Tråkigare är bättre

Så har nu regeringen ställt sig bakom en ansökan för Stockholm som värd av vinter-OS 2026. Det innebär att oddsen är goda för att Sverige blir valt. Den enda motkandidaten är Milano/Cortina d’Ampezzo sedan Calgary av ekonomiska skäl valt att hoppa av kandidaturen. Ett OS är säkert trevligt men riskerar att bli dyrt för skattebetalarna, skriver Christian Ekström.

Denna gång är kalkylen för OS en helt annan enligt såväl Internationella Olympiska Kommittén, IOK, som SOK. Kostnaden ska bli mycket lägre – ”bara” 13 miljarder enligt SOK – och två tredjedelar ska bekostas av IOK, resten av sponsorer. När regeringen uttalade sitt stöd så villkorades detta med att Sverige bara tar ansvar för säkerheten utanför tävlingsområdena. Säkerheten i och omkring tävlingsområdena är Sveriges Olympiska Kommittés, SOK:s, uppgift.

Staten ska inte heller ta något ytterligare ekonomiskt ansvar heter det. Stockholms stad, som först ställt sig avvisande, har nu meddelat att de upplåter Stockholms stads arenor och offentliga rum till OS-tävlingar, om det sker på kommersiella villkor och utan att belasta Stockholms skattebetalare.

Ett billigare OS alltså, som inte ska riskera Skattebetalarnas pengar. Det låter väl toppen! Särskilt givet uppsidorna i form av ökade intäkter för besöksnäringen och – framförallt – det stärkta varumärke som Stockholm på något magiskt sätt ska få.

Ändå är jag skeptisk. Av flera skäl.

OS har, med något enstaka undantag, alltid gått med förlust. Värst är det naturligtvis när diktaturer eller semidiktaturer försökt putsa sitt rykte genom en riktigt påkostad satsning. Ett exempel är Sotji som kostade 320 miljarder kronor, ungefär fem gånger budget. I ett land som kanske kunde hittat annat att lägga pengarna på.

Men även demokratier har fått betala dyrt och i regel långt över budget. Vinter-OS i Vancouver 2010 kostade 64 miljarder kronor trots att de flesta förutsättningarna fanns på plats. Det var en slutnota som var fyra gånger högre än budget.

Förespråkare för OS lyfter fram de stora vinsterna för såväl turistnäringen som Stockholm och Sverige som varumärke. Exempelvis talar den svenska OS-kampanjens vd Richard Brisius om intäkter på tre miljarder som en konsultrapport räknat fram. Liknande tongångar hörs alltid i samband med OS. Hänvisningarna är dock alltid till egna rapporter, aldrig till forskning. Tommy Andersson, professor i turismekonomi på Göteborgs universitet, kommenterade detta nyligen så här:

”– Det är så himla onödigt att det alltid bluffas fram en minimibudget som aldrig hålls. Dessutom räknas de framtida intäkterna för högt, enbart för att kunna visa på plus.”

Andersson, som också var involverad när Stockholm ville ha sommar-OS 2004, konstaterade att kalkylerna som då presenterades, utförda av en konsultfirma, var så illa gjorda att han aldrig skulle ha godkänt en sådan uppsats på universitetet.

Den som bor i Stockholm och vet hur kollektivtrafiken ser ut en vanlig vintertisdag frågar sig säkert hur hundratusentals turister ska kunna färdas smidigt inom staden, men också till och från eftersom OS ska genomföras även i andra delar av Sverige, samt i Lettland.

Lägg därtill den säkerhetsgaranti som regeringen givit. Mot bakgrund av terrorhot och hur den allmänna ordningen kommer att påverkas lär notan för säkerheten inte landa på några småsummor. Regeringen själv talar om någon miljard i kostnader för säkerheten, medan säkerhetsexperter menar att summan kommer att bli mångdubbelt högre. Något som också fått Erik Nord, högste polischef i Storgöteborg, att avråda från ett arrangemang. Han är orolig för att en stor del av polisens resurser kommer att behöva allokeras för att klara av ett arrangemang. I det läge Sverige befinner sig just nu, där det dödliga våldet ökar och polisen knappt klarar av sina kärnuppgifter, känns detta som en mycket märklig prioritering.

Viktigast är kanske det som inte sägs: Vad händer om budgeten – trots alla försäkringar – spricker? Det vill ingen berätta. VD:n för den svenska OS-kampanjen hävdar att de har över en miljard i buffert. Jämfört med hur många miljarder tidigare OS-budgetar har överskridits tidigare är det knappast betryggande. Mycket talar för att det är skattebetalarna kommer att få stå för notan. Vem skulle annars göra det?

Är det då inte tråkigt att säga nej till en internationell folkfest av detta slag? Jo, det är tråkigt. Och just så borde våra politiker vara. Tråkiga och med fokus på sina kärnuppgifter. En fungerande polis, en vettig infrastruktur och så låga skatter som möjligt. Att riskera skattebetalarnas pengar på jippon kan vi gott överlåta åt andra.

Christian Ekström är VD för Skattebetalarnas förening