Trieste – en historisk återblick

TRIESTE
EN HISTORISK ÅTERBLICK
Av dr ERNST BENEDIKT
DET finns knappast någon stad i Europa med så omväxlande
historia som detta just nu återigen omstridda Trieste. Först erövrat av romarna, underkuvades staden av hertigarna av Friaul,
som i sin tur måste avstå den till patriarken av Aquilea. Denne
erhöll år 1085 Trieste och hela Istrien i förläning av kejsar Henrik IV. Sedan kom venezianarna och dogen Enrico Dandolo, som i
korsfararnas namn och med en flotta på 240 fartyg åtog sig att
»beskydda» staden. Från och med den händelsen blev Trieste en
blodig boll i händerna på patriarkerna och dogerna. Aquilea och
Venedig avlöste varandra som Triestes härskare inte mindre än
tre gånger inom loppet av blott hundra år. överfall, plundring och
brandskattning hörde till vardagligheterna och redan tidigt kallades de tyska kejsarna och andra furstar, de italienska städerna,
till och med påven att hjälpa och rädda Trieste. Det avgörande
steget togs år 1382, då Trieste anmodade hertig Leopold den
Fromme av Österrike att äntligen befria staden från Venedigs och
Aquileas förtryck.
Den aktuella konflikten om Trieste är alltså ingalunda en ny
företeelse, tvärtom går den som en röd tråd genom Norditaliens
hela historia. Det är hamnen striden gäller nu och det var om hamnen de avundsjuka handelsstäderna stred också fram till 15- och
1600-talet.
Samtidigt är Trieste, kring villren den politiska kampen just nu
åter rasar så häftigt att den hotar framkalla blodsutgjutelser, en
av Europas vackraste städer. Utsikten över Trieste från höjderna
som omgiver staden kan jämföras blott med den över Genuas
hamn. En av det gamla Österrikes stora diktare, Adalbert Stifter,
har beskrivit denna utsikt: höjdernas rena, harmoniska linjer och
de underbara färgerna i söderns hav och himmel. Därtill båtarnas
fredliga trängsel i den redan på hans tid berömda hamnen.
I skrivande stund lever befolkningen i feberaktig spänning och
527
Ernst Benedikt
enbart tack vare pansarfordon och främmande soldater förhindras
en våldsam sammanstötning mellan två nationer som blivit fiender. Under dessa omständigheter måste naturligtvis också det ekonomiska livet bli lidande. De häftiga politiska motsättningarna
kan inte tillåta något handelsavtal, som skulle kunna underlätta
varuutbytet mellan Trieste och stadens område, mellan den ena zonen och den andra.
Det var likadant efter första världskriget, då spänningen mellan
det av Italien krävda Fiume och dess kroatiska förort Susak gav
upphov till groteska konflikter. På ena sidan bron över den lilla
floden som skulle vara gränsen mellan Fiume och Susak, stod italienarna kampberedda och på andra sidan, lika stridsfärdiga, stod
jugoslaverna. Ingen fick gå över bron utan pass och visum och
utan uttryckligt tillstånd. Man tänker ovillkorligen på det gamla
österrike-Ungern, där ett dylikt barbariskt tillstånd och dylika
missfoster av nationell egoism var omöjliga.
Den österrike-ungerska monarkin har i flera decennier varit
föremål för en oansvarig fördömelsekampanj. Denna hade sin utgångspunkt i England och Frankrike. Den politiske författaren
Seton Watson, som skrev under pseudonymen Scotus Victor, upptäckte helt plötsligt, att Ungern inte motsvarade alla fordringar
på en äkta demokrati. Han och Wickham Stead, en tid »Times»
chefredaktör, fällde heta tårar av medlidande med slovakernas och
kroaternas öde. I Paris var det kretsarna kring utrikesminister
Delcasse och en del vetenskapsmän – utan insikt i den politiska
och ekonomiska verkligheten- som av hat till Tyskland och kryperi för Ryssland och panslavismen anklagade österrike-Ungern
för att undertrycka sina nationer. Både Seton Watson och Wickham Stead medgav efter monarkins sammanbrott i samtal med
dessa raders författare, att de fullständigt felbedömt karaktären
av Englands nya bundsförvanter. De insåg för sent hur lätt det är
att förstöra och hur svårt att återuppbygga. När jag vid en NFkonferens i Geneve fick tillfälle att tala med franske utrikesministern Briand och handelsminister Locheur om det vansinniga
i sprängningen av detta enhetliga ekonomiska område, fick jag det
bestämda intrycket att de höll med mig. Enligt en framstående
tjeckoslovakisk minister sade till och med president Masaryk,
denne monarkins sanne dödgrävare, redan omedelbart efter fredsförhandlingarna på återresan från Amerika: »Vi har skurit sönder duken (Österrike-Ungern); vi måste uppbåda alla våra krafter
för att åter sy ihop den.))
528
Trieste
Det är bekant hur detta att »sy ihop» i realiteten gjordes. Varken Masaryk eller Benes var starka nog att bemästra det nu uppväckta »suveränitetsraserieb. Mellaneuropa förblev anarkistiskt.
Det måste bli spelboll och byte för sina starkare grannar. Det blev
föremål för nesliga bytesavtal. Osakliga och oorganiska lösningar
valdes för att föreviga fredsfördragen.
Trieste, just i brännpunkten för diskussionerna, är ett mönsterexempel på detta påstående. Ty den gamla monarkin med alla sina
svåra fel och misstag, hade trots allt lyckats sammanhålla sina
tolv nationer i ett slags Förenta Nationer. Den hade sammansvetsat ett område från schweiziska gränsen till Ukraina, från
Sachsens gräns till Dalmatiens sydspets till en ekonomisk och samfärdselenhet. För detta jättelika, efter enhetliga grundsatser förvaltade område var Trieste den naturliga hamnen. För denna monarki
med sina mer än 50 miljoner invånare var Trieste magasinet, genomfarten för import och export.
Först i merkantilismens tidevarv under den torre spanjoren
Karl VI- Maria Teresias fader- upptäckte monarkins statsmän
Triestes betydelse. Det är denna period som professor Eli lieckseher beskrivit med sådan kraft och kännedom i sitt monumentalverk över merkantilismen. I Frankrike hade den ekonomiske diktatorn Colbert redan kommit till klarhet i om hur stor nytta staten kunde få genom att radikalt främja utrikeshandeln. Samma
tendens dominerade i drottning Annes England, där mäktiga kompanier såg sin uppgift i att befordra förbindelserna med andra
kontinenter, främst Indien. Också Österrike följde denna tendens,
som skönjdes även i Holland, Spanien och Portugal. E. W. V. Hörnigh, bredvid Becher, J usti och Schrötter, en av merkantilismens
främsta propagandister, skrev sin ofta citerade bok med den betecknande titeln: »Österreich iiber alles – wenn es nur will.»
I dessa mäns anda skapades under Karl VI ett ostindiskt kompani. Man försökte grunda kolonier och utrustade expeditioner till
ögrupperna Andamanerna och Nikobarerna. Men Englands och
Hollands snabbt växande konkurrens, bristen på finansiella och
militära medel kom försöken att misslyckas. Blott ett blev kvar:
insikten om Triestes stora betydelse, de första hamnanläggningarna och, år 1719, frihamns privilegier åt denna plötsligt uppblomstrande stad.
Också senare monarker- i synnerhet Josef II- gynnade sjö-
farten och framförallt förbindelserna från Trieste till Mindre
Asien. Men först på kejsar Franz .Josephs tid, under den fram- 529
Ernst Benedikt
stående handelsministern friherre von Bruck togs det avgörande
steget till en ny epok i hamnens historia: det österrikiska Lloyd
grundades och gav inom kort sjudande aktivitet åt Trieste. En
framstående fackman förklarade att »Lloyd Triestinos» tillkomst
var en märkessten i Triestes ekonomiska historia och ett levande
uttryck för Österrikes inflytande äver sjöfarten. Ånnu i början
av det nittonde århundradet hade Trieste knappt ett par tusen invånare. Under Franz J osephs regering växte staden till en kvarts
miljon. Till och med italienska pamflettister måste medge att de
viktigaste hamnarbetena hade företagits under det österrikiska
väldet. Tonnaget av inkommande fartyg steg redan vid århundradets mitt från 200 000 till 700 000 ton. Ar 1911 kom nästan 17 000
fartyg till Trieste och omsättningen hade ökat till 40 milj. ton. Det
österrikiska Lloyds båtar förde österrikiska varor som ylle, papper, maskiner, etc. till Levanten, till Indien och till Syrlamerika
och återvände med kaffe, fårull och koloniprodukter. Efter
många allvarliga försummelser från österrikiska regeringens sida
lyckades man äntligen förbättra järnvägsförbindelserna mellan
Trieste och alpländerna. Flera hundra miljoner guldkronor investerades i hamnens modernisering och för att underhålla de nya
pirerna. Man byggde slottet Miramare, där den olycklige kejsar
Maximilian av Mexiko residerade med sin vackra gemål, Charlotte
av Belgien.
Triestes blomstrande framtid syntes sålunda säkrad under Österrike-Ungerns hegemoni. Men politiken, så ofta ett störande och
söndrande element, kom emellan. Ånnu åren efter revolutionerna
1848 kunde Trieste med rätta kallas »citta fidelissimal>, den trognaste staden. Men snart började den italienska agitationen, den så
kallade irredentan. Det skulle föra för långt att här anlägga moraliska synpunkter vad beträffar makt och äganderätt. Misstag begicks av bägge sidorna och vissa alltför grova förolämpningar
kunde aldrig gottgöras. Bristande psykologisk insikt omöjliggjorde ömsesidig, uppriktig förståelse. Klerikalismen i Österrike
motsatte sig kejsar Franz Josephs alla försök att besöka Rom. Ointelligent småsinthet omintetgjorde upprättandet av en juridisk fakultet för italienarna i Österrike. Det italienska svaret blev ett
mordförsök mot kejsaren och glorifiering av den avrättade attentatorn Oberdank. I Trieste bildades en italiensk liga med det
uppenbara målet att lösgöra staden från Österrike; ty »Trento e
Trieste», Sydtyrolen och Trieste blev redan långt före första världskriget nationalisternas half-officiella motto, d’Annunzio-friskaror- 530
·-
——————————–
Trieste
nas slagord. För att isolera Trieste och spärra Adriatiska havet som
»mare nostrum», vårt hav, besatte Italien den albanska hamnen
Valona och understödde de rebeller, som sökte störta den österrike-vänlige fursten av Albanien. I elva slag, utkämpade med trojanskt hjältemod, förblödde de italienska och de österrikiska armeerna i det öde karstlandskapet. Allt för Trieste.
Efter monarkins sammanbrott tog det tio år innan Triste långsamt uppnådde förkrigstidens ekonomiska välstånd. Borde Italien
inte ångra att det berövat staden dess omgivningarT Hur skall
Trieste åter kunna blomstra utan sin naturliga förbindelse med
Centraleuropa, utan samfärdsfrihet, utan den växelverkan mellan
export och import, som främjar all sund ekonomisk utvecklingT
De siffror (ur officiella italienska källor) som publicerades strax
före andra världskriget talar ett talande språk. Trieste kommer
långt efter Genua, Trapani, Neapel och Bari vad gäller båtarnas
antal och tonnage. Det är svårt att föreställa sig att detta förhållande skulle ha förbättrats efter andra världskrigets ödeläggelser.
Det är likaså otänkbart att ett tillstånd av ömsesidig tolerans och
normalt samarbete i den ekonomiska utvecklingens tjänst skall
kunna uppstå ur den aktuella återvändsgränden.
Skulle de ledande statsmännen inte äntligen kunna ta lärdom
av erfarenhetemaT Napoleon sade en gång om det gamla Österrike att det alltid var »antingen en arme eller en ide efter sin tid».
Och Grillparzer, Österrikes störste dramatiker, betecknade det som
huset Habsburgs förbannelse »att med halva medel tveksamt
sträva på halv väg efter halva mål». Men i verkligheten var den
österrike-ungerska monarkin före sin tid åtminstone med en ide:
att i den västliga riksdelen bilda en gemenskap av flera nationer
på basis av en demokratisk författning och ett ekonomiskt välstånd. Om österrike-Ungern hade haft nog kraft att genomföra
denna ide, om de yttre och inre fienderna – bland dem främst
anstromarxisterna – hade unnat Österrike lugn och ro till en
kraftfull utveckling, hade världen besparats mången olycka.
Fallet Trieste, denna »fristat» som är varken stat eller fri, är
(såsom på sin tid Danzig, Sydtyrolen och även Korea) en illustration till hur folk inte får behandlas. Resultatet av vanvårdnaden
av alla historiska, geografiska och ekonomiska faktorer har blivit
att två, av gemensamma intressen eljest sammanlänkade nationer
rasar mot varandra, att två fiender till bolsjevismen, två anhängare till Atlantpakten (till villren Jugoslavien visserligen
aldrig anslutit sig) lamslår varandra politiskt och militärt. Det är
531
Ernst Benedikt
också en sorglig illustration av bristande förutseende och bristande
förmåga att träffa konstruktiva lösningar. Det gamla Österrike
behöver sannerligen inte skämmas inför denna strid mellan sina
arvingar. Men det nyttar föga att sörja över det döda. Det gäller
att gestalta en bättre, sundare och mer kraftfull framtid. Det gäller att inte med ytterligare misstag försvåra det som redan är
svårt nog. Och dessa rader avser endast att försöka skapa upprättelse åt ett alltför ofta fördömt land och att få en alltför fort
glömmande nutid att inse att det förflutna kan vara bättre än sitt
rykte.
532