen självklara faktum, att friheten lätt kan förloras. Att ett sådant påpekande kan vara på sin plats, därom torde i dessa dagar frihetsvänner av alla partier kunna enas.
1 Sedan denna artikel skrivits, har ett nytt inlägg i debatten gjorts, nämligen
av professor Ahnlund i Historisk Tidskrift 1943: 1, s. 93 ff. Denne föreslår en
tolkning av ordet »bära», som i sak nära överensstämmer med den som här givits.
269
.:l
AV FRIHETSVISANS INLEDNINGSORD
Av fil. lic. GUNNAR ANNELL, Uppsala
DET ovanliga har inträffat, att en av de exklusivt akademiska och
för vanliga människor mest onjutbara arterna av vetenskaplig verksamhet, det lärda vridandet och vändandet på ett par ord i en åldrig
text, väckt till liv en offentlig diskussion (i D. N. d. 10, 16 och 22
febr.). Men så äro också orden, som vridas och vändas, de mest
kända i hela vår medeltida litteratur, nämligen inledningsorden till
biskop Thomas’ frihetsvisa:
Frihet är det bästa ting
som sökas kan all världen omkring
den frihet kan väl bära.
Och den sak, som diskussionen gäller, är av så intresseväckande art,
som om vår tilltänkta nationalsång skall anses förkunna något, som
påminner om det gamla moderata kravet på frihet under ansvar,
eller något, som liknar den likaledes gamla radikala läran om allas
ovillkorliga rätt till frihet.
Den senare, nya uppfattningen har framlagts av professor Lönnroth. Denne har gjort gällande, att ordet »den» i sista raden av det
citerade partiet syftar på »världen» och att diktaren följaktligen ej
velat erkänna några inskränkningar i rätten till frihet. Den äldre
uppfattningen, att ordet »den» skulle beteckna människan i allmänhet och att strofens mening således skulle vara, att friheten blott
har värde för de människor, som kunna bära den, har försvarats
av licentiat Ståhle. Något klart resultat har diskussionen ej lett
till, varför ännu ett inlägg kan vara motiverat.
Ståhle har mot Lönnroths bevisning anfört argument av rent formell filologisk art. Lönnroth har, på ett kanske ej alltid helt övertygande sätt, sökt tillbakavisa dessa argument. Onekligen förefaller
det dock som om de anförda bevisen ej vore starka nog för att ensamma omkullkasta den nya teorien. Avgörande måste bli, vad de
reella skälen säga.
Lönnroths ena reella argument är av idehistorisk art. Han menar,
att biskop Thomas tillägnat sig de teorier, som den medeltide lärde
William Occam framlagt. Enligt dessa teorier skulle frihet vara en
rättighet, som utan inskränkningar tillkom varje människa i hennes egenskap av förnuftig varelse. Men, frågar man sig, hur kan
man veta, att biskop Thomas känt ·till och accepterat Occam~ Denne
var dock knappast någon av medeltidens dominerande kulturperson- 267
..
·..-…….
Gunnar Annell
ligheter. Det finns ej något som vittnar om att dennes skrifter funnits i Sverige vid biskop Thomas’ tid. vilket säger något om än ej
så mycket om dessa skrifters spridning och anseende.
Det enda indicium Lönnroth anför på att Thomas tagit intryck
av Occam är följande två versrader ur Engelbrektsvisan:
Gud haver dig givit sinne och skäl
var hellre fri än en annans träl.
Såvitt jag kan förstå, innehålla dessa rader dock ej någon för
Occam karakteristisk tanke. De säga ju blott, att en förnuftig människa hellre bör vilja vara fri än träl, d. v. s. hon inser bättre än
de oskäliga djuren frihetens värde. Detta är ej någon originell
tanke. Lönnroth har ansett de anförda verserna säga, att människan
i egenskap av förnuftig varelse har en obestridlig rätt till frihet,
men därom står som synes ingenting. Han har gjort sig skyldig till
det bland humanister mycket vanliga felet att inläsa en önskad mening i en sats, som innehåller en annan, ehuru snarlik tanke.
Uppenbarligen är det mycket svårt att veta, vad biskop Thomas
innerst inne tänkte om den politiska friheten. Däremot är det ej
så omöjligt att lära känna en annan sak, som i detta sammanhang
är nästan lika viktig, nämligen hur den allmänna opinion, som
biskopen hade att räkna med, ungefärligen var beskaffad. Det
svenska 1400-talets allmänna opi:p.ion rörande samhällsfrågor kan
nämligen anses i det stora hela vara en återspegling av den katolska kyrkans förkunnelse. Denna förkunnelse återgav ingalunda
läror, vilka spritts av kättare såsom O”ccam, utan byggde på den
uppfattning, som framställts av tidens stora auktoritet i dogmatiska och etiska frågor, den helige Thomas ab Aquino. Ingen man,
som fått en lärd uppfostran, hade kunnat undgå att komma i kontakt med den helige Thomas’ tankar.
Frågan om den politiska friheten behandlar Thomas ab Aquino i
den första delen av sitt berömda verk »De regimine principum».
Frihet betecknar där det förhållande, som råder i en på ett rättfärdigt och riktigt sätt styrd stat i motsats till det som råder under
tyranni och andra fördärvade styrelsesätt. Att frihet är något gott,
framhålles lika övertygat om än ej med samma emfas som i frihetsvisan. Men det visas, med exempel hämtade från romarnas och
israeliternas historia, att fria och rättfärdiga statsskick, liksom genom en hård naturens lag, ständigt tendera att urarta. Den yttersta
orsaken till detta är människornas synd: för deras synders skull
låter Gud människorna hemsökas av tyranner, och först när de gjort
bättring, befriar han dem åter.
Vilket intryck skulle ett påstående, att världen väl kan bära friheten, ha gjort på den, som insupit den helige Thomas’ lärort Dels
skulle påståendet väl ha förefallit honom en smula omotiverat i
detta sammanhang, dels och framför allt, skulle det ha förefallit
honom som en förmätenhet av en syndfull och av Guds nåd beroende
människa. Knappast är det troligt, att biskop Thomas avsett att
göra en så förargelseväckande deklaration.
Lönnroth anför ett annat argument av större beviskraft. »Fram- 268
Tolkningen av frihetsvisans inledningsord
, för allt», säger han, »den (d. v. s. hans tolkning) upphäver det barocka antagandet att en folklig agitationsdikt, tillkommen för att
mana till kamp på liv och död för friheten mot dess fiender, skulie
göra en allmän reflexion att friheten ej passar för alla människor.»
Utan tvivel är detta en mycket beaktansvärd synpunkt. Dess vikt
ökas ytterligare därigenom att, såsom Harrie påpekat, frihetsvisans
närmaste litterära förebilder ej göra några reservationer i fråga om
rätten till frihet.
Men för att undanröja denna obestridliga svårighet behöver man
ej tillgripa den drastiska åtgärden att låta en svensk biskop bli förkunnare av en radikal och kättersk frihetslära. Det räcker med att
fastställa betydelsen av det i den omdiskuterade texten förekommande ordet »bära».
Detta ord har oftast översatts med »lida, tåla, utstå». Den betydelsen är väl belagd i fornsvenskan men passar dåligt i sammanhanget.
Den framhäver alltför starkt tyngden av de bördor, som åtfölja friheten. En annan betydelse, som ger bättre mening har någon gång
ansatts, nämligen bära = använda, handhava. Men denna betydelse
har aldrig ordet i äldre språk, såvitt man kan se av våra ordböcker.
Nu finns det emellertid en tredje möjlighet, nämligen att översätta
»bära» med uppehålla, hålla vid makt. En sådan betydelse har ordet t. ex. i följande uttryck, hämtat ur 1526 års Nya Testamente:
(Guds son) »bär allting med· sin krafts ord». Den ger också en god
mening, i det att den väl överensstämmer med frihetsvisans allmänna tankegång, att frihet är något, som lätt kan förloras, en
tankegång, som klarast kommer till uttryck i strofen:
Haver du frihet i din hand
du lykt väl till och bind om band
ty frihet kan liknas vid en falka …1
Inledningsstrofens mening skulle alltså bli, att frihet är det bästa
ting för den, som kan hålla den vid makt, eller rättare sagt, om den,
friheten, kan hållas vid makt. Biskop Thomas’ frihetsvisa skulle så-
ledes varken ge uttryck för en utpräglat radikal eller utpräglat moderat frihetslära utan blott påpeka det i och för sig tämligen självklara faktum, att friheten lätt kan förloras. Att ett sådant påpekande kan vara på sin plats, därom torde i dessa dagar frihetsvänner av alla partier kunna enas.
1 Sedan denna artikel skrivits, har ett nytt inlägg i debatten gjorts, nämligen
av professor Ahnlund i Historisk Tidskrift 1943: 1, s. 93 ff. Denne föreslår en
tolkning av ordet »bära», som i sak nära överensstämmer med den som här givits.
269