Tom Wolfe död – en samtidens häcklare

87 år gammal gick han bort, en av skaparna av Den nya journalistiken – New journalism. Bland de kända andra är Truman Capote, Joan Didion och Hunter S Thompson. Wolfe var i detta kvalificerade gäng en av de allra bästa ordsmederna, en det engelska språkets mästare, skriver Peter J Olsson.

Den nya journalistiken känner ni igen från amerikanska magasin: Ett stort antal sidor som i skildringen inbegriper skönlitterära grepp, kanske ren fiktion för att sannare skildra verkligheten. Njutbart blir det ofta, och levande – om det är sant kan man ofta debattera. Klart är att det är att en bok som Wolfes Rätta virket om det amerikanska rymdprogrammet – eller rättare sagt Mercuryastronauterna – ger en troligen riktigare bild än någon mer torr faktasamling. Och vilken bok det är. Min första upplevelse av Tom Wolfe när jag läste den på svenska någon gång i början på 80-talet.

Det bästa med Tom Wolfe var annars hans humor och hans skarpsynta häcklande av det han skildrade – kanske inte främst i Rätta virket. Talande är att när han på femtiotalet skrev en doktorsavhandling om kommunistiska influenser på amerikanske författare 1928-42 så fick han underkänt. Hans språk ansågs för subjektivt och hånande. Doktor blev han alltså först när han skrivit om avhandlingen i en torrare ton. Och då tydligen så bra att han erbjöds en akademisk anställning. Han valde dock journalistiken, den breda publiken till fromma.

Han kom sedan att bli en journalistisk granskare av det mest mondäna och bisarra i samhällsutvecklingen. Under sextiotalet gick han hårt åt hippiekulturen och den flummiga nyvänstern – radical chick är ett av de många begrepp han myntade. Allt i en humoristisk skärpa och med ordvändningar som ofta närmade sig talspråket. Jag minns att när jag letade efter fler verk av honom efter att ha läst Rätta virket så förstod jag inte ens titlarna: The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby till exempel.

Sedan 1962 började han att alltid vara klädd i en vit kostym, ofta med väst och alltid med hatt. En klädstil han själ kallade neoprentiös, men som kanske tjänade sitt syfte. Som någon sagt, här trodde många att han var upptagen med att spela sin roll när han i själva verket iakttog omgivningen.

Att han inte missade utvecklingen blev tydligt när han redan vid 70-talets mitt identifierade the me-decade och självcentreringens tid. Och därefter blev han en kritiker av de mer själlösa och materialistiska aspekterna av 80-talet. Inte minst när han fullt ut tog steget till skönlitteratur med Fåfängans fyrverkeri som fångar många aspekter av New York under denna tid. Den skildrar börsmäklaren Sherman McCoy som är en av den nya tidens Masters of the Univers med höga inkomster – och ännu högre utgifter. Han faller dock från höjderna och blir ett offer för vänsterpopulistisk politik och en publicitetssökande rättvisa.

Mitt i Tom Wolfes häcklande beskrivningar kan man återfinna en sorts konservativ moralism. Det är individernas val som i samspel med tidsandan och den rådande kulturen som leder dem i fördärvet. Kanske, men bara kanske, kunde de ha valt annorlunda.

Moralismen blir kanske ännu mer tydlig i hans senare böcker. Inte minst I am Charlotte Simmons, som handlar om en ambitiös, oskuldsfull och idealistisk student som lämnar ett lantligt Södern bakom sig med hennes klasskamraters liv med droger, sex, ytliga intressen och brist på ambitioner. Hon kommer till ett elituniversitet bara för att upptäcka, och dras in i, att även det är behärskat av ytlighet, och ambitioner som mindre rör kunskapssökande än status och sex, mycket sex. Inom parentes fick Wolfe med denna roman Guardians bad sex-pris, vilket han dock förklarade med att han ville visa på sex utan all romantik.

Frågan är om inte Sverige skulle behöva en författare som Tom Wolfe.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne