Tonårsskildring vid stålverket

Silvia Avallone
Stål
Natur & Kultur 2012

Stål är Silvia Avallones debutbok och handlar om Anna och Francesca som bor i arbetarstadsdelen vid Via Stalingrado i den italienska kuststaden Piombino. Ett arbetarsamhälle som ligger i anslutning till det ångande stålverket, en dinosaurie från 70-talet som sakta somnar in. Romanen tar sin början under några svettiga sommarmånader under 2001. När världen förändras gör även flickorna det. I skuggan av Elba utspelas ett samhällskritiskt drama som visar Italiens baksida.

Avallone låter läsaren vara flugan på vägen som iakttar händelserna på Via Stalingrado. Ingenting utelämnas och historien skildras till tonerna av det tidiga 00-talets discomusik. Det är orättvist att reducera ”Stål” till att endast vara en arbetarklasskildring. Boken handlar snarare om frigörelse och om ett trasigt samhälle som faller sönder under sin egen tyngd. De enda som kan rädda Anna och Francesca från undergången är de själva. Stålverket kommer inte att göra det. Inte heller deras vänner, killar och familjer.

Anna och Francesca är bästa vänner. De är 13 år gamla och deras kroppar har börjat få kvinnliga former. De börjar söka männens uppmärksamhet samtidigt som de är kvar i barndomens oskyldiga glitter. Det är deras kroppar och utseende som är avgörande för deras människovärde, åtminstone på Via Stalingrado. Avallone kanske gjorde det lite för lätt för sig genom att låta handlingen kretsa kring två tonårsflickor. Samtidigt tar författaren sitt ansvar och ger karaktärerna både djup och personlighet. Att människovärde mäts utifrån utseende är inte något som är unikt för Via Stalingrado och inte heller Annas och Francescas upptäkter kring vuxenlivets hemligheter. Snarare ökar Avallone igenkänningen genom att låta två tonårsflickor utgöra huvudpersonerna.

I romanen används sexualiteten för att skildra makt och frigörelse. Det är genom sex och knark som ungdomarna i Via Stalingrado flyr från verkligheten. Preventivmedel existerar inte och tjejen som lyckas behålla sin kille efter ha blivit gravid vinner. Fritidsnöjet är antingen att sitta vid baren på stranden eller att besöka klubbar som Gildas där flickor säljs till högstbjudande. För att få extrainkomster ägnar sig killarna åt kriminalitet. I denna miljö formas Anna och Francesca till unga kvinnor. Sexualiteten har reducerats till att endast handla om matkutövning, kvinnan har ytterst lite att säga till om och knark och kriminalitet tillhör vardagen.

Annas och Francescas medvetenhet om att de en dag kommer att behöva skiljas åt när de blir vuxna gör att deras relation känns både innerlig och barnsligt intensiv. De inser att det troligtvis är deras sista sommar som barn tillsammans. När Anna slutligen blir kär och förlorar oskulden inser Francesca att hennes systerliga kärlek kanske var något mer än bara vänskap. När Francesca bestämmer sig för att straffa Anna för att hon inte besvarar hennes djupare känslor blir det tydligt att kärleken inte längre är en oskyldig lek och att de är beroende av varandra. De skulle kunna göra så mycket mer med sina liv men stålverkets hopplöshet står i vägen.

Resan mellan barndomens skyddande värld och vuxenlivet är både smärtsam och brutal. Avallone ger inte läsaren några illusioner om att det skulle vara annorlunda. Francescas mammas oförmåga att lämna sin misshandlande man är både irriterande och plågsam. Annas mammas oförmåga att leva upp till sina egna ideal är förlamande. Båda kvinnorna har anpassat sig efter sina mäns nyckfulla regler, det är ingen idé att kämpa emot trots att magkänslan säger att de borde. När Francescas mamma väljer att gå till doktorn för att få hjälp att lämna sin make väljer doktorn att blunda, han är bara en enkel husdoktor och ingen socialarbetare. Denna scen illusterar kvinnornas vanmakt och att deras oförmåga delvis beror på att de har blivit passiviserade av samhällets förväntade roller.

Det är ingen smickrande bild av Italien och dess sociala system som ges i boken. Snarare skildras ett land i förfall där manligt och kvinnligt baseras på stereotyper.

Avallone målar upp ett arbetarsamhälle som tycks befinna sig i fritt fall. Samhällskritiken är tydlig men läsaren lämnas inte utan hopp. Det är Anna och Francesca som slutligen bryter sig loss från Via Stalingrados apati och som inser att omvärlden är tillgänglig även för dem.

Ylva Engström är sociolog och har gått Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.