Tony Gunnarsson: Om Ryssland och västerlandet förr och nu

Rysslands historia brukar, i enlighet med en grovt förenklad, något orättvis men dock populär illustration, skildras såsom en ständig dragkamp mellan två olika samhällsmodeller: den moskovitiska och den petersburgska. Moskva är Ivan den förskräckliges och Stalins huvudstad som symboliserar det mer isolerade, det österländska och auktoritära Ryssland. Efter Konstantinopels fall respektive Ryssland erövring av Astrachan- och Kazankhanaten ses Moskva dessutom som både Tredje Rom och arvtagare till mongolhuvudstaden Saraj. Moskva är alltså på samma gång bysantinskt och asiatiskt (mongolskt). Sankt Petersburg däremot, Peter den store och Katarina den storas huvudstad, ihop med dess föregångare Novgorod och Kiev, representerar enligt denna modell det europeiska, öppna, moderna Ryssland. Västerlandets relationer med Ryssland har skiftat beroende på vilken samhällsmodell som haft medvind i den ryska politiken.

De ryska härskarna har, om man får tro historikern Kristian Gerner i Ryssland – en europeisk civilisationshistoria, oförtröttligt strävat efter att ”Ryssland ska accepteras som en fullvärdig medlem av den civiliserade världen och accepteras som en jämlike av i tur och ordning nordmännen, de bysantiska kejsarna, tyskarna, fransmännen, britterna och nordamerikanerna”. Något förenklat har dock västerlänningarna, åtminstone har det upplevts så från rysk sida, under seklernas gång ofta bemött dessa bemödanden med kallsinne och snarare betraktat ryssarna som oborstade lärjungar, främlingar eller till och med barbarer. Återkommande försök att närma sig Väst har därför varvats med motreaktioner i form av brytningar med det västerländska och ambitioner att utstaka en egen rysk, eurasisk väg framåt. Säkerligen har alltså såväl västerländsk hånfullhet, för att tala med Peter Hitchens, och rysk indignerad självömkan, för att tala med Johan Hakelius, bidragit till den historiskt skavande relationen.

Också i Väst finns en kluven inställning till Ryssland. För samtidigt som den ryska kulturen ofta med skepsis betraktats som något säreget och främmande har det länge funnits en berättigad fascination för Ryssland. Få skulle heller förneka att Ryssland har en självklar plats i den europeiska civilisations historia, med betydande bidrag till vår gemensamma kanon inom bland annat kultur, filosofi och teologi.

Förhoppningar i spillror

Efter Sovjetunionens fall fanns en utbredd förhoppning om läkta sår och förbrödring mellan Öst och Väst. Så har också delvis skett. Många av länderna som låg öster om Järnridån är i dag en integrerad del av den europeiska gemenskapen både socialt, ekonomiskt och institutionellt. Men gällande Ryssland har förväntningarna kommit på skam. Hoppet var att det post-sovjetiska Ryssland genom återknytning till sitt kristna arv, en förnyad tillväxt och växande medelklass skulle bli en integrerad europeisk stat med medborgerlig frihet och lagstyre.

I stället har spänningarna mellan Ryssland och Västvärlden succesivt ökat under 2000-talet för att under 2022 kulminera i Rysslands invasion av Ukraina, vilken inte bara orsakar ett enormt lidande för det ukrainska folket, utan också har förstört Rysslands relationer med Västvärlden för överskådlig tid framåt. Vi som hellre sett Ryssland innanför än utanför den europeiska gemenskapen kan bara sorgset konstatera att vi återigen förlorat Ryssland.

Hur kunde det gå så fel? är en fråga som hänger i luften. Förmåga till självkritik är en västerländsk dygd. Och visst finns det befogad kritik att lyfta mot västmakternas agerande. Den amerikanske neokonservativa och interventionistiska doktrinen har väckt en motvilja mot Väst. 2000-talets Europa präglat av avindustrialisering, massimmigration och vänsterliberal identitetspolitik har heller inte framstått som ett tillräckligt attraktivt skyltfönster för ett alternativt vägval. I Svenska Dagbladet (12 mars 2022) citerar Peter Wennblad The Times-skribenten Matthew Syed som menar att samtidigt som Kina omdanade världsordningen och Ryssland sökte återuppbygga sitt imperium tjafsade vi om könsneutrala toaletter.

Men oavsett västerländska felsteg kan inget sådant ursäkta den militära invasionen av Ukraina, en invasion som skördat otaliga dödsoffer, omfattande förstörelse av landet och tvingat miljoner ukrainska medborgare på flykt. Den ryska ledningen ”tävlar i fel gren”, som tidigare nämnde Kristian Gerner skriver i Svenska Dagbladet (10 mars 2022), då de tror att USA:s ”mjuka makt kan bemötas med våld och terror”. Eller som nämnde Peter Hitchens uppgivet konstaterar: ”Genom att invadera Ukraina bekräftade Vladimir Putin alla de värsta anti-ryska fördomarna i världen. Han dömde sitt land till en ny mörk period av isolation, censur och institutionell dumhet”. Därför bör förklaringen till såväl kriget som klyvningen mellan Ryssland och övriga Europa framför allt sökas i Rysslands inre liv.

Det sovjet-kommunistiska arvet

Att läka de samhälleliga såren från över sjuttio års kommunistisk brutalitet är svårt och tidskrävande. Det ryska 1900-talet präglades av inbördeskrig, massmord, två förödande världskrig, kommunistisk diktatur, svält och planekonomi. Civilsamhället slogs sönder, familjen urvattnades som socialt normsättande institution och incitamenten till samvetsgrant arbete urlakades. Pennalismen, övervakningen och det politiska förtrycket var omfattande. Det ryska samhället bär fortfarande på djupa sår från denna tid, vilket också återspeglas i politiken.

Under det första decenniet efter Sovjetunionens fall närmade sig Ryssland Väst och landet genomförde liberala reformer. För många ryssar är dock perioden förknippad med inflation, finanskriser, arbetslöshet, korruption och en kriminalitet i full blom. Denna erfarenhet har delvis mildrat den kollektiva bilden av den sena Sovjeteran, med argument som att ett dysfunktionellt system trots allt är bättre än kaos. Auktoritära och anti-västliga krafter har kunnat luta sig på denna stämning och lovat att skapa trygghet, att återta makten från oligarker och att återställa Rysslands ställning i världen. Historietvättningen har även urartat i förminskande eller förnekande av tidiga sovjetiska övergrepp mot ryska grannfolk.

Dessa politiska aktörer har drivit tesen att problemen inte främst legat hos ryssarna själva, utan i en revanschistisk anda hävdat att Ryssland behandlats som en slagen hund av Västvärlden, att landet utnyttjats ekonomiskt och kränkts territoriellt. En rad händelser har lyfts för att påvisa att Väst är ett hot mot Rysslands fortsatta självständighet: NATO:s intervention i Kosovokriget och flygbombningar av Jugoslavien, Nato-expansionen i Östeuropa, invasionen av Irak, bombningen av Libyen samt stödet till så kallade färgrevolutioner (såsom i Ukraina 2014). På många sätt lever den sovjetkommunistiska utrikespolitiska doktrinen om ”fredlig samexistens” kvar. Enligt denna uppfattning hade Sovjetunionen respektive USA rätt att agera inom, men inte utanför, sina egna ideologiska och geografiska intressesfärer. Västerländskt inflytande i Georgien, Syrien och Ukraina ses därför av ryssarna inte bara som maktpolitiska oförrätter, utan som ett brott mot hela den etablerade världsordningen.

Kalla krigets logik, där det gäller att vinna eller försvinna och där utrikespolitiken är ett nollsummespel, har återigen börjat utgöra ramen för argumentationen. Detta har skapat en undergångsstämning där Rysslands existens upplevs hotad. Dels genom ett demografiskt hot i form av massiv invandring från Centralasien, alkoholism, trasiga familjer och låga födslotal. Dels ett kulturellt hot, där den postmodernistiska västerländska populärkulturen alltmer äter sig in i den ryska vardagen och sprider samhällelig atomisering, feminism och individualism. Slutligen anses Ryssland även territoriellt hotat, då EU och NATO kommit närmre in på gränsen i Väst samtidigt som Kina vuxit sig mäktigt i öst.

Geopolitiken

Geopolitiken har på senare år fått ett uppsving som analysverktyg. Rudolf Kjellén, en av geopolitikens fäder, beskrev stater, och särskilt stormakter, som egna organismer som delvis drevs fram av en egen inneboende geografisk logik. I Världskrigets politiska problem konstaterar Kjellén ”en geopolitisk faktor af allra första ordningen: det ryska väldets afstängning från världshafvet”. Rysslands stora befolkning, med begränsad rörelsefrihet såsom omgiven av Arktis, den eurasiska stäppen och europeiska stormakter strävar efter tillgång till isfria hamnar och ett eget fönster till världshandeln. Därav rysk-turkiska kriget 1877–78 (Medelhavet), rysk-japanska kriget 1905 (Stilla havet), försöken att få kontroll över södra Persien fram till 1907 (Indiska oceanen via Persiska viken) och återkommande krig åt väster (Östersjön). I detta ljus har de båda sentida krigen i Georgien och Ukraina handlat om att säkerställa kontrollen över Svarta havet.

Lämnar vi de deskriptiva förklaringsmodellerna finns dock andra, kanske än mer relevanta, aspekter av geopolitiken. Ofta omnämnd i västerländsk press är den ryske filosofen Aleksandr Dugin. Han menar i motsats till Francis Fukuyama, men med inspiration från Samuel Huntington, att vi ofrånkomligen måste gå mot en multipolär värld med ett antal konkurrerande civilisationer. I det ideal han målar upp är den eurasiska sfären, som främst, men inte enbart, består av den slaviskt-ortodoxa världen, en naturlig sådan civilisation i kontrast till bland andra den västerländska, islamiska och kinesiska civilisationen. Den globala likriktningen ska bekämpas och ersättas med regionalisering. Detta skulle enligt Dugin skapa en fruktsam kulturell och andlig konkurrens i världen samtidigt som färre konflikter skulle uppstå då man inom dessa sfärer ostört kan bygga vidare på de respektive civilisationerna filosofiska, ekonomiska, sociala och politiska geografiskt-historiska grunder. Det nationella självbestämmandet förkastar Dugin då han anser att nationalstaterna saknar vision, ideologi och styrka nog att stå på egna ben. Eftersom Östeuropas och Kaukasiens mindre stater inte tillerkänns egen politisk agens ses inträden i NATO som amerikanska erövringar. För att uppnå detta multipolära ideal måste Ryssland, såsom den eurasiska civilisationens naturliga ledare, med alla krafter bekämpa den amerikanska globalismen.

Mindre omskriven i västerländsk press, men kanske mer agendasättande för den nuvarande ryska regimens utrikespolitik, har den ryske politikteoretikern Vadim Tsymbursky varit. Han lanserade på 1990-talet idén om Ryssland som en egen ö, en mer realistiskt isolationistisk geopolitisk linje än Dugins storvulna ambitioner. Tsymbursky ansåg inte att Ryssland kunde, eller ens skulle försöka, utmana USA:s globala dominans. I stället ansåg han att Ryssland borde fokusera på att bli en regional stormakt. Som sådan skulle man säkra regionalt inflytande och säkerhet bland annat genom att skapa en buffertzon runt landet av neutrala randstater, inte minst i form av Ukraina och andra tidigare sovjetiska stater. Detta skulle skapa förutsättningar för Ryssland att återuppbygga sin egen styrka inrikes. Idén om randstater bygger på analysen att Ryssland historiskt varit lätt att invadera till lands eftersom landet saknar naturliga barriärer mot den europeiska kontinenten. Den brända jordens taktik är alltför plågsam, så i stället ska försvarskriget föras på andra länders territorier.

För att uppnå detta mål måste Ryssland få erkännande från Väst såsom varandes en civilisation av egen kraft, om än inte lika omfattande som den västerländska. Skulle Rysslands ställning som regional stormakt inte respekteras, eller om randstaterna kollapsar, skulle dock Ryssland enligt Tsymbursky behöva agera kraftfullt och exempelvis annektera särskilt viktiga territorier. Rysslands agerande i Transnistrien, Georgien, Krim och Donbass är enligt detta synsätt bara defensiva och nödvändiga motåtgärder, alternativt ett sätt att återställa effekterna av vad Putin kallat ”det förra århundradets största geopolitiska katastrof”, Sovjetunionens fall, då miljontals ryska ”medborgare och landsmän” hamnade utanför ryskt territorium.

Den ryska konservatismen

En något mer förbisedd influens till den nutida politiken är den ryska 1800-talskonservatismen. Den växte fram efter att Napoleonkrigen punkterat den ryska överklassens frankofili och skapat grogrund för rysk patriotism. Efter att under den sovjetiska tiden fört en tynande tillvaro i ryska utlandskretsar har den under 2000-talet fått ny relevans såsom ett alternativ till både kommunismen och väst-liberalismen, hämtad från Ryssland eget idéhistoriska arv.

Aversionen mot det liberala väster fick ett kraftfullt uppsving till följd av en rad förnedrande skeenden under det nittonde århundradets andra hälft, om man får tro den ryske historikern Edvard Radzinskij. Inte minst Storbritannien och Frankrike tvingade Ryssland på knä i Krim-kriget, motarbetade sedan Ryssland i 1870-talets rysk-turkiska krig och gjorde Ryssland till de politiska förlorarna i Berlinkongressen. Då som nu upplevdes Ryssland ha blivit lurade, vilket skapade en anti-västlig revanschism.

De västerländskt inspirerade liberaliseringarna under Alexander II (avskaffande av livegenskapen, reform av rättssystemet, ökat lokalt självstyre, utbyggnad av utbildningsväsendet) slog också fel och upplevdes, i motsats till vad som var avsikten, bara spä på oron i samhället. Mest skrämmande var att västerländskt influerade ryska studenter i sitt motstånd mot tsaren utvecklades till nihilister med terroristisk metod. Slutsatsen, som Konstantin Pobedonostsev drog, i sitt sent i livet utgivna verk Moskovskij sbornik, är att idén om den liberala demokratin för in oordning och våld i samhället. Dess implementering skulle inte, menade han, föra med sig varken frihet eller jämlikhet, däremot illojalitet och våld.

I Paul Robinsons bok Russian Conservatism (Northern Illinois University Press, 2021) skildras i flera kapitel de konservativa statsmän och filosofer som försökte utstaka en specifikt rysk icke-västlig politisk hållning under 1800-talets andra hälft. Här finns intressanta konservativa tänkare såsom Fjodor Dostojevskij, Boris Tjitjerin, Konstantin Pobedonostsev och Konstantin Leontiev. Även författaren Leo Tolstoj och panslavismens ideolog Nikolaj Danilevskij får sägas tillhöra denna löst sammanlänkade skara. Hos dessa återfinns en klassiskt konservativ betoning av kristen moral, familjen som samhällsfundament och det historiska arvet som politikens utgångspunkt. Samtidigt finns i den ryska 1800-talskonservatismens huvudfåra drag som är svårsmälta, ja rentav oacceptabla, för en konservativ i Edmund Burkes, Russel Kirks och Roger Scrutons anda. Där finns inte sällan auktoritära och elitistiska drag i stället för frihetliga och decentralistiska diton. Drag som också kan ge en delförklaring till de återkommande konflikterna mellan öst och väst.

Centralt för den ryska konservatismen är det sena 1800-talets tro på Ryssland och ryskhet som en unik, självständig och nästan magisk kraft. Får man tro Paul Robinson är detta en produkt av mötet mellan mystisk ortodoxi och tysk romantik. Särskilt står denna ryskhet i bjärt kontrast till Västerlandet. I den ryska 1800-talslitteraturens stora verk finns debatten mellan förespråkare för den västerländska liberalismen och den ryska konservatismen ständigt närvarande, kanske tydligast i Dostojevskijs Idioten, där den förra ideologin inte sällan anförs vara oförenlig med den ryska folksjälen.

Rysslands specifika väsen utstakades genom att finna historiska ryska drag och lyfta upp dessa till dygd. De bärande delarna i denna ideologi är ortodoxin, enväldet, imperialismen samt på det ekonomiska planet en tro på statlig autarkism och centralstyrning.

Ryssland är, menar de, efter Östroms fall den enda sanna arvtagaren till den grekisk-romerska civilisationen och den kristna världen, dess förvaltare och försvarare. Begreppet Tredje Rom syftar på att Ryssland övertog rollen som dominerande ortodox makt efter Östroms fall. Den ortodoxa kristendomen är också viktig för att förklara dels vad som skiljer Ryssland från Västerlandet, dels varför andra ortodoxt kristet präglade länder bör lyda under Moskva. Rysslands lydnad under och sedan frigörelse från och seger över Gyllene hordens välde anses också ha härdat ryssarna och inpräntat systemet med dominans genom personlig auktoritet i den ryska folksjälen.

Av flera skäl är därför enväldet ett bärande element i den ryska konservatismen. Om den svenska 1800-talspatriotismen idealiserade folket, allmogen och odalbonden var den ryska varianten mer centrerad kring staten och tsaren. Enligt det historiska ryska samhällskontraktet, med journalisten Vladislav Savic ord, byggs Ryssland uppifrån och ned där ledaren äger och ansvarar för landet. Även Vladimir Putin har uttryckt hur en stark statsmakt är inskriven i Rysslands genetiska kod och folkliga mentalitet. I den historiska analysen de konservativa gjorde var slutsatsen dessutom att ett starkt, auktoritärt ledarskap (såsom under Ivan den förskräcklige och Peter den store) ofta sammanfallit med rysk internationell framgång, medan en eftergiven inhemsk politik medfört kaos och stagnation. Detta bör sättas i kontrast till den i Väst ofta framlagda bilden att konkurrerande eliter, och åtskillnad av kyrka och stat, skapat folklig frihet och framgång.

Vidare, om den dominerande berättelsen om Västerlandets (ekonomiska) uppgång varit den om innovation, konkurrens och småskaligt entreprenörskap vars tillväxtpotential frigjorts tack vare stark äganderätt, förutsägbart skatteuttag, näringsfrihet och handel, i linje med Douglass Norths institutionsforskning, så har en annan berättelse satt agendan i Ryssland. Den ekonomiska tillväxten i landet, inte minst under 1800-talet, ansågs i stället ha drivits fram uppifrån genom statliga utlandslån och investeringar i järnvägen, importtullar, militär kontroll över naturresurser, skydd av viktiga industrier från utländskt ägande och statlig uppmuntran av implementering av ny teknik och vetenskap på godsen.

När den historiskt motiverande autokratin kombineras med fokuset på den ortodoxa tron som den sanna kristendomen uppstår den modell som kärnfullt illustrerades av teologen Michael Hjälm, när han nyligen (14 mars 2022) besökte TV4:s Nyhetsmorgon, där slaverna är kristendomens beskyddare, ryssarna är slavernas beskyddare och tsaren är ryssarnas beskyddare. Kristenheten står alltså och faller med en stark rysk ledare av Guds nåde, en trons banérförare, en kristusfigur. Som det kristna Europas bålverk mot främmande hot från öster har ryssarna under tsarens ledning slagit tillbaka mongoler och turkar.

Därmed tillskrevs tsaren och hans ryska rike, det Nya Israel, ett nästintill messianskt uppdrag att försvara och sprida den sanna kristna civilisationen. Det föll sig självklart att en tsar, caesar, av det tredje Rom skulle bygga ett imperium för att sprida civilisationen till barbarerna, befria slaverna och föra korståg mot islam.

Den ryska imperialismen tillskrevs också kyrkliga och universella egenskaper som ställdes i konflikt med Västerlandets hedniska och tribalistiska nationalism. Medan man på andra håll i Europa byggde upp nationalstater, vilka möjliggjort för fria folk att styra sig själva (om man får tro Yoram Hazony) och skapat grogrund för demokrati (om man får tro Robert Dahl), fanns i Ryssland en stark rörelse för att motarbeta nationalstatsidén. I Ryssland, som länge varit ett multietniskt rike, skulle i stället patriotismen bygga på lojalitet till ledningen och staten. Nationalismen ansågs inte bara stå i bjärt kontrast med rysk historia (med en ofta tysk-och fransktalande elit och många minoriteter) utan även hota Rysslands stormaktsbygge. Den auktoritära imperialismen fortlöpte även i Sovjetunionen och fortsätter orsaka skada när den nu vältrats ut i full kraft i och med Rysslands invasion av Ukraina.

Tony Gunnarsson är fil. kand. i statsvetenskap och fri skribent