Tragiken som gör oss rikare

Johan Tralau
Draksådd
Atlantis Förlag, 2010

I finanskrisens spår rapporteras om den grekiska nationens fattigdom – det leder på vissa håll till ett och annat stolt slag över det egna bröstet: ”Vi är minsann inte lika illa däran som grekerna är”. Även om den svenska finanspolitiken på det hela taget för stunden verkar sundare än vår europeiska grannes, så kan man inte bortse från att samma land sitter på en källa som på många sätt får betraktas som outsinlig. Det handlar om den grekiska kulturen, som i sin rikedom av författare och filosofer utgör en grundbult i civilisationens historia.

I regel talas det dessvärre inte tillräckligt om det här gemensamma ursprunget, något som gör oss alla till mans lite fattigare än vad vi skulle behöva vara. Undantaget heter Johan Tralau som med boken ”Draksådd” (Atlantis förlag) gör den grekiska tragedin till en välbehövlig motvikt till det annars ömsom glättiga ömsom cyniska pr-material som publiceras under ett politiskt storår som 2010. Statsvetaren, som hör hemma i den Hegelianska traditionen och som intresserat sig för frågor som rör familjen, staten, livet och döden introducerar på ett formsäkert sätt den svenska läsaren till det politiska tänkandets historia med boken ”Draksådd”.

Med Platons grundtes om motsägelsefullhet som ett hinder för sanningen i ryggsäcken beger sig Tralau på en resa som reder ut hur det mänskliga förnuftet är konstruerat och hur de grekiska tragikerna Aischylos, Sofokles och Euripides formulerar några av de viktigaste pelarna i västerländsk moralpolitisk filosofi, till och med före Platon.

Hanterandet av de döda är ett huvudtema i Sofokles ”Antigone” och Tralau skildrar hur svårlösligt dilemmat var för antikens greker. Antigones öde illustrerar hur det ömsesidiga beroendet mellan stat och familj gör det svårt att avgöra vems vilja som slutligen ska få styra över döda kroppar. Att den döde kan betraktas som både sak och person gör det särskilt komplicerat. Här visar Tralau hur människans speciella förhållningssätt till sina döda kan förstås i ljuset av den långa jägar- och samlarperiod som format oss till ”bräckliga kulturdjur”, där vi varit beroende av våra föregångare under en relativt stor del av våra liv.

Hur man betraktar och tar hand om de döda säger mycket om ett samhälle. Frågan är om det inte är något som vi emellanåt glömmer bort. I varje fall om man får tro dagens svenska överfulla bårhus, som hinner överbeläggas för att fullspäckade livsstilsscheman skjuter upp möjligheten att hitta ett begravningsdatum som alla berörda kan samsas om. Nog tycks vi också i detta tidevarv vara i behov av att begrunda frågor som rör de dödas plats i samhället.

Det finns väl ingen bortre gräns för hur fattigt ett samhälle utan intresse eller tid för historien kan bli. För den som vill motverka en sådan utveckling handlar det främst om att veta vilken bot som finns att tillgå. ”Draksådd” är en synnerligen effektiv och underhållande antidot. Som bildningsgärning kastar den på en gång nytt som antikt ljus på vad politiskt tänkande kan, och i större utsträckning bör, handla om.

Anna Rennéus Guthrie är kulturredaktör i Svenska Nyhetsbyrån.