Tony Gunnarsson: Murens återkomst

Gränsmuren har på senare år gjort en oväntad comeback, efter att i sekler haft en stadigt negativ trend. Redan under medeltiden gjorde tyngre belägringsvapen muren allt mer verkningslös och när sedan krutet kom i militär användning var dess öde beseglat – åtminstone fanns det goda skäl att tro så fram tills nyligen.

I somras uppmärksammades 60-årsminnesdagen av uppförandet av den förhatliga Berlinmuren, som får sägas vara starten på den moderna vågen av murbyggande. Efter dess fall har byggtakten tagit ytterligare fart. Wikipedia listar 55 stycken moderna gränsmurar (nåja, några är snarare stängsel än murar), där de flesta byggts under den senaste 30-årsperioden eller är under uppförande. Utöver militära intrång anger de moderna murbyggarna också att de vill skydda sig mot terrorism, smuggling av droger och vapen, invasiva djurarter och framför allt illegal immigration. Få lär ha missat debatterna om Israels, Ungerns och USA:s respektive murbyggen.

Trots dessa samtida och uppmärksammade exempel är det fortsatt en annan mur som kan ståta med störst berömmelse. Kinamuren, eller Den stora muren, har varit omtalad i Västvärlden åtminstone sedan jesuiternas ankomst till Kina på 1600-talet, men redan under antiken började vaga skildringar av kinesiska murar cirkulera i skrift. Under 1600- och 1700-talen övertrumfade sedan jesuitpräster och brittiska diplomater varandra i att författa färgstarka och fantasifulla skildringar av Kinamuren. Sedan övertogs detta värv av europeiska imperialister och upptäcktsresanden som gjorde muren pampigare, längre och äldre i försök att bli publicerade i ett redan uttömt ämne. De senaste decennierna har murpropagandan övertagits av kinesiska politiker som sett värden i muren såsom samlande nationell symbol och turistmagnet.

Den brittiska Kinahistorikern Julia Lovell har dock i bland annat boken Den stora muren beskrivit de många felaktigheter och halvsanningar som kringgärdar Kinamuren. Bland annat handlar det om föreställningen att det skulle röra sig om en enhetlig mur, att den är tusentals år gammal samt att den skulle manifestera Kinas historiska dominans över barbarerna i norr. I stället berättar hon att det rör sig om mängder av murar, i huvudsak bestående av packad jord, resta under de senaste två tusen åren (ingen av dem kan ses från månen). Av de flesta återstår endast konturer i sanden efter att ha skalats ned av väder och vind liksom bönder i jakt på byggmaterial. De murar turister i dag kan besöka är i bästa fall uppförda på 1500-talet av Mingdynastin, men även denna är på många håll förfallen eller illa åtgången. Mest troligt är att turisten traskar runt på kraftigt renoverade och tillputsade avsnitt från andra halvan av 1900-talet.

Lovell menar också att Kinamuren, som i dag lyfts fram som en symbol för Kinas stolta självbild och rika historia, på många sätt egentligen är ett monument över Kinas alla misslyckanden och befolkningens lidande. De många gigantiska murbyggnadsprojekten som varje vacklande kinesisk dynasti till slut hemfallit åt, i försök att demonstrera inhemsk handlingskraft och utrikespolitisk styrka, har kostat miljontals liv när ofta tvångsrekryterade arbetare svultit, slagits eller frusit ihjäl om de inte dog i sjuksäng eller av utmattning.

Det tydligaste misslyckandet med murarna är dock att de varit till tveksam säkerhetspolitisk nytta. Murarna har i vissa fall varit led i expansionsförsök där de manifesterat kinesernas närvaro samt utgjort baser för övervakning och beskattning. Oftast har murbyggena varit desperata defensiva strategier efter många år av politisk handlingsförlamning när den styrande dynastin tappat kontroll över gränserna och alla andra möjligheter varit uttömda (såsom diplomati, handel, militära straffexpeditioner eller tributer). Det är mycket kostsamt och logistiskt svårt att bemanna och underhålla murar som sträcker sig hundratals mil. De enorma byggprojekten ledde inte sällan till statsbankrutt och den styrande dynastins fall. Dessutom går det alltid att hitta svaga punkter eller att helt enkelt rida runt muren, för även långa murar har ändar.

Trots alla murar har Kina genom historien invaderats norrifrån av inte bara mongoler, utan även av diverse turkfolk, manchuer och japaner. Dessa invasioner har varit möjliga inte bara på grund av ovan nämnda faktorer, menar Lovell, eller ens av att murarna skapat en känsla av falsk trygghet och tvingat fram en passiv stillastående kinesisk krigföring. I stället, menar hon, ska man främst söka orsaken till nederlagen hos ”de män som dikterade gränspolitiken och de soldater som bemannade muren”. Den historiska lärdomen från Kina är att ingen mur är starkare än modet, moralen och motivationen hos dem som vaktar den. Kejsarna var fixerade vid personlig prestige och sin egen upplevda överlägsenhet, generaler och högre tjänstemän var korrupta, mutade och lade främst fokus på att säkra egen mark och egna tillgångar och soldaterna var dåligt organiserade, disciplinerade och utrustade. Gränsvakterna var, enligt jesuitprästen Matteo Ricci runt år 1600, oengagerade och levde ”ett föraktligt liv, ty de har inte givit sig in i detta yrke av kärlek till sitt land eller trohet mot sin kung eller kärlek till ära och berömmelse, utan som män i tjänst hos en arbetsgivare”.

Nu ämnar alltså allt fler nationer söka värna sina gränser med murar. I Europa har inte bara Ungern, Slovenien och Grekland byggt gränsbarriärer, utan även stater i vår närhet såsom Lettland, Estland och Norge. Men så lär inte ske i Sverige av geografiska, men framför allt politiska skäl. Statsminister Stefan Löfven sade i ett känt uttalande 2015 att ”Mitt Europa bygger inga murar”.

Kort därefter ändrade han sig och proklamerade att gränserna stängs, att migranter bör söka sig annorstädes och att svensk invandringspolitik skulle bli mycket stram, anpassas till EU:s lägstanivå. Så har inte blivit fallet. Gränserna är fortsatt öppna, invandringen fortfarande betydande och utvisningar verkställs inte. I Bulletin konstaterar Carolin Dahlman att Sverige gav näst flest nya medborgarskap i hela EU 2019 i förhållande till befolkningens storlek, att Sverige ligger i topp gällande anhöriginvandring och att Sverige sedan 2015 beviljat högre antal asylansökningar per 10 000 invånare än EU-snittet. Samtidigt fortsätter integrationsskulden att växa.

Nej, Sverige bygger inga murar och det är nog lika bra det. För som Kinas historia visar är det inte den fysiska muren som spelar roll, utan personerna och kulturen bakom dem. För att få ut något av en sådan konstruktion skulle Sverige behöva uppbåda mod, moral och motivation nog att också förtjänstfullt bevaka murarna. Det vore nog i dagsläget nationen en övermäktig uppgift. Politikerna som dikterar gränspolitiken är framför allt upptagna med fåfänga och att helgonförklara sig själva. Migrationsverket och andra myndigheter vägleds inte främst av patriotiskt ämbetsmannaansvar eller borgerliga dygder, utan följer den offentliga sektorns inneboende strävan efter expansion. Patrik Engellau har beskrivit ett välfärdsindustriellt komplex som lever på att omhänderta människor och där hög invandring och ömsinta beslut är en del av affärsidén. Vanligt folk är fullt upptagna med att se om sina egna hus i jakten på individuell trygghet. Någon plötslig nationalistisk yra eller radikalkonservativa instinkter lär inte drabba någon av nivåerna inom överskådlig framtid. Och kanske är det lika bra så. Återstår att hoppas på stegvis tillskruvade system, skarpare incitament till personligt ansvar liksom ett mer livskraftigt civilsamhälle.

Tony Gunnarsson är näringspolitisk rådgivare